Om Finland och Medelhavet.

STOCKHOLM: Det blev en spännande valvaka efter det finska valet i går, och de svenskspråkiga sändningarna på Finlands TV gav en mycket bra bild av utvecklingen, även om det blev en djupare belysning av resultatet i de mer svenskspråkiga bygderna.

Centerpartiet blev, som väntat, valets stora vinnare, om än något mindre så än vad de olika undersökningarna förutspått. Men att det blir dess ledare Juha Sipilä som kommer att leda Finlands kommande regering råder det knappast någon tvekan om.

Sammansättningen av denna regering i övrigt kommer det nog sannolikt att dröja innan vi får besked om.

En viktig fråga var hela tiden vilket parti som skulle bli näst störst.

För samlingspartiet var det uppenbart att man skulle förlora en del stöd. 

Den regering man lett sedan 2011 har varit ett rätt problematisk kapitel eftersom den ju inledningsvis inkluderade i stort sett hela det politiska spektrat. 

Inte minst har den haft svårigheter med att formulera en tillräckligt kraftfull ekonomisk politik, vilket inte minst avgående statsminister Alexander Stubb gång på gång påpekat.

Men när resultatet räknades blev samlingspartiets resultatet dock ett snäpp bättre än vad de flesta hade väntat. 

Problematiskt blev dock att medan samlingspartiet blev näst störst i antal röster medförde matematiken i valkretsarna att det blev de s k sannfinnländarna som blev näst störst i antalet mandat i riksdagen.

Riktigt illa gick det dock för socialdemokraterna, och det kan noteras att den samlade vänstern levererade ett svagare resultat än på många decennier i landets politik.

Med stor sannolikhet kommer Juha Sipilä,  att försöka att bilda en relativt bred regering för att kunna få ett så starkt stöd som möjligt för den ekonomiska politik som måste föras. 

Uppenbarligen är hans syfte att före den formella regeringsbildningen få till stånd någon form av bredare uppgörelse också med arbetsmarknadens partner kring detta.

Allt detta tyder på att det kommer att ta sin tid, och att utgången knappast är given. Efter valet 2011 tog det två månader att snickra ihop den regeringen.

Att spekulera i personfrågor lönar sig väl i detta skede knappast. 

Ett antal kompetenta namn cirkulerar i spekulationerna om utrikesminister, men det finns också någon ur den finska politikens vaxkabinett som förefaller att aspirera. Den nuvarande utrikesministern Erkii Tuomioja omvaldes med fina personvalssiffror i Helsingfors valkrets.

Och på posten som försvarsminister är det väl ingen tvekan om att Svenska Folkpartiets Calle Haglund gjort ett mycket gott arbete. Men om SFP kommer med i den nya regeringen eller inte är inte klart.

Den ekonomiska politiken blir tveklöst den nya regeringens viktigaste och svåraste uppgift. Den analys som b l a Anders Borg på den finske statsministerns uppdrag tog fram visade ju magnituden av de utmaningar man står inför.

Vad gäller utrikes- och säkerhetspolitiken tror jag att det kommer att bli en betydande kontinuitet. Vissa skillnader kom i dagens under valdebatten, men i slutändan tror jag att det skedde en konsolidering kring vad som skulle kunna kallas den nordiska linjen.

Frågan om ett möjligt kommande medlemsskap i Nato kommer man med all sannolikhet att hålla öppen, men om man tar några steg därutöver i den frågan återstår att se. 

Den typ av beröringsångest som finns i delar av Sverige har man knappast – det säkerhetspolitiska tänkandet i detta vårt östra grannland har historiskt ett tydligt drag av både klarsyn och rationalitet.

Nyhetsflödet under dagen har till betydande del handlat om de nya flyktingtragedierna i Medelhavet, och detta har utlöst sedvanliga mer eller mindre mediedrivna panikmöten i Luxembourg och Bryssel.

Det blir nu ett extra toppmöte med EU:s stats- och regeringschefer i ärendet på torsdag, och det är väl sannolikt att det inte minst är krav från Italien som ligger bakom detta. Att man är mycket plågad av situationen är högst förståeligt.

Om man lyckas att åstadkomma någonting av substans till på torsdag är dock högst osäkert. Frågeställningen är ju dessvärre inte direkt ny, och har diskuterats vid åtskilliga tidigare tillfällen.

En möjlig och lämplig åtgärd vore ju att förstärka resurserna för den EU:s s k Operation Triton som nu opererar i området med främst isländska fartyg. 

Jag har i andra sammanhang sagt att här borde Sverige kunna ställa upp med något eller några av de större fartyg som Kustbevakningen numera har. Men om det finns någon beredskap för detta vet jag inte.

S k legala vägar in i EU finns ju inte minst genom FN:s system för s k kvotflyktingar, och logikt vore att åstadkomma en rejäl utökning av detta i förening med alla berörda stater att ta sin beskärda del. Och det handlar då inte bara länder inom EU.

Om det finns en politisk beredskap för detta i alla länder är dock en mer öppen fråga.

Jag har tidigare skrivit om att de bedömningar som görs inom EU:s myndighet FRONTEX är att det nu finns mellan en halv och en miljon människor som i det söndertrasade Libyen väntar på möjligheten att på ett eller annat sätt komma över till Europa.

Och det anger ju lite av dimensionen på den utmaning som nu det handlar om att hantera.

Till på torsdag, om jag har förstått saken rätt.

3 kommentarer till Om Finland och Medelhavet.

  1. stig2entreprenoren skriver:

    Kunde då inte de nordiska länderna göra en gemensam överenskommelse om att fördela flyktingarna solidariskt och proportionerligt mellan sig?

  2. Per Fredö skriver:

    http://www.folkbladet.se/opinion/sverige-ar-som-borlange-7966844.aspx?fb_action_ids=10153216461410549&fb_action_types=og.shares&fb_source=other_multiline&action_object_map=%5B812771898797723%5D&action_type_map=%5B%22og.shares%22%5D&action_ref_map=%5B%5D

    Denna ledare av den högerinriktade socialdemokraten Widar Andersson platsar här, inte minst därför att den anknyter till en intervju med Carl om flyktingströmmar nu och tidigare.

    Även Östersjön har varit ett flyktens han. Då var vi svenskar toleranta, dock inte i samma mån när judar ville komma hit efter andra världskriget.

  3. Konsten att kunna umgas med sina ovanner, det ar politik det.
    Undrar hur varlden kommer att se ut om man bombar; Vansinne, Fattigdom och Ondska?
    Ratt Svar: Precis som varlden ser ut Nu.

    Den dagen som total fred skulle rada runt hela planeten skulle sakert nagra dra ivag en prakfullt designad raket mot manen med en ordentlig nuclear bomb och satta jorden i spinn i evighet.
    Snurra min varld, snurra…

    En omojlighet? Nej inte alls!

    Undra vad de nordiska landerna skulle gora da eller befolkningen i Harjedalen skulle tanka, t.ex.
    Har vi en politisk beredskap for detta?
    Joda! Det finns folk i Orrefors och Lulea som tror sig ha losningar sager chefen for Matfors Folkets Hus.
    FN chefen befinner sig just nu i Leksand for overlaggningar i fragorna med forsvars chefen i Norra delen av Nauru.

    Ett varldsomfattande ”statsministersforbud” raknas utfardas av 193 lander nasta vecka.
    Alla varldens utrikesministrar blir darefter arbetslosa och far titeln Inbillnings minister.

    Livet gar vidare
    Happy Now Yeah

%d bloggare gillar detta: