En kärnvapenfri värld?

VID MEDELHAVET: I går var det 70 år sedan den första atombomben – så brukade de kallas förr – fälldes över Hiroshima. Och några dagar skulle en andra följa över Nagasaki.

Effekterna var förödande, och sedan dess har debatten rasat om huruvida det var rätt eller fel.

Moralen i denna typ av krigföring är minst sagt diskutabel. 

Det handlar ju om urskiljningslöst dödande av oskyldiga människor. 

Men i detta grundläggande avseende var Hiroshima dessvärre inte annorlunda än eldstormarna över Hamburg och Dresden, eller för den delen Hitlers bomber över London.

Försvaret ligger självfallet i att slutet av kriget påskyndades.

Hiroshima och Nagasaki besparade både Japan och USA alla de offer som en fullskalig invasion av de japanska öarna skulle ha lett till. Kapitulationen kom snabbt.

Samma sak kan inte sägas om bombningarna av Hamburg och Dresden, för att nu ta dessa som exempel. 

Hitler-regimens motståndsvilja bröts inte – studier efter kriget visade att bombningarna i detta mycket grundläggande avseende snarast var kontraproduktiva.

Sedan bomberna över Hiroshima och Nagasaki har världen upplevt 70 år utan att kärnvapen någonsin använts. 

Det var ytterligt nära inte minst under Cuba-krisen 1962, men tack och lov har de återhållande faktorerna främst i form av insikten om den ömsesidigt förgörande kraften i dessa vapens användning förhindrat att knapparna tryckts in.

Om det kommer att förbli så eller inte är självfallet en av vår tids fortsatt avgörande frågor.

De senaste decennierna har medfört att de tidigare enorma först amerikanska och sedan än större sovjetiska arsenalerna mycket kraftigt skurits ned. Och denna utveckling födde förhoppningar om en fortsättning.

Men nu förefaller vi att vara i en situation där läget vad gäller fortsatta avgörande neddragningar är påfallande låst.

President Obama i sitt tal i Prag i april 2009 lade fram ett ambitiöst program för ytterligare ömsesidiga reduktioner med det uttalade målet av en värld utan kärnvapen. 

Men av detta har det dessvärre inte blivit mycket. Moskva var inte villig att gå vidare på denna väg, också på grund av skepsis not USA:s olika tankar på robotförsvar.

Och under senare år är det ju tydligt att man på rysk sida ser kärnvapen som en nyckelfaktor i landets påstådda styrka. Vi ser det i retoriken, och vi ser det också i de konkreta programmen.

Själv har jag svårt att rationellt förstå de mycket stora satsningar som sker på dessa system. 

Om man bortser från det politiska symbolvärde som olika länder tydligt ser i innehavet av dessa vapen handlar det ju om system som bara är användbara i de yttersta och minst sannolika av konfliktscenarier.

I USA har det ju kommit att bli något av ett problem att dessas system inte längre ses som så relevanta och viktiga. Tidigare ytterligt höga krav vid handhavandet har vid ett antal tillfällen negligerats.

Här sker i stället satsningarna på olika typer av mycket träffsäkra och effektiva konventionella vapensystem, och det är nog en rädsla för att inte fullt ut kunna hänga med i denna utveckling som driver i alla fall delar av den ryska tydliga satsningen på kärnvapen.

Om det för något år sedan fanns förhoppningar om att det skulle vara möjligt att få till stånd en avgörande reduktion av s k taktiska kärnvapen i Europa ter detta sig nu dessvärre som betydligt svårare.

Tanken var att man inom Nato ensidigt skulle besluta att dra tillbaka det relativt begränsade antalet sådana vapen man har i fem europeiska länder i förhoppningen att detta skulle kunna leda till någon form av motsvarande rysk utveckling.

När jag i olika sammanhang talades med olika amerikanska militära befälhavare i Europa var deras entydiga uppfattning att dessa vapen saknade militärt värde. De sågs snarare, från denna utgångspunkt, som en belastning.

Men det var före Krim och Donbass och ny rysk kärnvapenretorik.

I dag ses det nog i åtskilliga Nato-länder som politiskt nödvändigt att bibehålla dessa vapen. 

Att de nu dessutom kommer att moderniseras som en del av den övergripande amerikanska moderniseringen av just denna bomb – den enda flygplanfällda bomb som finns kvar i den amerikanska kärnvapenarsenaler – kommer nog att leda till en del komplicerade frågeställningar längre fram.

I Europa skall vi inte glömma att vi dessutom har såväl franska som brittiska kärnvapenarsenaler. 

I bägge fallen har de reducerats både i antal och i typen av vapensystem, men konsumerar fortfarande betydande resurser.

I Storbritannien kommer man nu till mycket dryga kostnader att besluta att utveckla och bygga nya atomubåtar för dessa system. 

Jag har ännu inte träffat någon som kunna ge mig ett sammanhängande och trovärdigt svar på frågan om det inte vore långt bättre att satsa dessa pengar på moderna konventionella system.

Och samma sak gäller alldeles självklart de franska styrkorna. Här är den nationella prestigefaktorn än starkare än i diskussionen om de brittiska systemen.

Varje diskussion kring dessa frågor brukar sluta med att dessa vapen kanske är vad som är kvar av en tidigare stormaktsstatus – och att de måhända är den yttersta garantin för att man fortfarande sitter som permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd.

Lite bisarrt, men så ser världen stundtals ut.

Den nation i världen som i dag har det aktivaste kärnvapenprogrammet är Pakistan. 

Från mer strategiska system utvecklar man nu sådana med också mer taktisk inriktning. Det handlar, från deras utgångspunkt, om att balansera vad man ser som ett övermäktigt Indien.

Trots alla de uppenbara faror som ligger i att såväl Indien som Pakistan har kärnvapen, och den eskalation vi ser i det pakistanska programmet, måste dock konstateras att de sannolikt spelat en viss roll när det gällt att begränsa de konventionella konflikterna mellan länderna.

I Mellersta Östern är Israel den enda och därmed tydligt dominerande kärnvapenmakten. 

Allmänna bedömningar talar om att man inte bara har robotar med betydande räckvidd och precision, utan dessutom möjlighet att leverera insatser från flygplan och med robotar som skjuts från ubåt.

Även här finns det starka skäl att ifrågasätta om dessa vapen verkligen behövs. Israels konventionella överlägsenhet gentemot varje rimlig arabisk motståndare är betydande, och i bakgrund finns ju dessutom en icke formell men nog reell amerikansk säkerhetsgaranti.

Men vapnen skall nog snarast ses mot bakgrunden av Israels speciella historia.

Dock skulle en israelisk beredskap att diskutera att göra hela regionen fördragsmässigt fri från kärnvapen utan tvekan vara ett viktigt steg framåt. Där är vi dock inte i dag.

Faran för att kärnvapen skulle komma till användning inom den tid som i dag kan överskådas är nog störst vad gäller den regim som har de minsta arsenalerna. 

Jag tänker på den i Pyongyang.

I ett läge där den ser sin existens hotad – kanske av en intern kollaps som med nödvändighet drar in andra aktörer – är det långt ifrån uteslutet att man tar till sitt yttersta vapen. 

Att detta bara skulle göra katastrofen än större är då sannolikt ingenting man tar hänsyn till.

Tydligt är att försök att ytterligare begränsa dagens kärnvapenarsenaler, och minska sannolikheten för att dessa vapen kommer till användning, är intimt sammankopplade med ansträngningarna att lösa existerande politiska problem. 

Det är inte i arsenalernas storlek i sig som den avgörande risken för användning ligger – det är i de avgörande spänningarna mellan olika nationer. 

Men självfallet är en minskning av arsenalerna av stor betydelse inte minst som symbol för att dessa vapen får allt mindre betydelse. Och kan därmed möjligen minska incitamenten för andra länder att anskaffa kärnvapen. 

På sina håll tror man att det vore en framkomlig väg att söka ett internationellt förbud mot kärnvapen. Men det blir ju bara möjligt om de stater som har kärnvapen går med på att nationellt avskaffa den.

Så den debatten måste först vinnas i Paris och Pyongyang. 

För dagen – låt oss vara realistiska – ter sig dock utsikterna inte speciellt ljusa vare sig för detta eller för fortsatta större överenskommelser om minskning av de olika arsenalerna.

Den senaste översynskonferensen om icke-spridningsfördraget slutade för några månader sedan i ingeting alls. 

Inte ens ett slutdokument kunde man enas kring.
Den enda ljuspunkten på horisonten – och den är betydande – är avtalet med Iran.

3 kommentarer till En kärnvapenfri värld?

  1. Thomas B skriver:

    Jag tycker att du totalt har tacklat av vad det gäller försvars- och säkerhetspolitik. Ingen skärpa i resonemangen. Hur skulle konventionella vapen kunna ersätta taktiska eller strategiska kärnvapen? Det går inte och den insikten finns både i London, Paris och Washington. Du har tydligen inte kommit på det ännu…

  2. Tack för Nyhetsbrev

    Carl Bildt tar upp en livsviktig fråga; hur man ska minska världens kärnvapenarsenaler.

    Carl Bildt skriver: ”Men självfallet är en minskning av arsenalerna av stor betydelse inte minst som en symbol för att dessa vapen får allt mindre betydelse. Och kan därmed möjligen minska incitamenten för andra länder att anskaffa kärnvapen”

  3. flyktingar skriver:

    Hur balanseras terrorhotet bestående av 100 000 iranska raketer från södra Libanon riktade mot Tel Aviv och ett minimalt landområde däromkring som vi kallar Israel, där det bor 8 miljoner människor?

    Vilket folk kan leva frivilligt under ett sådant hot?

    Varför flyr inte israelerna till Europa, liksom alla andra som kan?

    Varför är det istället så att exempelvis franska judar flyr FRÅN den nygamla antisemitismens EU och TILL mellanösterns Israel?

    Vilket är hotet mot Teheran, som hindrar mullorna att knäcka Israel och som tryggar Israels folk, dess ekonomi och vardag?

    Man kan undra om ett förtäckt löfte till iranska mullorna att knäcka Israel ekonomiskt och diplomatiskt utgör den ”ljuspunkten på horisonten” som mulla-vännen Bildt syftar på. Att bekriga och förinta mellanösterns enda demokrati med andra medel. Men även mot det hotet finns det motmedel.

    Vi kommer inte åter se judiska flyktingar drunkna i havet, det vi upplevde under andra världskriget. Ja, även den erfarenheten har vi genomlevt. Gränserna till Europa och USA var stängda för judiska flyktingar. Det var då som svenska UD fick nazisterna att stämpla J för jude i våra pass, så vi var lätta att identifiera. Vraken sjönk då som nu. Aldrig mer.

%d bloggare gillar detta: