Historiskt avtal av stor betydelse.

VID MEDELHAVET: I dag på morgonen kom det så äntligen vit rök från Coburg-palatset i Wien där slutfasen av förhandlingarna med Iran i den nukleära frågan pågått under de senaste 17 dygnen.

Inte sedan Henry Kissingers dagar har en amerikansk utrikesminister spenderat så lång tid utomlands i enstaka förhandling som John Kerry nu gjort. Och han förtjänar förvisso stor uppskattning för de insatser han nu gjort.

Utan tvekan är den slutliga överenskommelsen i Wien den viktigaste diplomatiska överenskommelsen på många år. Det som kunde ha lett till ett nytt krig har nu lett till en överenskommelse och ett nytt skede i en utomordentligt konfliktfylld region. 

De som följt denna blogg under senare år vet att jag, också i tider då vindarna blåste åt helt andra håll, varit en envis förkämpe för en överenskommelse av ungefär den innebörd som vi nu till slut fått se.

Länge föreföll det närmast omöjligt. 

Tydliga trevare från iransk sida så tidigt som 2003 avvisades med vändande post. Misstron var monumental, och på sina håll var det säkert bekvämt att måla upp regimen i Iran som en ondskans representant.

En vändpunkt kom 2007 när en rapport från de amerikanska underrättelsetjänsterna gjorde bedömningen att Iran sedan 2003 inte haft någon aktuell ambition att skaffa kärnvapen. Det tog sin tid innan den insikten sjönk in och accepterades, men självfallet var det av stor betydelse.

Regimen Ahmedinejad i Teheran var inte lätt att hantera, och de möjligheter som möjligen fanns var inte lätta att utnyttja. 

Men när Hassan Rouhani i juni 2013 överraskande valdes till hans efterträdare som president öppnades i alla fall politiskt nya möjligheter. Försiktigt inleddes en trevande dans mellan Washington och Teheran.

Här spelade utan tvekan EU:s dåvarande högre representant Catherine Ashton en betydelsefull roll, inte minst i den relation hon kom att etablera med Irans nye utrikesminister Javad Zarif.

Jag tillhörde dem som efter ringa förmåga försökte hjälpa till. När jag reste till Iran i början av förra året var det formellt sett inte alls med de nukleära frågorna på agendan, men självfallet var ett av mina viktiga syften att försöka att övertyga också skeptiker i Iran om att detta var en historisk möjlighet.

Och om att – det var jag då övertygad om – att president Obama var seriös i sin öppning för en diplomatisk överenskommelse. Att det då fortfarande fanns en betydande skepsis på den punkten i Teheran var mycket tydligt.

Under åren har det också varit många samtal för min i Washington i ärendet. I början var misstron där total, och atmosfären var fylld av förebud om ett militärt angrepp mot Iran tillsammans med Israel.

Hur nära det i vissa skeden var vet jag inte. Att president Bush mycket seriöst studerade och planerad för möjligheten vet jag, men jag vet också att de spel man gjorde av detta visade på betydande utmaningar och problem. 

För president Obama var ett amerikanskt militärt angrepp sannolikt aldrig en option med undantag av i ett extremt kristall. Men nu handlade det om farhågorna för att Israel under premiärminister Netanyahu ensidigt skulle gå till anfall och därmed de facto dra in USA i en militär konflikt med Iran.

Inte heller i detta fall vet vi hur nära ett sådant beslut verkligen var. I debatten i Israel har ju senare såväl f d chefer för underrättelsetjänsten som f d överbefälhavare uttryckt sig mycket kritiskt om sin premiärministers politik.

Det avtal som nu fått sin slutliga form – efter den s k Joint Plan Of Action november 2013 och vad man kom överens om i Lausanne tidigare i år – innebär i all enkelhet att Irans nukleära program fredliga karaktär solitt säkras samtidigt som de omfattande sanktionerna mot landet lyfts.

Detaljerna är många, och kring dessa kommer der att tvistas inte minst i den debatt som nu kommer att följa i den amerikanska kongressen, och som självfallet också skall ses i ljuset av presidentvalet nästa år.

Republikaner kommer att försöka att kasta sand i maskineriet, och Israel kommer att lägga hårt tryck på de trogna vänner man har. Hillary Clinton borde självfallet entydigt ställa sig bakom sin president i denna fråga, men ett visst manövrerande är nog dessvärre inte uteslutet.

Men i slutändan är det svårt att se annat än att detta avtal kommer att träda i kraft och sanktionerna försvinna.

I Iran förefalle glädjen över avtalet påtaglig, och det förvånar mig inte. När jag var där mötte jag ett samhälle trött på isolering och förtryck, och jag är övertygad om att många iranier hoppas att detta avtal kommer att innebära mycket mer än vad dess text säger.

Samtidigt finns det alldeles säkert de mer konservativa krafter som nu fruktar just detta, och någon säker väg till uppluckring och öppning av regimen tror jag det är alldeles för tidigt att tala om. 

Men möjligheterna är dock betydligt större än vad som annars hade varit fallet. Att president Rouhani står för en med regimens mått mätt liberalare agenda också i övriga frågor är nog alldeles klart.

För EU öppnas nu en möjlighet till en mer aktiv diplomati i regionen, och ECFR har omedelbart efter dagens besked publicerat sin rapport med rekommendationer om detta. 

Säkert kommer vi att se en viss nationell kapplöpning till Teheran för att vinna kommersiella fördelar, men engagemanget från EU:s måste ha betydligt vidare syften än så.

Samtidigt är det viktigt att nu också stärka relationerna inte minst med de mindre stater i Gulf-regionen som historiskt känner en betydande oro för en persisk hegrmoni, och hos vilka det finns en fruktan för att all Västs uppmärksamhet nu kommer att riktas mot Teheran.

Stabilitet i denna region är av stor betydelse, och den kräver ett tydligt engagemang också för de mindre staternas intressen. 

Till bilden hör ju dessutom att Saudiarabien efter tronskiftet befinner sig i vad som förefaller att vara ett känsligt skede. Rationaliteten i dess agerande har ju i vissa avseenden inte varit alldeles uppenbar under senare tid.

På Twitter skrev jag tidigare i dag att överenskommelsen rimligen innebär att arbetet för den norska Nobel-kommittén detta år har underlättats. Men osvuret är som bekant alltid bäst i detta sammanhang.
Men alldeles entydigt handlar det om ett diplomatiskt genombrott av stor historisk betydelse. 

5 kommentarer till Historiskt avtal av stor betydelse.

  1. markusbalazs84 skriver:

    Trovärdig diplomati i ett läge där det råder ömsesidig respekt har alla möjligheter att lyckas, särskilt när det finns en mycket reell risk att den ena sidan annars tar till vapen.

  2. Kachina skriver:

    Äntligen ett ljus i tunneln efter alla mörka nyheter detta år, (och det är inte tåget som kommer, :-)

    ”Till bilden hör ju dessutom att Saudiarabien efter tronskiftet befinner sig i vad som förefaller att vara ett känsligt skede. Rationaliteten i dess agerande har ju i vissa avseenden inte varit alldeles uppenbar under senare tid.”

    Amerikanarna är lite tröga i huvudet, men till slut kanske de fattat att en traditionell samvaro inte alltid uppfyller goda syften. Jag tror att ett utökad samarbete med Iran kan göra gott.

  3. flyktingar skriver:

    Lavrov: Ryssland hoppas kunna börja leverera vapen till Iran snarast. Månne är det Israel, som Iran skulle behöva skydda sig mot? För att ha som motmedel när Israels mothot mot iranstyrda Hizbollahs raketer i södra Libanon, kanske? Se där hur Ryssland blir Carl Bildts vän. Ingen bättre vän än fiendens fiende, eller hur Carl? Om inte svensk vapenförsäljning till ”demokratiska” Iran hinner före, förstås.

  4. berserken skriver:

    Sikkert bra dette for svensk næringsliv og næringslivet ellers i EU. Men en sann katastrofe for Israel og verden forøverig.
    Men heldigvis finnes det enda håp, siden det på ingen måte er sikkert at US Congress vil akseptere denne avtalen.

  5. Tack för Nyhetsbrev

    Roligt och viktigt att, som Carl Bildt skriver, ”ett historiskt avtal av stor betydelse” nu skett.
    Avtalet innebär i sin enkelhet att Irans nukleära programs fredliga karaktär säkras plus att de omfattande sanktionerna lyfts från landet.

%d bloggare gillar detta: