Dygn av diskussion och diplomati i München.

MÜNCHEN: Den stora säkerhetskonferensen här har nu avslutats, även om det för min del återstår en middag i lite mindre krets här innan det bär vidare i morgon.

Och det var med all säkerhet den mest dramatiska och laddade av dessa konferenser under det halva sekel de organiserats.

I centrum stod Ryssland och Ukraina, även om många av de övriga utmaningar vi står inför också diskuterats.

Förbundskansler kommer hit mer eller mindre direkt från överläggningar med president Putin i Moskva, men var osäker på om dessa skulle kunna föra till den återgång till respekt för Minsk-avtalet som är en förutsättning för att konflikten inte skall förvärras ytterligare.

Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov gjorde ett framträdande som förvisso kommer att kommas ihåg.

Utan att yttra ett enda ord på engelska – han behärskar det språket närmast till fulländning – levererade han på ryska den ena bredsidan efter den andra mot USA och EU.

Och det var med argument och s k fakta mer förvridna och förvanskade än vad som brukar vara fallet. Det gällde förvisso när han diskuterade Ukraina, men när han gav sig in på Tysklands situation brast tålamodet hos delar av publiken och man började öppet skratta åt honom.

Det var knappast passande i ett sammanhang som dessa, men visade tydligt att om hans avsikt hade varit att vinna någon förståelse för ryska synpunkter i alla fall i tysk opinion så misslyckades detta totalt.

I en efterföljande panel tog Polens nuvarande talman Radek Sikorski lugnt på punkt efter punkt upp och dementerade de påståenden som Sergey Lavrov kom med om vad som hände i Kiev för snart ett år sedan.

Lavrov talade om en ”kupp” och att då regeringsbyggnader stormats och att människor dödats.

Men så var det inte.

President Yanukovich flydde från sin post och övergav den överenskommelse som just hade ingåtts. Och i lugn och konstitutionell ordning tillsattes en ny regering och förbereddes ett nytt presidentval.

President Poroshenko gjorde senare ett viktigt framträdande som fokuserade på vad man gjort för att genomföra Minsk-avtalet och kraven på ett omedelbart och ömsesidigt slut på alla strider.

Men detta accepterar inte de s k separatisterna.

De vill med militär makt utvidga det territorium de på ett eller annat sätt kontrollerar. Och medan Moskva kontrollerar dem gör de uppenbarligen ingenting för att stoppa dem.

I dag har det per telefon skett överläggningar mellan Kiev, Moskva, Berlin och Paris.

Och de resulterade i beslutet att Petro Porosjenko, Vladimir Putin, Angela Merkel och Francois Hollande kommer att träffas i Minsk på onsdag gör att försöka att överbrygga de djupa klyftor som fortfarande finns.

Det blir därmed en vecka av diplomati som kommer att även fortsatt domineras av denna kris.

I morgon måndag befinner sig Angela Merkel i Washington för att direkt med president Obama diskutera den fortsatta politiken, och det är också med den bakgrunden hon på onsdag beger sig till Minsk.

Därefter åker såväl hon som andra EU-ledare på torsdag och fredag till ett informellt toppmöte som i ljuset av den utveckling vi kommer att se under de närmaste dagarna mycket väl kan komma att domineras av kriget mellan Ryssland och Ukraina.

Lite Athen och dess avsteg för nödvändig reformpolitik kommer det dock säkert också att bli.

I mer informella samanhang här i München är det självfallet så att det diskuterades åtskilligt om vart Ryssland är på väg och vilka konsekvenser detta kommer att få på vår politik.

Och de allra flesta var av den uppfattningen att det handlar om en förändring som vi kommer att få leva med under betydande tid framöver. Att detta får konsekvenser för vår politik säger sig självt.

Men åtskilligt annat har också diskuterats.

Själv har jag varit aktiv i olika diskussioner om globala nätfrågor och cybersäkerhet. De växer hela tiden i betydelse.

Kommande helg är det dessutom möte i London med den Global Commission on Internet Governance som jag leder, och det finns ett betydande intresse för vårt arbete.

Denna dag vidgades agendan för mötet en hel del. Irans utrikesminister Zarif, som suttit i frekventa överläggningar med USA:s John Kerry här under de senaste dygnen, talade om sina förväntningar inför ett möjligt avtal i de nukleära frågorna.
Lyfter
Än är man dock inte där – och i tämligen breda kretsar såväl i Teheran som i Washington är mission mot den andra sidan och vad ett avtal skulle kunna komma att innebära fortfarande massiv.

Om detta går att övervinna är forfarande en öppen fråga.

Som sista punkt på det officiella programme hade vi så Afghanistans nye president Ashraf Ghani, som med sedvanlig stringent presenterade delar av detta program.

Och samtalet med honom fortsatte så på en informell lunch i betydligt mindre krets. Detta år blir utomordentligt viktigt för landets möjligheter att stå på egna ben.

Mycket annat skulle kunna sägas – och på Twitter har jag mer löpande försökt att ge en bild av delar av det som tilldragit sig under denna laddade helg här.

Viktigt att säga är att jag dessvärre tror att alla de som deltagit i denna helg nu återvänder till sina olika delar av Europa och världen betydligt mer bekymrade över den globala politiska situationen.

Så har det knappast varit under tidigare år.

Och några av oss frågade varandra hur situationen kommer att vara när vi ses här igen om ett år. På den frågan finns det inget bra svar.

I morgon åker jag vidare till Bryssel för att vara med i en paneldiskussion där i samband med att European Council on Foreign Relations presenterar sin årliga utvärderingar av EU:s och olika EU-länders utrikespolitik.

Men sent i morgon kväll hoppas jag i alla fall vara hemma i Stockholm igen.

9 kommentarer till Dygn av diskussion och diplomati i München.

  1. ANDREJ TOLSTOY skriver:

    Min personliga uppfattning är att det börjar gunga under den ryska ledningens fötter och det är därför dess uttalande i olika forum blir mer eller mindre misstrodda. Men ej bra för vidare samförstånd och en bättre utveckling för Ryssland.

    Ha det

    Andrej

  2. 1vanka2 skriver:

    Härligt, Carl, att du fortsätter med dina utomordentligt intressanta, initierade kommentarer!

  3. Jag tror att det kommer behövas förstärkning av Ukrainas militär i form av materiel och personal, för att på ett tydligt sätt stoppa det ryska proxy kriget. Sedan är det ju inte optimalt, en diplomatisk lösning är ju att föredra. Men först krim, sen hela södra Ukraina. Vem står på tur? Estland (gränsposteringen som attackerades)? Lettland ? Finland ?

  4. mintankeientanke skriver:

    Hur försvarar Ryssland att deras reguljära styrkor slåss i Ukraina? Att deras förklaringar blir mer och mer absurda, men dom måste väl ha någon form av förklaring?

  5. Per Fredö skriver:

    Den brittiske utrikesministern talar klarspråk om Putin, men han skulle nog inte passa in bland förhandlarna om det allra bästa, en diplomatilösning.
    Hans ryska kollega Lavrov visar dock på vad en uppgörelse m Ukraina ska gå ut på.
    Den tycks fjärran från vad främst Angela Merkel hoppas på.

  6. Jon Reina skriver:

    Jeg savner totalt EUs og Nato’s forståelse for at Urkaina er delt land hva gjelder etnisk tilhørighet, språk og religion.
    Jeg etterlyser også EUs og Nato’s totalt manglende kritikk da den vestorienterte nasjonalforsamlingen i Kiev med et pennestrøk fjernet russisk som landets andre nasjonalspråk.
    Og med dette som deler av bakteppet, så forstår jeg godt at majoriteten i øst føler betydelig mer tilhørighet med Russland, enn med den klart vestorienterte regjeringen i Kiev.

  7. Per Fredö skriver:

    Jon
    Likt andra länder har Ukraina sitt officiella språk och det är ukrainskan.
    Putins frände Viktor Janukovytj ville dock att ryskan också de facto skulle få motsvarande status, men det förhindrades- av parlamentet-tack och lov får man säga.

    Det är inte heller någon majoritet som vill höra till Ryssland och det gäller också på Krimhalvö, där Putin hädade att han måste lyssna på en arrangerad folkomröstning.

    Att du som norrman verkar stå på Putins sida, av dig kallad rysk, är minst sagt anmärkningsvärt.

  8. Jon Reina skriver:

    Like med Ukraina har også Norge offisielle nasjonalspråk, men vi har faktisk 3 og ikke 1 siden to ganske små mindretall av norges befolkning foretrekker å lese, skrive og tale nynorsk eller samisk.

    Interessant i denne sammenligningen, Per – err at samtlige som har og bruker nynorsk eller samisk som hovedmål i Norge, utmerket godt forstå norsk riksmål.
    Det samme er ikke tilfelle med folk flest som bor og lever i de østlige delene av Ukraina. De be’hersker nemlig russisk betydelig bedre enn ukrainsk.
    Og akkurat dette anser jeg som en viktig og vesentlig forskjell.

  9. Jon Reina skriver:

    Per.
    Jeg har aldri påstått at det finnes noe flertall av folket i øst-Ukraina som vil tilhøre Russland, Men noe anderledes stiller det seg med folk som bor på Krim siden de som bor på denne halvøya var russiske borgere helt fram til 1954.

    Det majoriteten av folket i øst-Ukraina ønsker er ikke å løsrive seg fra Ukraina, men å få mer selvstyre og rettigheter. De vil altså at Ukraina utvikler seg til en konføderasjon inndelt i flere mer eller mindre selvsstyrte områder.

%d bloggare gillar detta: