Nordliga perspektiv på Ryssland

KIRKENES-OSLO: Det blev en ytterligt arla avfärd från Trondheim i går på morgonen för att flyga söderut till Oslo för att kunna ta det dagliga direktflyget hit till Kirkenes.

Och framme här blev det snabb lunch med utrikesminister Börge Brende innan Kirkeneskonferensen inleddes.

Senast jag var här var i juni 2013 när jag som utrikesminister var med och firade att det då var tjugo år sedan vi lanserade Barents-samarbetet.

Förväntningarna på vad som skulle vara möjligt var höga när det lanserades, och även om åtskilligt uppnåtts, var det nog trots allt så att saker kom att utvecklats långsammare än vad vi hade hoppats på.

Men för två år sedan var perspektiven ändå mer optimistiska än vad de är i dag.

Det senaste året har sett såväl en dramatiskt fall i de råvarupriser som betyder mycket för denna region – mineral och malm liksom olja och gas – och till detta kommer självfallet alla de problem som hänger samman med den förändrade ryska politiken med aggressionen mot Ukraina i centrum.

Men vissa positiva siffror noteras dock.

Antalet turistnätter i den nordligaste och östligaste delen av Norge ökade med 10% under det gångna året, och utrikesminister Börge Brende kunde också konstatera att den viktiga norska exporten av fisk ökat med 12% trots de ryska sanktioner som den ju drabbats av.

Murmansk-regionens guvernör Marina Kovtun gjorde det bästa möjliga av situationen och talade om nya gruvprojektet, turistsatsningar och förhoppningar om olja och gas.

Att regionens ekonomi blivit hårt ansträngd under det senaste året var kanske inte hennes främsta uppgift att tala om.

De nordliga regionerna är viktiga för Ryssland. Här lever bara 2,5% av det väldiga landets befolkning, men här generas ca 12% av dess BNP, med hitintills främst gasen från västra Sibirien dom viktigast men också med andra stora tillgångar.

Min uppgift på konferensen var att ge det lite bredare perspektivet på relationerna mellan främst EU och Ryssland, och det gjorde jag enligt samma linjer som i Trondheim i går.

Jag skall försöka lägga upp en länk till den texten.

Och jag var tydlig med att den kris vi nu har kommit in i genom Rysslands förändrade kurs med all sannolikhet skall ses som någonting som inte kommer att försvinna i första taget.

Att det påverkar utsikterna för samarbetet också här är uppenbart.

För ett år sedan var det 30.000 passager vid gränsstationen vid Storskog några kilometer härifrån – där går vägen till Murmansk – men denna januari har siffran sjunkit till ca 20.000.

Och det är främst en stark minskning av ryska medborgare som kommer till Norge. Med rubelns dramatiska fall har det helt enkelt blivit för dyrt. Nu är tränstrafiken mest norrmän som åker över för att köpa billigare bensin i Nikel.

Det blev spännande diskussioner såväl i går kväll som i dag på förmiddagen om såväl utvecklingen i Ryssland som förutsättningarna gör samarbete och utveckling i denna del av Arktis-regionen.

Att perspektiven nu är påtagligt mycket mer dämpade innebär ju inte att den långsiktiga visionen måste överges.

Östra Finnmark, som det heter, är en region med sin speciella historia. Här ligger inte bara Finland nära, utan än mer alldeles självklart Ryssland. Det är 160 km till Murmansk längs en väg jag åkte gör några år sedan.

Men en viktig del av historien är alltid andra världskriget.

Kirkenes var banområde för det tyska anfall mot Murmansk som fastnade vid Litsa-floden, och östra Finnmark blev sedan ett område som först befriades av Röda Armén för att sedan – unikt i Europa med undantag för Bornholm – befrias från den i och med att den fredligt drog sig tillbaka.

Besök i dessa nordliga regioner bjuder alltid på sina särpräglade upplevelser.

I går kväll inleddes så en kulturfestival.

Det började med att i mörker och bitande kyla en fransman dansade med en grävmaskin till klagande sång av en dam från Nya Zealand.

Efter förfriskningar och värme invigdes så en utställning av olika konstverk. Också detta utomhus i 20 graders påtagligt bitande kyla med rundvandring i mörkret till de olika objekten.

Och vi avslutade kvällen med en liten utställning syftande till att återupprätta den lokala filbunke-kulturens möjligheter.

Allt har – tro det eller ej! – son charm.

Nu återvänder jag till Stockholm för att i morgon bege mig till den stora säkerhetskonferensen i München.

Och den sker i skuggan av den allt värre ryska aggressionen gentemot Ukraina.

Att förbundskansler Merkel och president Hollande nu åker till först Kiev och sedan Moskva är ett försök att stoppa den rysk-stödde militära offensiven i Donbass-området och få Kreml att gå tillbaka till att acceptera Minsk-uppgörelsen.

Om detta lyckas eller ej vet vi inte. Och problemet är att vi i denna kris sett åtskilliga skeden där Kreml sagt ett och sedan gjort ett annat.

Om det inte lyckas står vi med all sannolikhet för en betydande skärpning av konflikten. Då rycker västliga leveranser av defensiva vapen till Ukraina tydligt närmare.

En kommentar till Nordliga perspektiv på Ryssland

%d bloggare gillar detta: