Sanningen om vad som hände i Kiev.

STOCKHOLM: I dag är det ett år sedan våldet detonerade i Kiev i samband med att regimen Yanukovich specialstyrkor med skarp ammunition försökte möta demonstranterna. Ett hundratal människor förlorade livet – också poliser.

Kiev och regimen stod då på randen av en utveckling liknande den som drabbade regimen Ceasuscu i Bukarest i början av 1990. Man höll helt enkelt på att förlora kontrollen, och grep till öppet våld för att försöka att klara situationen.

Det som förhindrade vad som skulle kunna ha blivit en sådan utveckling var det avtal som förhandlades fram mellan president Yanukovich och oppositionspartiernas företrädare dagen därpå. Och det blev bara möjligt genom den aktiva medverkan av Polens, Tysklands och Frankrikes utrikesministrar.

Avtalet den 21 februari beredde vägen för en samlingsregering, en förändrad författning och presidentval först mot slutet av året. Regimen Yanukovich tvingades till en reträtt, men räddades från ett omedelbart sammanbrott.

Alldeles lätt för demonstranterna på Maidan var det inte att acceptera detta. Och det inte minst mot bakgrund av att hundratalet just hade skjutits ihjäl på Kievs gator. Det krävdes ett mycket direkt agerande inte minst av den polske utrikesministern för att det skulle vara möjligt.

I efterhand är det tydligt att president Yanukovich redan hade gett upp och förberett sin flykt. Något dygn innan hade han börjat lasta värdesaker och förbereda sina helikoptrar.

Men då var detta inte uppenbart.

Och därför blev förvåningen så mycket större när efter det att förhandlingarna mellan president och opposition var avslutade i presidentadministrationens stora byggnad i Kiev någon uppenbarligen beordrade alla säkerhets- och polisstyrkor att helt enkelt försvinna från sina uppgifter.

Historien om detta har fortfarande sina oklara punkter.

Men möjligen var det så att man gjorde detta i förvissningen om att Maidan-oppositionen då med våld skulle storma alla regeringsbyggnader, att detta skulle kunna beskrivas som en ”kupp” riktad också mot avtalet och tjäna som förevändning för att än mer våldsamt ingripande mot dem.

Och det är väl värt att notera att det är just detta som man från Moskva fortfarande envisas med att säga faktiskt hände.

Men så blev det inte.

Trots att alla säkerhetsstyrkor drogs bort bibehölls eller t o m förbättrades ordningen i Kiev. Inga byggnader stormades eller togs över.

Parlamentet fattade i laga ordning det beslut om ändring i författningen som man hade kommit överens om i den stora överenskommelsen, och som president Yanukovich skulle skriva under för att den skulle kunna träda i kraft.

Men då hade hans helikoptar redan lyft från hans smaklösa lyxdacha en bit utanför Kiev.

Han hade uppenbarligen ingen avsikt att göra det som han hade lovat i avtalet. Han flydde – kanske som en del av en plan för an mycket brutal återkomst.

Och ungefär samtidigt tryckte uppenbarligen president Putin i Kreml på knappen för den militära operationen mot Krim. Det var veckan därpå – tidigt på morgonen den 27 februari – som ryska specialstyrkor stormade och tog över det regionala parlamentet i Simferopol.

Men det är värt att notera att den officiella ryska medalj som sedan tilldelades de förband och soldater som deltog i operationen mot Krim sätter den 20 februari som den dag då denna inleddes.

Var det så? Eller har man präglat medaljerna fel? Bägge möjligheterna finns.

När presidenten flytt hade parlamentet i Kiev egentligen ingen annan möjlighet än att utse den nyvalde talmannen också till tjänstgörande president. Någon annan möjlighet att få någon att underteckna det som man hade kommit överens om i den stora överenskommelsen den 21 februari fanns inte.

Och med stöd av en mycket stor majoritet i parlamentet utsågs också i fullt konstitutionell ordning i en ny regering. Betydande delar av denna hade ju flytt mer eller mindre samtidigt med presidenten.

Men allt skedde i anmärkningsvärt lugn och i allt väsentligt fullt konstitutionell ordning. Det är möjligt att man på sina håll hade haft för avsikt att provocera fram en ”kupp”, men därav blev faktiskt ingenting alls.

Det blev en regim som försökte rädda sig med våld, som sedan flydde från sin egen överenskommelse och som beredde vägen fört en främmande makt att med militärt våld ockupera och annektera en del av dess territorium.

Dessa dygn för ett år sedan var dygn som skrivits in i det moderna Europs historia.

Den ryska propagandan mal ut sina lögner om vad som hände.

Men det är så här som det faktiskt var.

10 kommentarer till Sanningen om vad som hände i Kiev.

  1. […] Sanningen om vad som hände i Kiev. […]

  2. Ubatsafferen med Australia gick upp i rok idag for Sverige.
    Jag ar ofta mycket besvarad av mina enorma kunskaper att kunna lasa manniskors minds, saval som face och body language.

  3. bildterberg skriver:

    ”Men det är så här som det faktiskt var.”

    Källor?

  4. bildterberg skriver:

    Oleg Tsarov försöker framföra en varning 20 november 2014:

    http://www.voltairenet.org/article186687.html

    Det är upp till var och en att bedöma i hur hög grad detta
    bara utgör ”rysk propaganda”.

  5. bildterberg skriver:

    Rättelse ”20 november 2014” skall vara ”20 november 2013”.

  6. Det moderna Europs historia som skrivits, som du sager, ar nog fortfarande mest cosmetics och onsketankande nar man noga studerar aret eller aren innan det fysiska valdet startade i Kiev
    Jamfort, ar situationen nu exakt densamma.som innan.
    Occupation och anextion fran bada sidor ledde till denna tragiska utveckning hos tva block: Europa, USA v Ryssland.
    Cuba kommer upp i minnet.som en bra illustration.
    Militara positioner och handel.
    Historia ar alltid vacker om den vore sann.
    Massor a revideringar aterstar da laget for narvarande ar varre an tidigare.
    Om samtal och fredliga forhandlingarinte ar onskvarda hos vissa parter ter det hela sig likvardigt med ISIS framfarter och metoder.
    Detta ar en grotesk och omanskligt natur var den an blossar upp runt varlden.
    Det handlar alltsa inte ”om dessa dygn” utan om mangt varre bakomliggande orsaker, fortfarande an mer aktiva an tidigare.

    Vi minns kanske hur Nya Guinea delades med en tartspade pa mitten, av FN dar halften gick till Indonesia och den andra till Australia (UK).
    eller Korea….o.s.v.
    Historia ar pagaende och aldrig avslutad liksom nationsgranser ofta forblir standigt flytande.Trots all propaganda fran alla kallor.

    Forutfattade meningar och ren gossip levererade med de storsta kanonerna ”international news media” ar var gemensamma forbannelse.

  7. bildterberg skriver:

    Bildts redogörelse för händelseförloppet i Kiev för ett år sen
    ligger ganska väl i linje med Wikipedias framställning

    http://en.wikipedia.org/wiki/2014_Ukrainian_revolution

    Som kontrast finns en annorlunda version hos ett av alternativen
    till Wikipedia:

    https://wikispooks.com/wiki/Ukraine_coup_2014

    Vilken sidas propaganda som är mest lögnaktig får var och en
    efter eget förstånd försöka avgöra. En grundförutsättning för
    detta är förstås att båda sidorna i detta propagandakrig får
    komma till tals. Därför är det viktigt att inga inskränkningar
    i ”nätets frihet” görs, men det är ju bloggägaren en varm
    förespråkare för.

  8. Tack för Nyhetsbrev

    Det är så tragiskt det som hände under de fredliga demonstrationerna i Kiev för ett år sedan. Mer än 100 människor fick sätta livet till och många blev skadade. Vi får aldrig glömma. Det får aldrig hända igen!

    Carl Bildt ger en bakgrund till händelserna och skildrar efterförloppet.

  9. error eller cencur
    kommentar borta med vinden

%d bloggare gillar detta: