Centern, NATO och Sverige.

STOCKHOLM: Så verkar det då som om hösten har anlänt. Jag antar att det var oundvikligt. Och någonting vi får leva med.

Två arbetsdagar här hemma ligger bakom mig. Åtskilligt att följa upp – och egentligen ännu mer att förbereda.

I går ägnade jag betydande tid åt att försöka att bedöma situationen i Iran och mellan Iran och omvärlden under de kommande åren. 

Som det just nu ser ut verkar det ju som om president Obama är på väg att få tillräckligt stöd av demokratiska senatorer för att republikanska diton inte skall kunna blockera och kullkasta avtalet med Iran. 

Och därmed kommer det ju på olika sätt att skapas nya förutsättningar för relationerna med landet. Det gäller också Sverige – och det är viktigt att vi inte är sist i den kön.

Det kan inte uteslutas att jag kommer att ha anledning att lägga Teheran till mitt reseschema för hösten.

I dag har utveckling av gemensamma forskningsinsatser vad gäller säkerhets- och försvársteknologier tillhört det som stått på dagordningen.

Jag tillhör ju en s k Group of Personalities under EU-kommissionen som skall lägga förslag på inriktningen av ett större program i den riktningen. I mars nästa år vill man att vårt förslag skall ligga på bordet.

Och här har Sverige självfallet betydande intressen. Det är viktigt att vi då också samordnar väl för att ha genomslag för dessa.

Ett möte med gruppen i dess helhet blir det sannolikt i Bryssel mot slutet av oktober.

Bortsett från att Fredrik Reinfeldt i dag presenterat sin bok, som jag alldeles självklart kommer att läsa med stort intresse, är dagens stora nyhet att centerpartiets partistyrelse föreslår att Sverige skall ansluta sig till Nato.

Och för de med ett lite längre perspektiv på svensk politik är det en mycket betydande nyhet.

Det var förvisso en i många mycket avgörande hänseenden annorlunda värld, men under åtskilliga decennier var nog centern fastare förankrade i neutralitetstänkande än nästan något annat parti.

Jag tror t ex att det var centerns djupa skepsis, också med neutralitet som en viktig del, som bromsade Olof Palme när han efter att ha tillträtt som partiordförande och statsminister 1969 försökte att närma sig dåvarande EEC – föregångaren till dagens EU.

Jag tror nog alla på den tiden skulle ha varit beredda att ta gift på att centern aldrig skulle ändra den positionen.

Men det var en annan tid, en annan värld och ett annat Europa. Och nu har det faktiskt inträffat. 

Steget är lika viktigt som det är stort.

Om centern mer formellt ansluter sig till denna ståndpunkt innebär detta att alliansen i dess helhet nu föreslår detta steg för utveckling av vår säkerhetspolitik.

Fortfarande är motståndet förvisso betydande, och det finns ingen anledning att förvänta sig alltför snabba steg i frågan. 

Inom socialdemokratin tyngs man fortfarande tydligt av gångna decenniers retorik och föreställningar, och Sverigedemokraterna är som bekant mot det mesta som har med utlandet att göra. Miljöpartiet befinner sig i en annan värld, och vänsterpartiet stegrar sig alldeles säkert mot varje tanke på mer västlig förankring.

Men att centerns ställningstagande kommer att innebära en ny dynamik i frågan är utomordentligt sannolikt. 

Det blir nödvändigt för alla att diskutera den sakligt och med allvar, och i vilken riktning detta kommer att föra opinionen tror jag inte det finns anledning att tvivla på.

Också i anslutning till socialdemokratin tycker jag mig se tecken på att saker och ting sakta håller på att förändras. 

Försvarsminister Peter Hultqvist är förvisso tydligt mot medlemsskap i Nato, men skriver om militärt samarbete med USA på ett sätt som måste få delar av partiets vänsterflygel att sätta morgonkaffet i halsen.
Så – det är i alla fall säkert – vi är på väg in i ett nytt skede av vår säkerhetspolitiska framtidsdiskussion.

4 kommentarer till Centern, NATO och Sverige.

  1. Anders Dahlsner skriver:

    Hoppas verkligen att Sverige OCH Finland samtidigt byter dagens betydande instabilitet mot ett stabilt NATO-medlemskap.
    Av enormt positiv betydelse också för Baltikum!

  2. Gunnar Wikström skriver:

    Vi ska självklart gå med i Nato. Är man stark, får man leva i fred. Är man svag, utgör man en oemotståndlig frestelse, för bovar och banditer. Jag kan ta som exempel, sjöfåglarna i vår skärgård. När dom fått ungar blir dom omedelbart angripna av måsar och trutar, och dom flesta blir dödade. Men det finns ett undantag. Svanarna är stora och starka och ingen mås eller trut är så djävla dum att han angriper en svan med ungar. Svanungarna får växa upp och svanarna upplever säkert att världen är fredlig. Är man stark, får man leva i fred. Gå med i Nato.

  3. Axel Sjöstedt skriver:

    För mig är det fortfarande en gåta att socialdemokraterna, till och med, motsätter sig att utreda ett eventuellt medlemsskap i NATO.

  4. flyktingar skriver:

    För 85 år sedan satte nazisterna sin plan i verket, utrota Europas judar. Nazitysklands mål att utrota Europas judar ledde till flyktingströmmar vid sidan av de organiserade transporterna till förintelselägren. Omvärldens ovilja, passivitet, oförmåga att ta emot judiska flyktingar resulterade i förintelsen. Under 60 år underlät fungerande arabstater att absorbera de 750 000 palestinska flyktingarna efter staten Israels tillblivelse. Idag finns 60 miljoner flyktingar i världen. Inte en av dessa, inte en enda är svensk. inte en enda är finsk, tysk, inte en enda är jude.

    Lösningen stavas fungerande civilsamhällen, som i Sverige, Finland, Tyskland, Israel. Också förmågan och viljan att absorbera flyktingar från krishärdar är avhängiga robusta civilsamhällen. Israel tog emot nära en miljon judiska flyktingar från arabländerna under -50 och -60 talen och nästan lika många från det forna Sovjetunionen under -90 talet.

    Idag ser vi trotts detta hur fungerande civilsamhällen bekrigar varandra. Ett exempel är Sveriges kontraproduktiva krig, med diplomatiska och ekonomiska medel, mot just Israel. Israels ekonomiska och organisatoriska kollaps mitt i det brinnande Mellanöstern ses som något positivt av flera till och med i Sveriges regeringen, ja även av representanter för svenska kyrkan. Jag vill råda dessa svenska idealister att inte ta Israels förmåga att motstå detta utnötningskrig för givet. Förstår man inte att Palestinas framtid är avhängig ett robust israeliskt samhälle? Att konsekvensen av motsatsen skulle bli ytterligare humanitära katastrofer?

%d bloggare gillar detta: