Vilka konsekvenser för EU får det grekiska dramat?

VID MEDELHAVET: Avsiktligt har jag hitintills avhållit mig från mer utförliga kommentarer till det grekiska dramat efter det att det nu gått in i sin nya fas.

Hur denna fas kommer att utvecklas återstår att se.

Premiärminister Tsipras accepterade ett paket av åtgärder mer omfattande än det han sett till att en folkomröstning sagt nej till, och sade sedan i samband med att han fick det grekiska parlamentet att godkänna viktiga beståndsdelar i detta att han inte trodde på det.

Den grekiska politiken arbetar alldeles uppenbart med en logik inte alldeles lik den som vi är mer vana vid.

Hur detta kommer att utfalla politiskt och ekonomiskt återstår att se.

Själv har jag svårt att se annat än att landet går mot en regeringskris och möjligen dessutom ett nyval. Om ett sådant kommer att lösa så mycket är däremot tveksamt – oppositionen befinner sig för närvarande i ett splittrat och svagt tillstånd.

Ekonomiskt har de senaste månadernas manövrerande av regeringen allvarligt försvårat landets läge, och det innebär att vägen tillbaka är blir längre och svårare.

För ett år sedan talades realistiskt om att Grekland var på väg ut ur krisen och kunde återvända till de internationella kapitalmarknaderna på samma sätt som en rad andra krigsländer gjort.

Men vänsterregeringen har spolierat den möjligheten för en betydande tid.

Grekland förblir dock i eurozonen, även om det nog finns frågetecken för om man kommer att klara av det.

Under den akuta krisen efter folkomröstningen förbereddes såväl i Bryssel som i Berlin och i Athen scenarier för ett utträde ut eurozonen. Men problemet var att ett sådant ju snarast skulle ha gjort situationen för landet ännu värre – alldeles säkert på kort sikt.

För oss är det självfallet en viktig fråga vilka långsiktiga konsekvenser utvecklingen kan komma att få på EU-samarbetet och Sveriges plats i detta.

Frankrikes president Hollande har nu sagt att han vill se ett stort steg mot en mer centraliserad ekonomisk politik i eurozonen, och hans premiärminister har kompletterat med att man med detta avser de sex ursprungliga EU-länderna.

Realismen i detta förslag kan man ha delade meningar om. Det skall inte glömmas bort att det var i Frankrike som en folkomröstning gav tummen ner för det mer omfattande integrationsförslag som föregick det som senare blev nu gällande Lissabon-fördraget.

Men avsikten med det man presenterat är tydligen att kasta loss inte bara från Grekland, utan också från euroländerna i Nordeuropa och från de länder i Centraleuropa som längre fram kan tänkas ansluta sig.

Och därmed syftar förslaget alldeles uppenbart att komma tillbaka till en geografiskt mer begränsad kärna i dagens EU. Frankrike tillhör ju de länder som nog aldrig känt sig alldeles bekväma med unionens gradvisa utvidgning under de senare decennierna.

Om det finns frågetecken kring den inrikespolitiska realismen i dessa tankar i Frankrike finns det nog ännu större frågetecken för möjligheten att få Tyskland med på förslaget. 

För Tyskland har ju utvidgningen inneburit att alla landets grannländer nu är medlemmar i EU, och det är osannolikt för att man skulle vilka stänga dörren för t ex Polens framtida möjligheter i unionen. 

Men även om president Hollandes tankar således torde ha begränsad realism är det ju tydligt att euroländerna som grupp snarare svetsas samman av den kontinuerliga krishantering man bedriver, och förr eller senare kan det också leda till att man tar nya och egna steg av integration.

Sverige är sedan resultatet av folkomröstningen 2003 som bekant inte med i euron, och en realistisk politisk bedömning måste leda till slutsatsen att vi heller inte kommer att bli det under de närmaste åren.

Att vi rent ekonomiskt sannolikt skulle vinna på det är en annan sak.

Men detta innebär utan tvekan risker för en successiv marginalisering av oss i det europeiska samarbetet. Tendenser finns där redan.

Jag tror att det vore klokt av Sverige att försöka att i någon mån balansera detta med att försöka att vara pådrivande på andra områden av den europeiska integrationen.

Vi har länge setts som pådrivande när det gäller det utrikespolitiska samarbetet, och det är självfallet viktigt från en rad utgångspunkter att så fortsatt blir fallet. 

Också när det gäller fördjupningen och utvidgningen av den inre marknaden borde vi nog kunna vara än mer pådrivande. Vi har ju ett uppenbart starkt intresse av arbetet nu med en gemensam digital inre marknad.

Här har vi ett starkt intresse i brittiska tankarna om någon form av säkerhet i att beslut om den inre marknaden fattas gemensamt av de 28 medlemsländerna, och inte på ett eller annat sätt glider in i någon typ av euro-arrangemang.

Det skadar nog inte heller om vi då och då uttalar att också vi har ett starkt intresse av eurons utveckling. 

Den typ av europeisk valutaturbulens som vi såg i början av 1990-talet ligger alldeles definitivt inte i Sverige intresse, och här har eurons införande inneburit en tydlig förbättring också för Sverige.
Olika länder kommer säkert från sina utgångspunkter diskutera slutsatser som kan komma ur det grekiska dramat, och hur dessa diskussioner sedan flyter samman till gemensam politik kommer nog att bli mer betydelsefullt än vad som händer i Grekland självt.