Efter brittiska valet nu två avgörande år för Europa.

STOCKHOLM: Ja, det blev sannerligen ett överrakande result i det brittiska valet, eftersom samtliga opinionsundersökningar entydigt hade förespått något annat.

Och min vän Paddy Ashdown – en av mina efterträdare som Hög Representant i Bosnien – blev så bestört av den första valprognosen att han lovade att offentligt äta upp sin hatt om den stämde.

Känner jag honom rätt kommer han att sätta sig i en TV-studio och äta upp någon form av hatt.

Det är dock en av de mindre konsekvenserna av dagen. Tre partiledare avgick inom loppet av bara ett par timmar, och David Cameron kunde meddela drottningen att han nu skulle bilda en majoritetsregering.

I allt väsentligt kom denna valrörelse och detta val att handla om ekonomin. Envist hamrade de konservativa in att de övertagit underskott och överskott och levererat tillväxt och optimism, samtidigt som de var tydliga med att säga att mycket återstod.

Och det budskapet hade trovärdighet. Till detta kom att förtroendet för David Cameron som premiärminister var större än för utmanaren Ed Miliband.

Om ekonomin dominerade valet var det slående att världen knappast fanns i valdebatten. Inte ens EU-frågan gjorde mer än flimrade förbi. Det var ingen fråga som engagerade.

Två andra delar av valresultatet var viktiga.

Först alldeles självklart att Skottland nu blivit en enpartination totalt dominerad av nationalistpartiet SNP. Att detta betyder bekymmer längre fram är alldeles uppenbart.
Sedan att anti-EU partiet UKIP gick från 27% i EU-valet till 13% och att dess dominerande ledare Nigel Farage misslyckades med att bli invald och ty följande avgick.

För vår del är det alldeles självklart vad som nu händer med EU-frågan som blir viktigt. Vi står inför två alldeles avgörande år av stor betydelse också för Sverige och vår plats i det europeiska samarbetet.

En folkomröstning om huruvida Storbritannien skall fortsätta som medlem i EU eller kommer att hållas 2017, och med all sannolikhet mot slutet av våren.

Och det innebär att det under de kommande 18 månaderna måste tas fram ett reformpaket med stöd i samtliga 28 huvudstäder som tillfredsställer viktiga delar av realistiskt formulerade brittiska önskemål.

Den senare delen av detta är avgörande.

David Cameron har haft svårigheter att hantera delar av de tämligen fanatiska EU-motståndare som finns i hans eget parti, men med tydligt stärkt ställning, och med hotet från UKIP tydligt reducerat, borde han kunna träda fram som praktiska och pragmatiska europé han faktiskt är.

Men viktigt är också att det finns en öppenhet för rimliga önskemål från andra länders sida. Och det blir vad som händer i huvudstäderna, snarare än främst i Bryssel, som kommer att bli avgörande för utvecklingen.

Och den avgörande personen när det gäller att manövrera fram denna fråga under de kommande ordförandeskapen från Luxembourg, Nederländerna, Slovakien och Malta kommer sannolikt att bli Europeiska Rådets ordförande Donald Tusk.

Utvecklingen är alldeles självklart av största betydelse också för Sverige.

Alldeles oavsett färgen på regering i London eller Stockholm är relationen med Storbritannien mycket viktig för oss. Ett EU utan Storbritannien riskerar att bli ett annat och för oss mer komplicerat EU i viktiga avseenden.

Därför är det viktigt att också Sverige engagerar sig öppet och konstruktivt i denna utomordentligt viktiga debatt och process.

Tidigare i dag samtalade Mona Sahlin och jag kring också detta på Europa-huset här i Stockholm, och vi var eniga i att efterlysa en både djupare och bredare debatt i Sverige om Europa-politiken.

En sådan kommer nu att bli nödvändig, och jag tillhör dem som tror att åtskilligt konstruktivt och bra kan bli ett resultat av en sådan.

Det var ett i sanning omskakande valresultat i Storbritannien. Och det kommer att skaka om Europa under de närmaste åren.

Förhoppningsvis – men inte säkert – med ett positivt resultat.

2 kommentarer till Efter brittiska valet nu två avgörande år för Europa.

  1. docprescribes skriver:

    Nigel Garage är parkerad, ja, jag har bott i Gbg!

    Intressanta åsikter som alltid, men jag ser en stor skillnad mellan Cameron’s hanterande och Reinfeldt’s…
    Cameron går innan valet ut och säger att om jag blir omvald, så kommer jag inte ställa upp i nästa val – om 5 år.
    Reinfeldt går innan valet ut och säger att han avgår. Det senare anser jag är att inte ta sitt ansvar.
    Resultaten i de två länderna konfirmerar ju detta kristallklart.
    Det Reinfeldt åstadkom, för att använda Ditt klassiska yttrande,
    en ”röd-grön röra” som vi nu lever i, under kanske den utrikespolitiskt svåraste situationen i Europa sedan 1936, det känns för en mogen man som mig skrämmande.
    Den s.k. demokratin är ett för länge sedan överspelat kapitel.
    Absurt att en 20 årig student blir parlamentsledamot. Vad vet hon om verkligheten – till och med troligen mindre än hennes dubbelt så gamla yrkespolitiker. Alla utan arbetslivserfarenhet.

    Vi måste skapa ett nytt instrument för valet av ländernas styrelse som är realistiskt i den verklighet vi lever i!

    Doc

    https://docprescribes.wordpress.com

  2. Per Fredö skriver:

    Det är väl ändå lite galet vad gäller Reinfeldt. Hans besked till väljarna före valet var endast att driva allianspolitik och få folkligt stöd för det.

    När sedan alliansen backade så mycket som hela 10 procent och inte hade haft möjlighet bilda en minoritetsregering så gav han dessvärre omedelbart besked att lämna politiken.

    Men samtidigt sa han att om alliansen hade kunnat regera vidare så var han inställd på att även fortsättningsvis leda regeringen som statsminister.

    Jämförelsen med Cameron är alltså inte relevant.

    Att påstå att det du docprescribes kallar en så kallad demokrati och att vi i stället måste skapa ett nytt instrument för valet av landets styrelse är minst sagt skrämmande.

    Vilket skulle i så fall vara alternativet till vår demokrati?

    Sådana har vi sett åtskilliga exempel på och som inneburit krig, förtryck av människor och etniska och religiösa grupper.

    Och förstås även att konkurrerande politiska partier inte skulle vara tillåtna.

    Starka ledare som exempelvis Hitler, Mussolini och Stalin blir då alternativet och ändå är du skrämd av den svåra situation som vårt Europa upplevt sedan 1936.

    Och varför just sedan 1936?

%d bloggare gillar detta: