Ukraina och Iran

KIEV: Utomordentligt tidigt lämnar jag Kiev denna morgon. Nu styr färden mot norra Italien och några dagar av påskledighet där.

Gårdagen bjöd på fortsatta samtal och överläggningar med de ekonomiska reformerna liksom utvecklingen – fred eller krig? – i östligaste Ukraina i centrum.

På eftermiddagen träffade jag också premiärminister Yatsenjuk omedelbart efter det att han återvänt från sina överläggningar med förbundskansler Merkel i Berlin.

Att omsätta Minsk-avtalet i verklighet kommer knappast att bli enkelt. 

Och att den ryska sidan omedelbart bröt mot mycket centrala delar av det genom offensiven mot Debaltseve har knappast gjort saken enklare.

De mer politiska delarna kommer att bli påtagligt krävande.

Central är utan tvekan frågan om de lokalval som enigt avtalets tolfte punkt skall hållas där, om ön inte tidpunkten är specificerad.

Kiev har ju nyligen sagt att decentraliseringen av olika befogenheter till detta områdets myndigheter först kan ske när dessa val hållits på det sätt som föreskrivits.

Och det är ju en högst rimlig ståndpunkt. 

Valen skall hållas enligt de principer som följer inom OSCE och under övervakning av dess valorganisation ODHIR. Och dessutom inom ramen för ukrainsk lag.

Enligt min mening är det viktigt att förberedelser för detta startas så snart som möjligt. 

Och från Balkan finns ju erfarenheter av hur val som dessa kan ordnas också i konfliktområden. De principer som OSCE tillämpade där borde rimligen tillämpas även här. 

Om sedan Moskva och dess separatister kommer att gå med på detta är en öppen fråga. Det borde ju t ex kräva att man tillåter också ukrainsk TV i dessa områden för att garantera att alla partier får möjlighet att komma ut med sitt budskap.

Men från Kievs utgångspunkt borde det vara viktigt att visa att man ligger på framkant med tillämpningen av Minsk-avtalet också på dessa viktiga punkter.

Självfallet blev det också åtskilliga diskussioner kring frågan om decentralisering liksom till de olika mer militära frågeställningarna.

Huruvida Moskva och dess separatister kommer att gå till offensiven igen är alltid en fråga som diskuteras. Åtskilliga tror att en ny militär offensiv från deras sida – kanske för att inringa och ta hamnstaden Mariupol – ligger bara månad fram.

Men det vi tydligt ser är att man med ett mönster sol jag känner igen från Georgien efter kriget där slagit in på försök att destabilisera genom serier av bombattentat.

Det talas om ett 70-tal bombanslag under de senaste månaderna med koncentration kring Charkov och Odessa men också med en bomb i en förort till Kiev under gårdagen. 

Och det råder knappast någon tvekan om varifrån dessa kommer. 

Den ryska strävan att skapa oro och destabilisera är alldeles tydlig.

Och lika tydlig måste vår hjälp till Ukraina med att skapa stabilitet och fred vara. Från ECFR:s sida hoppas jag att vi efter denna resa skall kunna komma med viss ytterligare förslag i detta avseende.

I går kväll kom så beskedet från Lausanne att man mått en principiell överenskommelse i förhandlingarna med Iran kring de kärntekniska frågorna.

Alla detaljer är inte utklarade, men de resultat man visade upp var ändå imponerande, och efter detta finns det knappast någon väg tillbaka.

Nu inleds det politiska slaget om detta i Washington. Att president Obama tidigt och tydligt i går kväll gick ut i frågan visar att detta är ett slag som han inte avser att förlora.

Och det är viktigt att han för ett tydligt och klart europeiskt stöd i denna fråga.

Premiärminister Netanjahu i Israel kommer i sedvanlig ordning att göra allt han kan för att sabotera, och säkert kommer delar av republikanerna  i USA att gå i armkrok med honom i allmän motvilja mot såväl Iran som Obama.

Men det gör det ännu viktigare att den europeiska rösten kring detta viktiga avtal hörs tydligt och klart i den amerikanska debatten.

9 kommentarer till Ukraina och Iran

  1. flyktingar skriver:

    Iran utgör ett minst lika konkret hot gentemot arabländerna och Israel, som Ryssland utgör gentemot staterna runt Östersjön.

    Irans kärnvapenprogram syftar till att ge landets regim immunitet och fria händer att forma Mellanöstern efter sina visioner.

    Carl Bildt reser land och rike kring till stöd för krafter som motsätter sig det Putin-ledda ryska imperiebygget. På liknande sätt agerar Netanyahu mot mullornas ambitioner i Mellanöstern.

    Carl Bildts ovillkorliga stöd till Mellanösterns Putin, hans beredvillighet att stödja utspel gentemot Mellanösterns Bildt (=Netanyahu) och att bortse ifrån existentiella hot som levereras gentemot Mellanösterns Sverige (=Israel) blir då särskilt talande.

  2. Thomas B skriver:

    Carl – ibland tappar du tydligen omdömet helt och hållet. De som menar att detta avtal är en katastrof omfattar både Likud, de Israeliska socialdemokraterna samt Saudi Arabien – kan du bedöma detta bättre än dem tillsammans? Avtalet innebär att Iran kommer att kunna utveckla en atombomb på mindre än ett år samt att hela den Iranska nukleära infrastrukturen bibehålls. Hoppet står nu till representanthuset och senaten så att detta avtal aldrig blir verklighet. Hela avtalet andas samma naivitet som hur nymoderaterna har hanterat den svenska säkerhetspolitiken och då särskilt försvaret. Det sista med konsekvensen att nymoderaterna inte är ett rumsrent parti längre.

  3. Rulle skriver:

    Obamas fadäs är till en ofantlig skada för mänskligheten! Den preliminära uppgörelsen man Irans diktatur är så långt ifrån Påskens budskap om fred och försoning med hopp för framtiden som man kunnat bara drömma om.
    Inte ett ord om varför Iran vill skaffa kärnvapen.
    Inte ett ord om framtida existens för Israel.
    Om 10 – 15 år har Irans extremistiska regering hunnit anrika och behållit allt det uran de behöver för att förgöra Judarna hemvist.
    I sin kåthet om att vilja få fram ett avtal har mänsklighetens framtid fått försakas. En skam för USA och övriga länder som deltagit i kohandeln.
    Tidsgränserna som Iran måste förbinda sig att inte skaffa massförstörelsevapen eller hota hela mellanöstern med skall vara 5000 år. Det finns ingen logik i att här ha ett kortare tidsperspektiv!

  4. Pär Wellmar skriver:

    Var i består konflikterna – religion? Vad är religion? Google?

    Vad är min uppfattning om det – ingen så länge man är medveten om att det är en Gud som talar.

    ”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större” så står det ovanför Universitetsaulan i Uppsala.

    Värt att fundera över. I saklig mening är det så klart inget självändamål att tänka fritt. Ska jag välja mellan rätt beslut och ett fritt beslut väljer jag så klart rätt beslut. Men vad är det egentligen som är rätt?

    Människor i allmänhet, behöver något att förhålla sig till, t.ex just religion. Överhet eller tillgångar fungerar också. Religion verkar fungera bäst. Den statsapparat som avskaffar rådande religion måste ersätta med annan dyrkan, avstår från att rada upp exempel.

    För att vara en fritt tänkande, självständig individ, så måste du erhålla möjlighet till olika information. Jag skriver olika, inte objektiv eftersom objektivitet utgår från utgivaren. Jag misstänker att objektiv för Al-Shabab skiljer sig något från SvD’s ledarsida. Det finns ingenting som är objektivt med reservation för t.ex matematik.

    Boko Haram betyder ungefär ”Västerländsk skolning är förbjuden”, en ståndpunkt som andra. Jag tycker de har fel och kan själv inte acceptera att ens skada en medmänniska annat än möjligen verbalt.

    Jag hävdar att en stor del av vårt lands befolkning är djupt religösa, de tror på Google med Larry Page och Sergey Brin som överstepräster. Vad är min uppfattning om det – ingen så länge man är medveten om att det är en Gud som talar.

  5. Per Fredö skriver:

    Det har varit ansträngda relationer mellan Putins Ryssland och USA och EU.
    Obamas ambition har emellertid varit att försöka nå ett bättre läge och han har till och med hittat på ett nytt ord för det, återställande.
    Utöver det har det räckt med att känna oro över att det i Ryssland begås brott mot de mänskliga rättigheterna.
    Likaså förstås att anklaga Putin för att han kränkt Ukrainas nationella suveränitet och dessutom använt sig av lögnen som sitt politiska vapen.

    Men ingen konfrontation har det varit fråga om annat än ekonomiska sanktioner, något som i varje fall hittills inte bitit på Putin.

    Minsk-avtalen har inte Putin respekterat och det kommer han inte heller att göra fortsättningsvis.
    Så Carls oro är i högsta grad befogad.

    Detta betyder att Merkels och Hollandes samtalsterapi med Putin inte varit ett lyckokast och de förtjänar inte heller någon som helst beröm för den.

    Deras målsättning har förstås varit en enda, att undvika en militär konfrontation oaktat att Putin fåt lägga under sig Krimhalvön och det område som han rebeller har lagt under sig.

    Vad ska då bli alternativet som kan tänkas skaka om Putin?
    Ja, de rekommendationer som jag har sett är att hindra oligarkerna, som stöttar Putin, att få tillgång till sina finansiella tillgångar, som de har placerade här i väst.
    Därutöver ska de inte få utrikesvisum, något som faktiskt också är lagligt, eftersom USA redan har en sådan lag att tillämpa.
    N gäller det för EU at göra samma sak.

  6. Hej, mitt namn är Manikandan Ponnusamy från Tyskland.
    Jag söker några bloggar från north East länder.
    Jag såg din blogg online och vill visa några annonser på din webbplats. vi betalar per clciken grund som google ad sense. Låt mig få veta om du är intresserad. Min Mail – jeeva1106@gmail.com Skype – jeeva1106

  7. bildterberg skriver:

    Gissa var detta citat kommer ifrån:

    ”…the most salient advantage this option has over that of an American air campaign is the possibility that Israel alone would be blamed for the attack. If this proves true, then the United States might not have to deal with Iranian retaliation or the diplomatic backlash that would accompany an American military operation against Iran. It could allow Washington to have its cake (delay Iran’s acquisition of a nuclear weapon) and eat it, too (avoid undermining many other U.S. regional diplomatic initiatives). ”

    Svar: Det är från s. 98 i rapporten ”Which Path to Persia?” med underrubriken ”Options for a New American Strategy toward Iran ” från juni 2009 av ”The Saban Institute for Middle East Policy at Brookings Institute” (efter Haim Saban). Det handlar om strategin att låta israel anfalla Iran. Länk till artikeln finns här:

    http://www.brookings.edu/~/media/research/files/papers/2009/6/iran-strategy/06_iran_strategy.pdf

    Kan det möjligen vara så att hela konflikten mellan USA (Obama)
    och israel (Netanyahu) bara är ett spel för gallerierna (som så
    många gånger förr)?

    Följande läsvärda artikel ger en intressant analys
    som pekar i den riktningen:

    http://landdestroyer.blogspot.se/2015/04/us-israel-wage-war-on-iran-in-syria.html#more

  8. Johan M skriver:

    Jo Iran kommer nog försöka göra kärnvapen ändå men vad fan ska vi göra då, bomba skiten ur dom med 14 tons bomber? det blir inte så bra det heller. John Bolton tycker att man ska bomba i kombination med att stärka oppositionen i Iran. Kan bli svårt.

  9. ”oligarkerna” finns i alla lander och deras storsta beundrare ar forkrymta statstjansteman och kvinnor i lydpositioner fran etablissemangen.
    De tar till dessa ynka metoder och skriker med konstgjora roster de tror ar ”legala”:: Ni far inte leka pa varan bakgard, minsann.forran vi far halften av era tillgangar.
    Det finns ingen slutgiltig losning pa ”karntekniska” fragor, allt ar lika flytande som vanligt och forblir sa.
    Exakt samma sak galler vad betraffar andra typer av ”commodity”.
    Hur som helst forsorjer dessa spektakler en armee av budbarare fran alla lander att flaxa runt varlden och halla lada till nyhetsmedias perpetuella fortjusning.
    Allt som en tragikomisk opera buffa..
    .Amen!

%d bloggare gillar detta: