Dags för nytt fokus Balkan.

TABIANO: Så blir det några dagar över denna långhelg här i norra Italien innan det bär hem till Stockholm igen.

Men det var intressant att tillbringa några dagar med Balkan och dess olika utmaningar.

Och det kommer att bli en del mer av den varan under året.

I juli är det 20 år sedan Srebrenica, i augusti är det 20 år sedan kroatiska Operation Storm och i november är det 20 år sedan den bosniska fredsuppgörelsen i Dayton.

Det kommer att bli åtskilliga tillfällen både att blicka tillbaka och att reflektera över utmaningar som ligger framåt.

Själv kommer jag i början av juli att vara en del av en större diskussion i Haag som samlar huvuddelen av de dagarnas internationella aktörer till en diskussion om Srebrenica

Åtskilligt har sagts och skrivits i den frågan under åren, och i just Haag pågår vid ICTY-tribunalen forfarande den rättegång mot den bosnienserbiske generalen Radko Mladic som självfallet till betydande del handlar om vad just ICTY har definierat som ett folkmord i Srebrenica.

Och längre fram i höst blir det säkert en del kring de 20 år som gått sedan den tre veckor långa förhandlingar på flygbasen vid Dayton i USA som resulterade i fredsavtalet om Bosnien.

Också om den har det skrivits åtskilligt, och bland detta min bok ”Uppdrag Fred” som ju vid det här laget har en del år på nacken men vars beskrivning och analys faktiskt håller väl i ljuset av vad som hänt sedan dess.

Med alla andra kriser långt mer akuta är det naturligt att den europeiska och internationella uppmärksamheten på utvecklingen på Balkan varit mer begränsad under de senaste åren.

Och i samtal i Belgrad sade jag att de i grunden skall vara glada för det. De är inte längre någon internationell krishärd. 

Men utvecklingen i Makedonien har åter fokuserat  uppmärksamheten på en del av de strukturella utmaningar som ju fortfarande finns i regionen. Och det tror jag faktiskt behövs.

I Skopje lyckades det i går att få till en överläggning mellan de fyra partiledare i regering och opposition som annars knappast har några varmare känslor gör varandra.

Och det var viktigt i ljuset av de stora demonstrationer mot regeringen som väntas på söndag. Läget i landet är laddat.

EU måste vara tydligare och mer konsekvent i sin integrationsstrategi för regionen om man skall Linna förbli den kraft för försoning och samverkan som regionen så tydligt behöver.

I just fallet Makedonien är det långt ifrån lätt. Utvecklingen har snarast gått bakåt, och från den utgångspunkten kanske det inte är fullt logiskt att accelerera integrationen. Men en anledningarna till denna utveckling är ju just att integrationen har bromsats.

Att nu accelerera förutsätter dock en politisk konfrontation med främst Athen som jag inte vet om det finns aptit för hos olika regeringar runt om i Europa. 

I sak borde den ha tagits långt tidigare, men då var det ytterligt få som ens tyckte det var värt att beröra frågan.

Men det som skulle behövas är ett EU-drivet paket där ett rejält steg framåt i integrationsprocessen förenades med rejäla steg i intern försoning och interna reformer. 

Någon annan realistisk väg att komma ut den nedåtgående spiralen i södra Balkan har jag faktiskt svårt att se.

Men har Bryssel kraften till detta? Och – om så skulle vara fallet – har man kraften att ta de strider som med nödvändighet kommer att komma? Frågorna får tills vidare bli hängande i luften.

Någon fara för återgång till de krig och konflikter vi såg för 20 år sedan, och i fallet Kosovo också ett halvdecennium senare, tror jag knappast att det finns anledning att spekulera kring. 

Så länge EU- perspektivet ger en inriktning för alla regionens stater finns inte förutsättningarna för de statsmotsättningar som ju också drev de olika konflikterna under det tragiska decenniet.

Men i det längre perspektivet kan det bli annorlunda om EU-perspektivet försvagas, de inre ekonomiska och sociala utmaningarna växer och en ny nationalism börjar spira i missnöjda och marginaliserade grupper.

Klok politik är inte bara omedelbar krishantering, utan än mer att försöka att förebygga och förhindra olika konflikter.

Det misslyckades alldeles uppenbart i upptakten till de konflikter och krig som rev isär regionen på 1990-talet. 

Om det hade varit möjligt eller ej får vi aldrig veta – vad vi vet är att mycket av uppmärksamheten då gick åt till att hantera andra och konst lika allvarliga utmaningar i kölvattnet av det sovjetiska sammanbrottet.

Men ett är alldeles klart – vi får inte misslyckas en gång till. 

Och nu är nog tiden för ett lite djärvare grepp i dessa frågor än det kanske funnits anledning till under de senaste åren.