Inför veckan som kommer.

STOCKHOLM: Söndag kväll efter en angenäm helg hemma. Och vädret har tydligt visat att våren är på väg.

Med undantag för en utflykt till Köpenhamn kommer den kommande veckan för mig att bli en vecka av arbete här hemma i Stockholm. Angenämt och behövligt.

Men världen står förvisso inte still.

I östra Ukraina förefaller konflikten att rent militärt att ha gått in i ett lugnare och mer avvaktande skede.

Och det är självfallet bra. 

I Kiev har samtidigt parlamentet fattat de olika beslut om budget och annat som bör göra det möjligt för IMF att vid sitt styrelsemöte på onsdag ge grönt ljus till stödprogrammet och relativt omgående börja de utbetalningar som landet är i stort behov av.

Hur det går med hanteringen av den ekonomiska krisen i Grekland är då en mer öppen fråga.

Här har stödprogrammet förlängts med fyra månader, men samtidigt skulle den grekiska regeringen komma in med besked om vilka åtgärder de avser att vidta för att uppfylla kraven på reformer.

Men det som kom från Athen i fredags var nog inte i alla delar ägnat att inge förtroende för deras vilja och förmåga i detta avseende. 

Och det skall bli intressant att se hur detta kommer att hanteras under de kommande dagarna. Pengarna i Athen håller på att ta slut.

I Irak fortsätter offensiven för att ta tillbaka staden Tikrit från Daesh, men det finns samtidigt betydande frågetecken för vad den kommer att innebära på sikt.

Är det så att detta uppfattas som en operation huvudsakligen av shia-milis finns det en betydande risk för att den avgörande operation för att försöka att återta Mosul som planeras för senare i år kommer att försvåras.

I Riga i fredags diskuterade EU:s utrikesministrar situationen i Libyen, men kom knappast längre än till att uttala ett starkt stöd för FN:s pågående ansträngningar att få till stånd någon form av politisk lösning.

Att det nu talas om att det i Libyen finns mellan en halv och en miljon flyktingar som skall försöka att ta sig över Medelhavet när vädret blir bättre har inte gjort oron över situationen i landet mindre i de sydeuropeiska länderna.

Men vi minst lika berörda. De som tar sig över Medelhavet stannar mer sällan i södra Europa – mönstret är att det är Sverige eller Tyskland som är deras destinationer.

Samtidigt fortsätter diplomatin med Iran i den nukleära frågan. 

Mitt intryck är att den israeliska premiärministern Netanyahus försök att med sitt avgörande inför kongressen i Washington stoppa processen knappast lyckats. 

Kanske ledde det svarar till en ökad beslutsamhet i såväl Teheran som Washington att göra det yttersta för att försöka nå en överenskommelse. 

Låt oss hoppas det. 

5 kommentarer till Inför veckan som kommer.

  1. Kurt Nilsson skriver:

    Carl Bildt! Det Du skriver om Libyen är allvarligast. Om ni inte stoppar massinflödet av nya migranter INNAN alla de 10,000-tals tidigare invandrare fått de utlovade bostäderna, jobben, utbildning osv bygger ni för en revolution i SVERIGE! Måånga av dem har stått i köerna i tio år, tillsammans med alla ungdomar som inte hittar vare sig kobb eller bostad ocj landar i ert så populärt använda ”UTANFÖRSKAP”
    DU MÅSTE VÄL HA FÖRSTÅTT att nuvarande politik kommer att störta landet i fördärvet. Rheinfeldts sommartal var en katastrof både för honom och partiet. Oreparabelt!

  2. Tack för Nyhetsbrev

    Önskar att alla flyktingar från krigshärjade länder på ett säkert och humant sätt ska kunna ta sig till säkerheten i annat land.

    Nu är det inte så – människor dör ute till havs i undermåliga båtar utan mat och vatten och skydd. De illegala människosmugglarna måste identifieras , stoppas och dömas.

  3. Per Fredö skriver:

    Veckan som kommer går också ut på att vår statsminister Stefan Löfven ska besöka Kiev under två dagar.
    Ett av samtalen, som det säkert finns anledning diskutera blir att Margot Wallström nyligen har uttryckt sin oro och även skarpa kritik över händelseutvecklingen i Ryssland, detta i en artikel i Svenska Dagbladet

    Detta gillade inte den ryska ambassadören i vårt and. Han hävdade att kriget i Ukraina,, i vilket Ryssland officiellt inte hade deltagit enligt Putiins version.

    Han borde då rimligen ha lärt sig läxan kan man tycka, men det passade inte nu.
    Ett beröm lär komma.

    Det var enligt honom i själva verket vårt land som orsakat kriget i Ukraina och annekteringen av Krim.
    Förklaringen var ÖPP, det östliga partnerskap, där vårt land skulle ha varit mer pådrivande..
    Tyvärr även i i denna fråga splittrade EU. vad gäller inställningen till Ryssland.

    Ambassadören glömde emellertid att nämna Carls roll i detta sammanhang.
    Han blev ju kallad Rysslands främsta kritiker i väst mot bakgrund av. den ryska invasionen av Georgien.

    Det kanske inte skulle skada med att Carl och Margot träffas så att det blir en någorlunda utrikespolitisk sammanstämmoighet i dessa frågor.

  4. flyktingar skriver:

    UD:s broarna gentemot arabförbundet och Israel är brända. Även synen på USA som ärkefiende delar ledande röster i Sverige med mullorna i Iran. Svenskt utträde ur EU är bara en tidsfråga för att återfå sin oberoende röst. Vägen är därmed öppen för svenskt närmande till Iran med bulvanerna Hizbollah och Hamas, kärntekniskt såväl som militärt. Detta sker för öppen ridå. Vilka krafter verkar i det fördolda, Carl?

  5. bildterberg skriver:

    Tyska reaktioner på alarmistisk NATO-general:

    http://www.spiegel.de/international/world/germany-concerned-about-aggressive-nato-stance-on-ukraine-a-1022193.html

    Vad var det nu han hette, var det Breedlove eller Strangelove?

%d bloggare gillar detta: