En dag av minnen och avsked i Berlin.

BERLIN-STOCKHOLM: I dag blev det en resa till Berlin för ett vara med och representera Sverige när Tyskland tog sitt farväl av f d presidenten Richard von Weizsäcker.

Och det gjorde jag gärna.

Han var en imponerande och historisk gestalt, och det speglades väl i de olika talen som hölls i den stora domen i Berlin.

Först en kyrklig gudstjänst. Von Weizsäcker var djupt engagerad i den evangeliska, d v s protestantiska, tyska kyrkliga traditionen.

Sedan omedelbart en statsceremoni med officiell talarstol bredvid domens högaltare. Först presidenten Gauck och sedan företrädare för så gott som alla politiska riktningar i förbundsrepublikens liv.

Och till sist stor militär ceremonin utanför i det avspärrade centrala Berlin.

Och allt vad som tänkas kunde av Tyskland var alldeles självklart där.

Den som trodde att Angela Merkel skulle sitta i förhandlingar i Minsk med Vladimir Putin hade fel – att vara med om varje del av detta var hennes första prioritet denna dag.

Det var tal fyllda av Tysklands historia.

President Gauck påminde om att von Weizsäcker fötts i ett Tyskland som sträckt sig från Aachen till Königsberg, blivit president i ett som inte ens omfattade Wittenberg och den Wilhelmsstrasse i Berlin där hans far arbetat, men sedan blivit det återförenade Tysklands första president.

Och alldeles självklart fanns kriget med.

Den unge von Weizsäcker var soldat i det polska fälttåget från världskrigets första dag. Och hans bror stupade alldeles nära honom på dess andra.

Han kom från en aristokratisk tysk tradition. Och i kretsen av hans vänner fanns de som kom att avrättas för delaktighet i det misslyckade attentatet mot Hitler den 20 juni 1944. Den årliga ceremonin till deras minne var han varje år en del av.

Efter kriget försvarade han sin far vid krigsförbrytarrättegången i Nürnberg. Denne hade ju varit kabinettssekreterare i det Tredje Rikets utrikesministerium. Han frikändes.

Sin politiska karriär gjorde han inom CDU. Hans roll där var inte alltid okontroversiell. Försoningen med länderna och människorna i det östliga Europa var alltid viktig för honom, och han blev trots kritik från andra håll ett stöd för Willy Brandts östpolitik.

Men i talen i dag var det många som återkom till Die Rede – Talet med stor bokstav – som han höll som president inför den tyska förbundsförsamlingen 1985 på dagen 40 år efter Hitlertysklands ovillkorliga kapitulation.

Och det var verkligen ett stort tal. Jag minns det väl, och lyssnade åter en på det härom veckan.

Nu återkom centrala delar av det gång på gång i dagens ceremonier.

Om hur den för många tyskar rent mänskligt plågsamma kapitulationen trots allt hade varit en befrielse från barbariet. Om de tyska mödrarnas och kvinnornas lidande.

Det sades att Die Rede och Willy Brandts knäfall i ghettot i Warszawa var de starka händelser som försonade Tyskland med sin historia, och som kanske också fullt ut försonade det övriga Europa med Tyskland.

Och mycket annat passerade också i dessa tal.

Hur han rest till och talat till människorna i Luthers Wittenberg under DDR-diktaturen. Hur han talade till många tusen i och utanför Gedächtniskirche i dåvarande Västberlin två dagar efter murens fall. Hur han försökte hela nationen också efter de djupa trauman som RAF:s mord och terrorattentat ledde till.

Några av mina tyska vänner från ungdomspolitikens dagar var hans medarbetare under presidenttiden, och självfallet träffades vi åter denna dag.

Men jag lärde känna Richard von Weizsäcker mer senare efter det att han lämnat den aktiva politiken.

Han var t ex en mycket engagerad del av bl a den oberoende Balkan-kommission som för mer än ett decennium sedan försökte skissera nya vägar för den europeiska politiken i detta konfliktfyllda område.

Det var med honom ett Tyskland som försvann. Han hann med att bli 95 år gammal.

I dag finns inte längre någon med den historiska spännvidd och såväl intellektuella som moraliska djup som han representerade.

Han var en del av formandet av det moderna Tyskland, men hade sin egen bakgrund snarast i det Tyskland som försvann i och med det första världskrigets katastrof.

Nu bär det åter hem till Stockholm.

Där har det varit utrikespolitisk debatt i riksdagen. Och mer eller mindre sedvanlig utrikespolitisk deklaration.

Men viktigare än inhemskt moraliserande över avtal med Saudiarabien är nu att utrikespolitiskt följa med vad som kan komma ut ur de viktiga samtalen borta i Minsk.

Det kommer också att prägla diskussionerna på mötet med EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel. Och dit har nu också Ukrainas president Poroshenko bjudits för att redovisa sin syn.

Ett utomordentligt initiativ.

5 kommentarer till En dag av minnen och avsked i Berlin.

  1. Alla dessa samtal i Minsk bor direktsandas LIVE for alla manniskor att lyssna in pa och inte bara redovisa samtalen i vinklade news media runt varlden.
    Minsk ar dessutom fel forum.
    Alla familje medlemmar till de nu dodade 5.000 i Ukraina bor ha hedersplats i rummen for samtalen.

    Programeringen av dessa typer av ”konferanser” ar extremt obsoleta eller snarare sinnesjuka arrangemang.

  2. Jon Reina skriver:

    Jeg hadde ikke hørt denne mektige talen til Richard von Weizsäcker tidligere, men heldigvis var den å finne på youtube.
    Synes talen er så bra at tv-stasjoner burde sende den i reprise hver bidige 8. mai fremover.

  3. Per Fredö skriver:

    https://carlbildt.wordpress.com/2012/03/06/om-avtalet-fran-2005/

    Vi hade tidigarte en omfattande debatt om avtalet med Saudiarabien, som Carl inte utan menar att blivit moraliserande.

    Stefan Löfven kommer inte ge sig. Han är för alla tänkbara vapenleveranser.
    Det ingår i denna Industrikanslers näringspolitik.

    Samtalen i Minsk kan knappast tolkas få annat sätt än att Putins
    aggressiva politik mot Ukraina och västmakterna kommer att fortsätta.

    Ett eldupphör först om några dagar är knappast något genombrott,
    Likaså att vapen, , de ryska förstås, ska dras tillbaka, men utan att någon gränskontroll ska få finnas.

    Ukraina måste också utarbeta en ny konstitution för det område, som Ryssland vill lägga under sig.
    Är detta den erbjudna automanin?

    Detta samtidigt som Obama varnar Putin att han kan räkna med betydande repressalier och USA ska också som i Irak hjälpa Ukrainas militär.

    Fortsättning lär följa.
    .

  4. Per Fredö skriver:

    Det heter förstås autonomi, en rysk sådan självständighet kan man förmoda.

  5. Per Fredö skriver:

    Carl nämner att Angela Merkels första prioritet denna dag inte var fredsförhandlingarna i Moskva med Putin.

    Denna minnesrika dag handlade om vilka insatser som skilda vittra personer gjort vad gäller tysk historia, de som ledda fram till återföreningen.

    Något som för övrigt den ryska utrikesministern Sergej Lavor tidigare ifrågasatt om det verkligen var juridiskt bindande.

    Nej, Angela Merkel kom också med budskapet från Moskva att det var uteslutet med några militära insatser.

    Det innebar att har detta som begärts från ukrainsk håll avvisades av också henne..

    Detta önskemål hade som bekant kommit både från den ukrainska ledning och de som strider mot de överlägsna rebellerna..

    Angela Merkel fick varma applåder från ena halvan av de närvarande.

    En tidigare brittisk utrikesminister frågade henne då varför vapenhjälp inte var lösningen på denna konflikt.

    Merkels svar blev att ingånget fredsavtal, ett Minsk-2, först måste ses om det hjälpte, om inte krävdes nya förhandlingar.

    Andra halvan applåderade då därför att de ville ha vapenhjälp.

    Här har vi nog dilemmat.

    Putin borde inte ha några invändningar om man ska tro honom på hans ord.

    Beskedet hans har ju gång på gång varit att Ryssland inte ens är inblandad i denna kränkning av ukrainskt territorium.

%d bloggare gillar detta: