Och nu till Köpenhamn.

18 juni 2015

WIEN: Tidigt denna morgon lämnar jag så denna metropol vid Donau och styr nu kursen mot Köpenhamn för nya möten och självfallet möjligheten att följa kvällens sannolika drama där.

Men det var stimulerande diskussioner mitt i Europa här under de senaste dagarna, med inte minst de olika perspektiv som OSCE har i centrum.

Det talas åtskilligt här i Wien om organisationens nya möjligheter i den nya europeiska situationen, men exakt vari dessa består är inte så alldeles lätt att se.

I går hade vi dock såväl Schweiz som Serbiens utrikesministrar Burkhalter och Dacic i våra diskussioner i denna fråga – den förra hade ordförandeskapet i OSCE och den senare har det just nu.

Nästa år är det Tyskland som tar över.

Senare på eftermiddagen deltog jag i en diskussion på Österrikes UD med inriktning också på media och andra intresserade. Och det finns åtskilliga i denna stad med betydande erfarenheter av olika europeiska utmaningar.

Då hade utrikesminister Kurz redan lämnat våra diskussioner för att bege sig på besök till Bosnien. Här i Wien har Balkan alltid varit nära.

Det blev en intensiv diskussion, där vi kanske hade något lättare att se hur en tydligare europeisk politik kunde formuleras när det gäller utmaningarna i öster än när det gäller dem i söder.

Frågan om flyktingströmmarna över Medelhavet riskerar att bli allt större, och det finns de som fruktar att den t o m skulle kunna komma att spränga Schengen-samarbetet om vi inte kommer fram till gemensamma lösningar.

Samtidigt går ju nu den grekiska krisen in i ett mer dramatiskt skede. 

Greklands natonalbank KLM ju ned en mycket skarp varning i går, men vänsterregeringens retorik fortsätter som förr, och inför dagens viktiga möte i Brysssel är set pessimismen som dominerar.

Jag misstänker att det är på åtskilliga ställen som det nu sker ett aktivt arbete för Plan B, och det utan att någon egentligen vet hur en sådan egentligen kommer att utfalla på kort eller lite längre sikt.

Men för min del är det nu Köpenhamn som gäller.

Anförande, snabb middag med vänner på Tivoli och sedan alldeles självklart följa valvakan.

Gårdagens sista opinionsundersökningar visade en ytterligt liten skillnad mellan blocken och samtidigt mer än 10% som sade att de ännu inte hade bestämt sig.

Och därtill kommer frågan om de fyra s k nordatlantiska mandaten och om det är de som till sist kommer att fälla avgörandet.
I kväll vet vi.


Fred i Wiens vackra palats?

16 juni 2015

WIEN: Det var Österikes utrikesminister Sebastian Kurz och hans ukrainske kollega Pavlo Klimkin som inledde eftermiddagens diskussioner här på mötet med vad som kallas Munich Security Conference Core Group.

Men efter deras respektive anföranden, som var öppna för media, gick vi över till mer inofficiella diskussioner med rätt självklart fokus på den europeiska säkerhetens nya utmaningar.

Och med det kommer vi att fortsätta i kväll och under en betydande del av morgondagen.

Vi sitter i ett stadspalats tillhörande familjen Liechtenstein, och den storslagna miljön finns det förvisso ingen anledning att klaga på. 

Tankarna och samtalen under de gyllene kronorna går lätt till Wien-kongressen 1815 efter Napoleon-krigens avgörande europeiska omvandling.  

Här i Wien finns ju i denna mer moderna tid också OSCE, och en del av diskussionen blir säkert om det finns någonting som kan göras för att den vägen stärka den europeiska säkerheten. 

En oberoende rapport som försöker dra några slutsatser av OSCE:s insatser i Ukraina kommer att publiceras i morgon, men jag tillhör kanske inte dem som är mest övertygade om att så värst mycket står att vinna den vägen.  

Krisen grund ligger ju i en förändrad rysk politik, och avgörande för framtiden tror jag är att se till att denna politik inte lyckas. Så enkelt, och så krävande är det.

Att lyckas med det handlar om att hjälpa Ukraina att lyckas. Men misslyckas det, finns det en icke försumbar risk för att den ryska politiken rullar vidare, och då kan vi snabbt handla i hot mot freden i Europa som blir långt allvarligare.

I våra diskussioner fanns förvisso detta perspektiv, men också de som satte större tilltro till kanske mer begränsade diplomatiska initiativ av olika slag.

Sådana kan och och bör förvisso prövas, men hitintills har de oftast visat sig vara återvändsgränder. Dessvärre.

Vägar framåt är inte i alla avseenden lätta att se. 

En möjlighet som torde sakna varje realism för ögonblicket, men som för den skull inte bör avskrivas, är att få en internationell fredsbevarande styrka i östligaste Ukraina. 

I dagsläget saknar Moskva varje intresse för den möjligheten. OSCE rätt tandlösa mission av observatörer nekas ju t o m tillträde till känsligare områden. Och det passar nog Kreml rätt bra. 

Men det kan inte uteslutas att det kommer att vara annorlunda i morgon, och jag tror att vi då skall ha denna möjlighet öppen. 

En sådan styrka, helst självfallet med ett tydlig mandat från FN:s säkerhetsråd, kunde svara för lag och ordning i det i dag separatistiska området – sådan saknas i hög grad i dag – och svara såväl för fria och rättvisa val som för nödvändig humanitär hjälp och återuppbyggnad. 

Alternativet är måhända att området utvecklas till en cancer vars skadliga verkningar nog främst kommer att drabba Ryssland självt. Det är ju Kreml som har skapat det, som har det yttersta ansvaret för det och som främst kommer att drabbas av dess konsekvenser. 

Kring dessa frågor fortsätter nu våra diskussioner. 

Och i kväll bjuder utrikesminister Sebastian Kurz på middag i ännu ett av dessa gamla palats i kvarteren runt Hofburg här i hjärtat av Europa.


Wien, Köpenhamn och Bratislava.

14 juni 2015

STOCKHOLM: Söndag kväll, rätt sent, men det handlar i alla fall om att få saker och ting på plats för veckan som kommer.

Det var i går jag kom hem från samtal och konferens i Wroclaw i Polen. Och många av de frågor som stod i centrum där kommer att vara med mig också under den kommande veckan.

Mycket av den kommande veckan i Europa kommer med all säkerhet att handla om Grekland och dess snabbt tilltagande finansiella problem.

Regeringen där är allt tydligare i akut behov av ytterligare stöd av de övriga europeiska skattebetalarna, men dessas respektive regeringar känner tydligen en begränsad entusiasm för att finansiera en politik som snarast fördjupar landets problem.

Hur detta kommer att sluta återstår att se. 

Det spekuleras på sina håll i Europa över att premiärminister Tsipras kommer att göra sig av med de värsta galningarna och acceptera att slå in på en väg som han tidigare vägrat.

Kanske det, men jag tror inte att vi skall underskatta också den ideologiska övertygelsen hos dem som nu fått makten i Athen. Det kan alls inte uteslutas att de väljer en annan väg med allt vad detta kan komma att innebära.

På betydligt närmare håll, och utan några som helst paralleller, kommer det att vara val till folketinget i Danmark på torsdag.

Opinionsundersökningarna intill denna dag visar på ett ytterligt jämnt val. Det fladdrar med decimaler fram och tillbak mellan de tämligen löst definierade blocken. 

Utgången är högst osäker – och till osäkerheten i utgången av detta val skall ju läggas att i det danska “riksfällesskapet” ingår också de fyra nordatlantiska mandaten från Färöarna och Grönland.

Det har hänt förr att de fällt utslaget.

På torsdag kväll kommer jag so oder so att befinna mig i Köpenhamn för att, vid sidan av annat där, följa utgången av valet. Spännande blir det, och utgången är alls inte utan betydelse också i det vidare europeiska perspektivet,

Men innan dess kommer jag under tisdag och onsdag att befinna mig i Wien för olika diskussioner om Europas säkerhet.

Det är den s k kärngruppen kring den årliga stora säkerhetskonferensen i München som träffas, och därtill kommer för min del under onsdagen diskussioner med mer specifik österrikisk inriktning.
Mer om detta senare.
Efter torsdagkvällen i Köpenhamn är jag på fredagen tillbaka vid Donau, om än nu i Bratislava för den stora Globsec-konferens som har blivit allt mer betydelsefull.

Så det blir för min del en midsommar mitt i Europa.

Där står åtskilligt på dagordningen, men även till detta kommer det att finnas anledning att återkomma. 

Säkerhetsfrågorna i Europa står alldeles självklart centrum – liksom de gjorde i Wroclaw och kommer att göra i Wien – med inte minst Nato:s utveckling mellan förra årets toppmöte i Wales och nästa års motsvarande i Warszawa.

Säkert kommer det där att diskuteras åtskilligt om de uppgifter som kommit ut om amerikanska planer att förhandslagra tung militär utrustning i bl a de baltiska staterna.
Beslut är inte fattat i frågan, men omfattande studier bl a inom RAND Corporation, där jag ju råkar sitta i styrelsen, har för den amerikanska försvarsmaktens räkning ägnats åt denna problematik under den senaste tiden.

Och rekommendationerna har varit mycket tydliga.

Så det blir ytterligare en vecka med de europeiska freds- och säkerhetsfrågorna i tydligt fokus


Moldavien. Polen och Ukraina.

13 juni 2015

WROCŁAW: Med betydande försening anlände jag så här mitt i natten i går.

Till dem som väntade på mig var Moldaviens plötsligt tjänstgörande premiärminister Natalia Gherman.

Ordinarie premiärministern hade avgått under dagen, hon fått ta över och måste nu skynda tillbaka till Chisinau för stt försöka bilda en ny och bredare regering. 

Det är viktigt att hon lyckas. Från Kremls fortsätter de frenetiska försöken att vrida Moldavien från dess europeiska kurs. 

Och alldeles självklart finns det ett tydligt samband mellan utvecklingen här och framtiden för Ukraina.

Det är viktigt att Bryssel reagerar och hjälper. På andra håll kommer man med all säkerhet inte att sitta passiva i denna situation.

Min morgon här startade med diskussioner om Ukraina med också de representanter för regering och parlamentet Rada som finns här. 

Inte minst handlade det om den påtagligt besvärliga ekonomiska situationen, men också insatser som görs och kan göras för att stödja landets möjligheter till eget försvar.

Min uppgift här i dag var främst att delta i en diskussion om den digitala ekonomin över Atlanten. 

Men på grund av Lufthansas debakel i går kunde jag ju inte var här när Freedom Award delades ut, och det blev nu en kort ceremoni när som uppföljning till det stora arrangemanget i går kväll f d utrikesministern Radek Sikorski överlämnade utmärkelsen till mig.

Och det säger sig självt att vi vid sidan av protokollet hade en del att diskutera. Polens politik befinner sig ju i ett mycket osäkert skede efter överraskningen i presidentvalet nyligen och parlamentsvalet i höst. 

Det är inte utan betydelse för situationen i Europa i dess helhet.

Vi fick dock en bra diskussion också om de digitala frågorna.

Det påpekades att Europa – trots de amerikanska giganterna inte klarar sig så dåligt.

Sedan 2000 har det i Europa skapats 30 företag som i dag har ett värde över en miljard dollar, medan den motsvarande siffran för USA är 38. 

En skillnad, förvisso, men mindre än vad de flesta nog tror.

Tyvärr blir det inte så mycket tid att se på staden Wroclaw som jag hade önskat.

Dess historia är intressant. Fram till andra världskriget var detta den tyska staden Breslau, men genom den tidigare historien har staden också varit en del av Polen, Böhmen, Österrike och Preussen. 

I krigets slutskede var striderna här hårda men mycket betydande förstörelse som resultat.

Större delen av den ursprungliga befolkningen flydde eller fördrevs senare, och när detta område senare blev en del av det nya Polen kom en betydande del av den polska befolkning som tidigare bott i det Lviv som tilldelades Ukraina att flyttas hit.

Men allt detta är historia – om än fascinerande och viktig sådan. 

Nu är staden charmigt återuppbyggt, och man ser det moderna och framgångsrika Polen. 

Med 2.500 anställda har Volvo Trucks här sin enda bussfabrik i Europa och tillverkar inte minst miljövänliga bussar för den nordiska marknaden.

Nu bär det efter åtskilliga dagar borta i alla fall hem igen.
Jag får hoppas att planet från Warszawa till Stockholm lyckades undvika att komma in i de olika militära övningar i Östersjön för ögonblicket.


Elände också i Frankfurt.

12 juni 2015

FRANKFURT: Så sitter jag här ett antal timmar på denna flygplats efter att Lufthansa ställt till det.

Jag brukar försöka undvika Frankfurts flygplats, eftersom det är regel snarare än undantag att någonting antingen nästan går snett eller faktiskt gör det.

Men ibland går det inte. Och nu sitter jag ty följande här i stället för att vara på prisceremonin med Atlantic Councils frihetspris i Wroclaw i Polen.

Elände. 

Det var mycket bra dagar med European Council on Foreign Relations i Bryssel.

I går kväll diskuterade vi med Federica Morgherini först och främst kring arbetet med den s k globala strategi som ju inte minst Sverige varit pådrivande för.

I nästa vecka publiceras den rapport med värdering av Europas läge och utmaningar som hon skall presentera för EU-toppmötet, och på detta ges hon sedan mandat att fortsätta arbetet med en fullfjädrad strategi till beslut under nästa år.

Och det kan nog sägas att mycket av detta sker enligt linjer som vi föreslog för något år sedan. Utmärkt så.

Men självfallet återstår det stora arbetet med konkret innehåll och konkret strategi. Där kommer det säkert att bli åtskilliga meningsbrytningar i det arbete som nu inleds.

Och i det arbetet tror jag att ECFR kommer att ha en viktig roll. Runt bordet i våra diskussioner i går och i dag satt ju också de som mer konkret håller och kommer att hålla i pennan i detta arbete.

Dagen inleddes med en diskussion om utmaningarna i Nordafrika och Levanten med inte minst Emma Bonino och Javier Solana som erfarna bedömare.

Att bilden inte är ljus är uppenbart. Ingen i våra diskussioner tror att Daesh är ett snabbt övergående fenomen. 

Någon trodde att Bagdad säkert skulle stå emot, men att det nog inte kunde uteslutas att den svarta fanan en dag kommer att vaja över Umayyad-moskén i Damaskus. Den konkreta kraften för att förhindra detta är möjligen Iran. 

Olika typer av interventioner talas det flitigt om i debatten i Washington, men knappast i Bryssel. Vi har nog lärt oss av erfarenheterna.

I Irak intervenerades det fullt ut. I Libyen var det en halvhjärtad intervention med förhoppning att det senare skulle ordna sig. Och i Syrien interveneras det bara högst indirekt.

Och resultatet i samtliga fall tror jag dessvärre är ganska likartat. Detta är denna världs och dessa länders egna konflikter, och våra möjligheter att realistiskt påverka och avgöra skall nog inte överdrivas.

Men att vi påverkas är uppenbart. Flyktingsituationen är allvarlig. 

Emma Bonino talade om ”hysteri” i Italien, och när jag ser på den danska valrörelsen är det uppenbart att frågan blivit stor där. I Oslo har det utbrutit problem i frågan, och att den finns i vår politiska debatt behöver inte påverkas särskilt.

Och ändå kanske detta bara är början. 

Ett sammanbrott för den regim i Syrien vi förvisso vill byta kan snabbt skapa en än värre situation. Och genom Sahara mot Libyen kommer nu de allt stötte strömmarna från det utsatta Afrikas olika delar.

I diskussionen om den kommande europeiska globala strategin blir dessa frågor – liksom den ryska utmaningen – stora och svåra frågor. 

Förr eller senare i natt hoppas jag i alla fall att kunna komma till Wroclaw för att delta i avslutande diskussioner där i morgon.
Men osvuret är nog bäst i den delen.


Sol i Bryssel och tumult i Strasbourg.

10 juni 2015

BRYSSEL: Ett soligt och angenämt Bryssel är dessa dagar till hälften ockuperat av mängder av delegationer som är här för toppmötet mellan Europa och länderna i Latinamerika och Karibien.

Och det är förvisso viktigt.

Jag representerade Sverige på motsvarande möte i Santiago de Chile för två år sedan, och det innebar en möjlighet också till många värdefulla kontakter.

Men kanske allra mest minnesvärt för mig från den resan var den extra dag jag tog för att besöka det europeiska rymdobservatoriet på en bergstopp i Atacama-öknen i nordligaste Chile.

Närmare rymden och dess existentiella frågor har jag nog aldrig varit,

Men nu är jag här i betydligt mer jordnära ärenden.

I går var det – bortsett från medverkan vid en presentation av Världsbankens senaste prognos om Rysslands ekonomi – heldag med World Economic Forums grupp om Europa.

Till de frågor vi diskuterade hörde frihandelsavtalet TTIP, och samtidigt som vi satt här och diskuterade detta blev det tydligen härdsmälta i just denna fråga i den socialistiska gruppen i Europaparlamentet.

Och följden av detta blev att man på icke bestämd tid sköt upp den till i dag planerade omröstningen i frågan. Ett betänkande med tydligt stöd för processen låg färdigt på parlamentets bord.

Det är en närmast besinningslös kampanj som olika vänstergrupper startat mot tanken på ett frihandelsavtal med USA.

Och det handlar om grupper som nog är mot allt vad frihandel och globalisering i allmänhet och USA i synnerhet heter.

Men de har lyckats att rycka med sig åtskilliga andra. I Österrike verkar man ha gått helt över styr i frågan, och i exportlandet Tyskland ser debatten också ytterligt märklig ut.

I dag lyckades i alla fall Europaparlamentet på sin session i Strasbourg rösta om en rapport med rekommendationer om politiken gentemot Ryssland. Och det var en i allt väsentligt mycket bra rapport.

Här gick den extrema vänstern och den extrema högern hand i hand när det gällde att antingen rösta mot helt och hållet eller att lägga ner rösterna.

Och det visar var Putin söker och finner sitt stöd i den europeiska debatten just nu.

I dag har vi så haft styrelsemöte med ECFR, och är just nu väg till middag vid Grand Place, och förbereder för mötet och konferensen med ECFR Council här i morgon.

Jag skulle tro att Cecilia Malmström tycker ett och annat om hur parlamentet nu hanterar frågan om TTIP. Förhandlingarna med USA underlättas ju inte av manövrerande som detta.

Men i morgon blir det säkert mycket diskussion om arbetet både med att se över den europeiska närområdespolitiken ENP och arbetet med en ny europeisk säkerhetsstrategi.

Det senare var ju en fråga som kanske allra främst Sverige drev under de senaste åren, men som nu Federica Morgherini för framåt. En första rapport kommer att publiceras inom de närmaste dagarna syftande till ett fortsatt mandat vid EU-toppmötet i slutet av nästa vecka.

Och våra diskussioner här handlar självfallet främst om steget efter detta mandat och fram till beslut k början av nästa år.

Utmaningar saknas ju inte – vare sig i öst eller i syd.


Turkiets väg och val.

08 juni 2015

STOCKHOLM: Om G7-mötet i Schloss Elmau inte producerade några omedelbara sensationer – den tydliga linjen mot Ryssland cementerades och förankrades – är det däremot uppenbart att valresultatet i Turkiet innebar en betydande förändring.

Efter att under elva år, och med väsentligen betydande framgång, ha kunnat reagera ensamma fick AKP-partiet nu sitt första tydliga bakslag, backade till “bara” 41% av väljarna, får lägga planerna på en ytterligare förstärkt presidentmakt på hyllan och har nu att fundera djupt på hur landet skall styras.

Tydlig vinnare nummer ett är det i huvudsak kurdiska partiet HDP, som passerade den orimliga 10%-spärren, och i någon utsträckning dessutom nationalistiska MHP som också tydligt ökade sitt väljarstöd.

Detta medan det klassiskt kemalistiska, formellt socialdemokratiska ledande oppositionspartiet CHP faktiskt backade marginellt med sina ca 25% av valmanskåren.

Regeringsfrågan blir nu komplicerad, och sorterar man inte ut den inom 45 dagar går det omedelbart till nyval.

Är en stabil koalitionsregering av något slag möjlig? Omedelbart är det inte lätt att se hur en sådan skulle se ut.

De mindre partierna är knappast trakterade av en koalition med det långt större AKP, och även om en koalition mellan de tre oppositionspartierna CHP, MHP och HDP matematiskt är möjligt är den politiskt ytterligt osannolik.

Möjligen skulle AKP kunna bilda en minoritetsregering intill dess att ett nyval snarare förr än senare blir en nödvändighet.

Mycket av detta ligger nog i händerna på president Erdogan. Även om planerna på en ytterligare förstärkt presidentmakt nu får läggas på hyllan har presidenten också enligt den gällande författningen en stark position.

Och vi skall inte bortse från att Erdogan valdes med 52% för ett år sedan och kommer att inneha den positionen i ytterligare fyra år. 

Hans prestige har onekligen rubbats av detta resultat, i synnerhet som han i strid med sitt ämbetes principer de facto ägnat sig åt aktiv kampanj för AKP, men han förblir trots detta en stark maktfaktor.

Det är självfallet hälsosamt och bra för den turkiska demokratin att till stor del kurdiska HDP nu kommit in i parlamentet. Annat hade varit orimligt, och hade sannolikt lett till spänningar.

Jag skriver “i allt väsentlig kurdiska” HDP, därför att partiet under ny ledning breddat sig, fått en lite mer konventionell vänsterprofil och utan tvekan kom att attrahera åtskilliga röster utanför den kurdiska gruppen.

Hur det inrikespolitiska spelet nu kommer att utvecklas vet sannolikt ingen. Som det nu ser ut tror jag ett nyval under det kommande året är mer sannolikt än det är osannolikt. Men det finns olika vägar dit.

Politiskt har vi anledning att fokusera på ett antal viktiga fredsprocesser.

Den första är självfallet den kurdiska fredsprocessen.

Den initierades av AKP och Erdogan, har gjort mycket betydande framsteg, och kan ytligt sett gynnas av att HDP nu sitter tydligt i parlamentet.

Men oroande är att MHP gått fram icke minst på motstånd eller skepsis mot denna, och att processen mot bakgrund av en del påtagligt stora och plågsamma beslut som förestår – t ex PKK-ledaren Öcalan kan ges amnesti – kräver en stark politisk ledning.

Den andra fredsprocessen gäller Cypern.

Den är först och främst självklart av betydelse för Cypern, men en lösning där skulle mycket påtagligt underlätta också Turkiets EU-förhandlingar. 

Frågan har kanske inte samma laddning i Ankara som för ett decennium sedan, men det är nog fortfarande så att det krävs att de mer nationalistiska krafterna i frågan hålls tillbaka. 

Och i ett mer osäkert läge finns det alltid en risk för att någon i mer kortsiktigt syfte börjar att spela på nationalistiska strängar när denna fråga efter sommaren går in i ett mer avgörande skede.

Den tredje fredsprocessen är den armeniska, men här ser jag knappast någon förändring. De facto torde framsteg i den till stor del vara beroende av framsteg när det gäller konflikten mellan Armenien och Azerbaijan.

Och den fjärde skulle handla om Syrien.

Här har Turkiet under AKP varit påfallande militant gentemot Assad-regimen och på olika sätt försökt att uppmuntra USA till olika former av militär intervention. På senare tid förefaller dessutom Saudiarabien, Qatar och Turkiet politiskt och praktiskt ha kommit varandra närmare när det gäller Syrien-politiken.

Om och hur detta kommer att påverkas återstår att se, men det är värt att notera att främst CHP och MHP förespråkat en påtagligt lägre profil, stundtals gränsande till accept av Assad.

Till dessa olika fredsfrågor kommer självfallet de alltid viktiga frågorna om den ekonomiska politiken.

Turkiet har under mer än ett decennium varit en dynamisk tillväxtekonomi, även om problemen börjat torna upp sig under den senaste tiden. Landet har moderniserats på ett iögonfallande och viktigt sätt.

Men osäkerhet om den ekonomiska politiken riskerar att påverka det inflöde av utländska investeringar som är viktigt både för fortsatt modernisering och för finansiering av underskottet i betalningsbalansen.

Så också från dessa utgångspunkt måste vi hoppas att man finner en stabil lösning på regeringsfrågan i landet.