Om Sverige och FN:s säkerhetsråd och allt detta.

STOCKHOLM: Jag hörde att Margot Wallström i Agenda i går förkunnande att bl a jag nu skulle bli vad som kallas hedersambassadör för vår kandidatur till FN:s säkerhetsråd.

Och ett antal journalister har, naturligt nog, hört för sig till mig om detta.

Kandidaturen till säkerhetsrådet lanserades mer offentligt av alliansregeringen i samarbete med de övriga nordiska länderna, och åtnjuter naturligen ett brett politiskt stöd.

Då anklagades jag ofta av företrädare för den dåvarande oppositionen för att inte ha full entusiasm för detta.

Och bakgrunden var att jag inte nödvändigtvis såg detta som den mest centrala och över allt annat dominerande frågan för Sveriges utrikespolitik under de kommande åren. 

Erfarenheten både som FN-sändebud och utrikesminister har trots allt gett en del insikter.

Till detta kom att jag tyckte att det blev olyckligt att vi hamnat i en situation där tre EU-länder slåss mot varandra för två platser. 

Jag hade föredragit att vi kunde ha gjort som andra regionala grupperingar i världen gör, nämligen att komma överens om vilka länder som skall sitta på de platser som gäller för regionen i fråga. 

Att lägga utrikespolitisk energi på att konkurrera med utrikespolitiska vänner tycker jag i grunden bör undvikas, och förr eller senare hoppas jag att också Sverige skall medverka till att vi får en ordning där det kan undvikas.

För mig var det i den situation som uppkom naturligt att gå fram med denna kandidatur stödd av de övriga nordiska länderna, samtidigt som utrikespolitikens tyngdpunkt fortfarande låg kvar på att bygga ett fredligare Europa och en starkare samlad europeisk röst i de avgörande globala frågorna.

Även om det måhända inte är förenligt med äldre svenska föreställningar är detta faktiskt den bästa vägen att påverka också globalt. 

Ett isolerat svenskt agerande blir lätt väldigt ensamt, och riskerar att förlora all relevans med möjligt bortseende från en möjlig inrikespolitisk sådan.

Just nu är det Litauen och Spanien som sitter på de roterande platser i säkerhetsrådet som således Italien, Nederländerna och Sverige konkurrerar om.

Och Litauen –  med stark europeisk profil på sin utrikespolitik – valdes alldeles säkert in också därför att det finns ca 60 medlemsstater som aldrig suttit i säkerhetsrådet, och det upplevs av många som naturligt att också dessa skall få möjligheten.

Efter först Islands och därefter Finlands misslyckande med sina nordiska kandidaturer kunde vi nog konstatera att det finns en viss skepsis mot de nordiska ländernas tendens att tycka att de har en självklar rätt att ta mycket plats i FN:s arbete. Inte sällan fick vi höra att vi ibland upplevdes som mästrande och självupptagna.

Också dessa insikter, inte alldeles lätta för alla ens i Sverige att acceptera, tyckte jag att det var viktigt att vi tog till oss.

Det inflytande man har under en kort mandatperiod i säkerhetsrådet kan självfallet diskuteras. 

Jag fick en rätt god insikt i de inre delarna av säkerhetsrådets arbete under mina FN-uppdrag med Balkan, och såg då hur så gott som allt handlade om spelet mellan de fem permanenta medlemmarna. Det är lätt att bli bara statist i de storas spel.

Därmed inte sagt att det inte har ett utrikespolitiskt värde att då och då också sitta i FN:s säkerhetsråd. Det har det alldeles självklart. Det är därför vi kandidarer, och det är därför denna kandidatur också har mitt stöd.

Men det är viktigt med perspektiv också på detta, liksom med prioriteringar i utrikespolitiken.

För mig förblir det också en princip att inte som f d utrikesminister kritisera eller rescensera min efteträdare. Vi har en parlamentarisk opposition. Och det är också självklart för mig att ställa upp och ge hjälp i frågor där det råder bred enighet. 

När utrikespolitiken är som starkaste är den nationell.

Sedan bör väl också för protokollet sägas att det kanske inte var helt lyckligt att utannonsera enbart de tre namn som nu utannonserades. Kvinnor saknas helt, och även vad gäller balansen i övrigt kan man ha synpunkter.

6 kommentarer till Om Sverige och FN:s säkerhetsråd och allt detta.

  1. […] Om Sverige och FN:s säkerhetsråd och allt detta. […]

  2. Margot kan val ge det jobbet till sig sjalv och du tar hennes?
    Bytt ar bytt och kommer aldrig tillbaka.
    Eller varfor inte rotera!
    Da nu megalomana krigsmaterialinkop planeras av Saudiarabien.kan du halsa pa kungen dar med Carl och satta plaster pa saren som Margot skapade.
    Men fragar ar om du koper ner dig till en ambassadorsniva under huvudet tagit.
    Nagon viskade haromdagen att Australien fortfarande har ogona pa Sverige i fraga om den stora submarine businessen,
    Och ett getoga pa Frankrike ocksa.
    http://www.newstime2014.com/2015.html

  3. berserken skriver:

    Du hadde kanskje hatt større sjanse om du hadde vært kvinne ja, Carl Bildt. Men uansett så er du (dog under en viss tvil), min favoritt som ny delegat i FNs sikkerhetsråd.

    Tvilen min bunner i ditt heller ensrettede og ytterst arrogante syn på Putin og Russland. Men siden dette ”synet” dessverre også deles av dine konkurrenter, så er du altså tross alt min favortittkandidat.

  4. Tack för Nyhetsbrev

    Så roligt att f.d.Utrikesminister Carl Bildt fått förfrågan och också tackat ja till att bli hedersambassadör för vår kandidatur till FN:s säkerhetsråd.

    Vem vore lämpligare än Carl Bildt med sin stora erfarenhet som bland annat FN:s – sändebud och Utrikesminister.

    Kandidaturen till säkerhetsrådet lanserades av alliansregeringen i samarbete med de övriga nordiska länderna och har ett brett politiskt stöd.

  5. Tack för Nyhetsbrev

    ”Bytt är bytt och kommer aldrig tillbaka” – kommentaren av Ture Sjölander är rätt så rolig, tycker jag.

%d bloggare gillar detta: