En möjlig men hårt omstridd strategisk öppning.

MEGÈVE: Hit till Savoyens alper i skuggan av mäktigs Mont Blanc har jag nu utlokaliserat mig för att njuta sportlov. Det var några seden jag hade den möjligheten.

Några stenkast härifrån – i Genève – sitter USA:s och Irans utrikesministrar och fortsätter de viktiga nukleära förhandlingarna.

Och jag ser att i den iranska delegationen nu också finns f d utrikesministern och chefen för Irans kärnteknikprogram Ali Akbar Saleh.

Han vet vad han talar om, och mitt intryck från tidigare samtal med honom är att han tydligt tillhör de i dessa frågor tydligt konstruktiva krafterna i Iran.

Förhandlingarna i Genève är självfallet utomordentligt viktiga, men den avgörande dynamiken i denna viktiga fråga ligger nu i de bataljer som utkämpas internt såväl i Teheran som i Washington. Och dessutom i tilltagande grad mellan Washington och Tel Aviv.

I sak är det ju så att de farhågorna som funnits och finns vad gäller Irans kärnteknikprogram till avgörande del hanteras genom interimsuppgörelsen Joint Plan Of Action.

Men om väst enligt min mening mycket väl skulle kunna leva med en prolongering av denna ter det sig annorlunda från Teherans utgångspunkt, eftersom denna ju gav Iran förhållandevis lite när det gäller mildrade sanktioner.

Och när det gäller de samtal som pågår just nu skulle jag tro att de bägge utrikesministrarna är mindre fokuserade på den nukleära frågan som sådan än på hur och när olika steg skall tas för att mildra, lätta och ytterst avskaffa de olika sanktionerna på Iran.

Vi vet ju av erfarenhet att det – och det i all synnerhet i den amerikanska politiska miljön – är långt lättare att fatta beslut om nya sanktioner än att besluta att avskaffa gamla.

Men även om dessa frågor är politiskt komplicerade, och möjligen just nu de mest komplicerade, är det ju de nukleära frågorna som är processens själva kärna.

Washington har lagt fast ett mål med dessa förhandlingar som innebär att det skall innebära sådana begränsningar att det skulle ta Iran ca ett år efter ett beslut att helt bryta sig ut ut detta och andra avtal och tills dess de skulle kunna ha en (1) kärnladdning.

Enligt min mening är detta ett såväl intellektuellt som politiskt feltänkt mål för dessa förhandlingar, och jag har mer utförligt motiverat varför tidigare på denna plats.

Men det som nu är uppenbart är att Israel och framför allt dess premiärminister avser att gå till fullt politiskt krig mot detta sätt att se på målet för förhandlingarna.

Med detta kommer det ju att vara möjligt att acceptera att Iran har en viss kapacitet för anrikning av uran – även om omfattningen av denna förblir en knivig fråga. Något stöd i internationell rätt för att förneka landet detta finns f ö knappast.

Men från denna israeliska sida, och då med stöd av en opinion i USA som man dessutom gör sitt bästa för att stimulera, accepterar man nu tydligen ingen kapacitet för anrikning i Iran över huvud taget. Och underkänner därmed så gott som helt den amerikanska och västliga förhandlingen.

För att göra hela saken rättvisa bör dock sägas att detta är Israels premiärminister Netanyahue och kretsarna kring honom.

Mitt intryck är att man inom israeliska underrättelse- och säkerhetskretsar faktiskt har en mindre hysterisk och mer rationell inställning i denna fråga. Men det är inte deras åsikter och bedömningar som styr den israeliska politiken.

Nu bygga denna motsättning upp inför det starkt kontroversiella framträdande som den israeliska premiärministern skall göra inför den amerikanska kongressen 3 mars.

Det anförandet handlar om amerikansk inrikespolitik i ett försök att bygga upp motstånd mot president Obamas förhandling med Iran och det handlar självfallet också om israelisk inrikespolitik inför valet 17 mars.

Det är också mot denna bakgrund som det nu förhandlas intensivt några stenkast härifrån i Genève.

En överenskommelse – om den fortfarande är möjlig – skulle självfallet vara av mycket stor strategisk betydelse, även om den också skulle innebära nya utmaningar för den amerikanska politiken i regionen, inte minst relationen till Gulf-staterna inklusive Saudiarabien.

Till de möjligheter som möjligen skulle öppnas upp hör möjligheten att med ny kraft försöka få en lösning på den allt mer mänskligt såväl som politiskt förödande konflikten i Syrien.

Det talas ofta om att Moskva skulle kunna utöva inflytande i Damaskus, och att ett samarbete med Ryssland är viktigt för att kunna få en lösning till stånd.

Så är det säkert, men det inflytande som Teheran har i Damaskus torde i nästan varje avseende vara större än det inflytande som Moskva fortfarande har. Och därmed borde det här kunna öppnas upp möjligheter som ännu inte fyllt ut provats.

Men allt detta är och förblir högst osäkert. Det skulle innebära en avgörande strategisk förändring i hela regionen, och skulle som sådan möta mycket betydande motstånd.

Till detta skall förvisso räknas motståndet från de mer konservativa krafterna i Iran, med sannolikt den Högste Ledaren som en av dem som hyser djup misstro mot Väst och fortfarande tror att landet kan fortsätta som egen väg i internationell isolering.

Motsättningarna i dagens Mellersta Östern är djupgående och mångfacetterade, och det finns nog dessvärre ingen snabb och enkel väg för att överbrygga dem.

Men det som pågår i Genève är dock en öppning till någonting som skulle kunna bli mycket betydelsefullt. Alls inte självklart och alls inte enkelt.

Men en möjlighet i en övergripande situation i regionen där möjligheter i övrigt dessvärre verkar lysa med sin frånvaro.

4 kommentarer till En möjlig men hårt omstridd strategisk öppning.

  1. […] En möjlig men hårt omstridd strategisk öppning. […]

  2. Kanske skall jag prova att gora en kommentar till din nasta artikel du annu inte skrivit eller jag last an, sa min kommentar kommer in nar det blir aktuellt och inte en vecka senare?
    http://www.newstime2014.com/SVERIGES.html

  3. Har du nagon strategisk losning for detta 50 Ars Jubileum 1965 – 2015.
    Nar Pontus Hulten lamnade in blev det ingen mer utveckling pa denna Motesplats for arroganta statligt utsedda eftertradare och foradare.
    http://www.newstime2014.com/2015.html
    Verkar som de tanker stjala aven mitt svenska medborgarskap ocksa.
    Verket koptes in for fast rakning av Pontus Hulten redan 1966 och har efter 1985 forklarats vara forsvunnet, darefter forstort och sedan i mycket gott skick och numera bara sopat under matten.
    84 individuella original konstverk forsvunna,,,,
    Det ar en skandal som har sina rotter i den nu igen sittande regeringen, som 1996 skramde ut mig fran mitt fodelseland till att bli artist in exile.
    http://www.modernamuseet.homestead.com/

%d bloggare gillar detta: