Samtal om Ryssland

16 januari 2015

VILNIUS: Att det finns en påtaglig oro för vart den ryska politiken kommer att leda i Europas östliga delar var mycket påtagligt i de årligen återkommande diskussionerna på det s k Snow Summit här.

Och det förvånar förvisso inte. Det handlar om geografi och det handlar om historia. De skulle själva att det handlar om erfarenhet.

Men sedan handlar det om att i denna situation utforma en konkret och tydlig politik.

I diskussionerna i går kväll ute i vackra Trakai upprepade jag mitt sedvanliga budskap om att framtiden för Ukraina kommer att avgöra framtiden för Ryssland, och att framtiden för Ryssland kommer att avgöra framtiden för mycket av Europa.

Och därmed blir det en central uppgift för oss att på olika sätt stödja och stärka Ukraina.

Olika stapplande diplomatiska försök att få igång en mer konstruktiv dialog med Kreml om hantering av den pågående krisen förefaller just nu inte att leda någonstans alls.

Det jag hör om de samtal som förts under den senaste tiden tyder inte på att det finns lägga öppningar i Moskva. Och samtidigt har striderna i Donbass åter intensifierats.

Sannolikt strävar man nu efter att konsolidera den ryska enklaven i Donbass och att på olika sätt få den accepterad eller möjligen t o m legitimerad.

Att genomföra Minsk-avtalet som det är formulerat blir därmed inte möjligt – vilket säkert inte hindrar att man kommer att säga att man respekterar någon starkt skruvad och stympad tolkning av detta. Vi har sett mönstret förr.

Men här har åtskilligt av diskussionen också kommit att handla om det diskussionspapper om Rysslands-politiken som läckt ut i Bryssel inför ministermötet där på måndag.

Att mottagandet av pappret varit strävt i de kretsar som samlats till diskussionerna här är ett mycket försiktigt uttryck.

Det ses som fel papper vid fel tidpunkt, och det finns en påtaglig farhåga för att det i Kreml kommer at uppfattas som tecken på vacklande och svaghet och därmed leda till en än hårdare rysk position.

I dag fortsätter vi så våra diskussioner inne i Vilnius, och lyssnar också på olika ryska företrädare som kommit hit.

Då handlar det dock inte om den nuvarande ryska regimens främsta vänner.

Yevgeny Kiselev var en gång den kanske främsta av alla TV-journalister i Ryssland, men kanalen NTV var ett av de allra första målen för Putin-regimen redan i maj 2000 och numera är han i stället verksam i Kiev.

Mikhail Khodorkovsky var en gång den kanske allra mest framgångsrika av de olika s k oligarkerna i Ryssland, men i november 2003 arresterades han under spektakulära omständigheter och har sedan dess tillbringat ett decennium i det ryska fängelsesystemet.

Deras, och andras perspektiv, är också viktiga att ta del av när vi diskuterar dagens ryska situation och vart landets politik kan föra.

Kring dessa frågor kommer vi att fortsätta att samtala under dagen.

Men sedan bär det för min del vidare till Zürich för informella diskussioner om olika utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningar där.

Där skall perspektivet vara mer globalt, men jag är alldeles övertygade om att mycket även där kommer att handla om Ryssland.


Östdiskussioner i Bryssel

13 januari 2015

BRYSSEL: Strax bär det hem efter en och en halv dag här med lite olika möten och samtal om den europeiska utvecklingen.

Fortfarande handlar det ju om ett inledande skede för de nya bemanningar som de olika EU-institutionerna fått, och man skall nog vara lite försiktig med alltför säkra omdömen om hur det fungerar.

Detta hindrar dock inte att just detta tillhör de ledande samtalsämnena i den bubbla som ju Bryssel i många avseenden utgör.

Många av mina samtal har alldeles självklart handlat om de olika utrikes- och säkerhetsutmaningarna runt Europas gränser.

Och även om den terror som drabbade Paris hade sin mer omedelbara grund i Frankrike självt har även den självfallet bidragit till att göra denna diskussion än viktigare.

Samtalen i Berlin i går med Ryssland om situationen i Ukraina förde inte till en situation där man ansåg att det fanns underlag för ett möte på toppnivå i Astana på det sätt som man hoppats.

Fortfarande befinner sig Ryssland långt bort från det fulla respekterande av det s k Minsk-avtalet från september, och därmed är möjligheterna att gå vidare knappast för handen.

Det ryska agerandet diplomatiskt i Berlin och mer militärt i Donbass självt kan knappast tydas på annat sätt än att man nu försöker att konsolidera det som man erövrat och etablerat.

Militärt skaffar man sig större kontroll över området, och försöker nog sannolikt bli av ed det värsta av florerande gangsterbror, samtidigt som man söker politiskt accept av Kiev och av Väst för det an skapat.

Med genomförande av Minsk-avtalet har detta självfallet mycket föga att skaffa.

De senaste dygnen har striderna kring flygplatsen i Donetsk också intensifieras. I dag raserade beskjutningen helt också flygledartornet, och det kommer säkert att ha sina konsekvenser för de fortsatta striderna.

Men alldeles uppenbart försöker separatisterna, med stöd i olika avseenden från ryska reguljära förband, i åter att erövra flygplatsen i dess helhet.

I Bryssel diskuteras samtidigt olika möjliga inslag i den långsiktiga politiken gentemot Ryssland.

Utrikesministrarna skall ha en mer informell diskussion på sitt möte på måndag, stats- och regeringscheferna kommer att ha frågan på sin agenda vid sitt möte i mars och i sluter av juli kommer frågan upp om förlängning eller inte av de mer relevanta av de sanktioner mot Ryssland som EU i nära samarbete med USA infört.

Och till frågorna som diskuteras hör möjliga handelsförhandlingar med den s k Euroasiatiska Unionen.

Problemet med den saken är ju att försöken under ett antal år att nå framsteg i försöken att etablera en friare handel mellan EU och Ryssland alltid strandat på bestämt ryskt motstånd.

Jag minns väl hur utrikesminister Lavrov på förslag från bl a nig alltid sa att man hade fullt upp med att genomföra sina åtagande till WTO, och att man därför inte hade möjlighet att ta några ytterligare steg i riktning mot friare handel.

Det var illa nog, men värre är ju att man knappast tar sina förpliktelser enligt WTO-avtalet på något större allvar. EU har redan inlett inte mindre än fyra processer inom WTO mot Ryssland med anledning av detta.

Rimligt vore dels att man först klarade av dessa frågor och att man dessutom säkrade medlemsskap i WTO för också Kazakhstan och Vitryssland. I det förra fallet är det knappast några större problem, men det är det desto mer i det senare.

När Ryssland vill ha förhandlingar mellan EU och Euroasiatiska Unionen handlar det knappast om att man nu sett ljuset och vill överge sin påtagligt protektionistiska väg, utan snarare om försök att dels utnyttja EU för förstärkt kontroll av den egna tullunionens övriga medlemmar och dels ett försök att föra in EU:s avtal med Ukraina i detta sammanhang.

Och intetdera borde rimligtvis ligga i EU:s intresse.

På sikt måste vi självfallet hoppas på att Ryssland i handling liksom i ord är berett till att arbeta för verklig och fördjupad frihandel från Lissabon till Vladivostok.

Men där är vi dessvärre inte i dag.

Och det är ju Rysslands desperata försök att förhindra att Ukraina slår in på denna väg som drivit fram mycket av den djupa europeiska kris vi nu står mitt uppe i.

Mycket annat har också hunnits med under mina snabba möten här – jag kommer att komma tillbaka för att diskutera just närområdespolitiken inom mindre än en vecka – men nu bär det hem till Stockholm.

I morgon skall jag bl a diskutera säkerhetspolitik på en stor konferens organiserad av Dagens Industri.

Det har ju varit sedvanlig stor konferens uppe i Sälen de senaste dagarna, och ett och annat som sagts där kan det ju också finnas anledning att kommentera.


Spännande söndag i Europas mitt

11 januari 2015

WIEN: Det skulle knappast gå att samla närmare tusen personer på Operan i Stockholm – och få dem att betsla tio euro dessutom – för att under en söndagsförmiddag under några timmar lyssna på en diskussion om Europas utrikespolitska utmaningar.

Men i Wien går det.

Och här kan man också förs ett samtal där referensen till 1914 eller 1815 känns alldeles naturliga för så gott som alla.

Utställningarna kring 1914 – hundra år efter första världskrigs utbrott – är nu på upphällningen. Nu kommer utställningarna om 1815 – Wien-kongressen efter Napoleon-krigens alla omvälvningar.

Det blev en livaktig diskussion, och därefter en inte mindre livlig buffélunch som samlade åtskilliga intressanta personer från olika delar av främst Centraleuropa.

Det gamla imperiet finns förvisso inte längre. Men i vissa avseenden bibehåller nog den gamla huvudstaden lite av sin betydelse.

Att händelserna i Paris också upptog vår uppmärksamhet var självklart.

Jag påpekade att det som hänt tyvärr inte var unikt, och att vi sannolikt kommer att se det hända igen, och erinrade om vad som nästan hände i både Stockholm och Köpenhamn för fyra år sedan.

Och i ett längre perspektiv finns det anledning att erinra om att våra öppna samhällen alltid varit hotade av grupper som också varit beredda att använda våld.

En gång fanns det anarkister som ansåg att vägen framåt var att spränga folk i luften.

Och vare sig kommunister eller fascister hade några större skrupler när det gällde metoder för att förverkliga sina anti-demokratiska föreställningar.

Nu drabbas vi i Europa av denna terrorism. Men det är viktigt att ha klart för sig att det är i den muslimska världen självt som den skördar allra flest offer.

Paris var förvisso hemskt. Men Peshawar var inte mindre hemskt. I den muslimska världen räknas terrorismens offer sannolikt i tusental varje vecka.

Men även vårt Europa dras in och påverkas av den djupa kris som i dag finns i betydande delar av den muslimska världen.

Fokus i vår diskussion låg dock i geopolitikens återkomst i och med den ryska revisonismens härjningar.

Jag talade åter om hur våra ansträngningar att byta en ny och fungerande europeisk fredsordning baserats på att respektera de gränser som kontinentens blodiga historia gett oss, och i stället genom integration och samarbete gradvis minska deras betydelse.

Men med Rysslands aggression, invasion och annektion är vi tillbaka i en tid när militär makt används för att ändra gränser. Och de faror som detta innebär för framtiden skal alls inte underskattas.

Kring detta böljade så vår dialog fram och tillbaka. Och självfallet kom den också att beröra hur den inre politiska utvecklingen i de olika länderna kan komma att påverkas av det som nu händer.

Får vi ett mer enat, eller ett mer splittrat, Frankrike efter det som nu hänt och efter dagens mäktiga manifestation i Paris?

Hur stora är riskerna för att en farligt defensiv nationalism nu börjar vinna terräng i våra olika länder?

Var finns glöden i den europeiska tanken i denna tid?

Det blir för min del en kväll med fortsatta diskussioner här i Wien, om än i lite annan krets, och med Ryssland i än tydligare fokus.

I morgon bär det vidare till Bryssel och olika samtal där.


Viktigt skifte – och nytt steg mot Nato

10 januari 2015

ARLANDA: Det blev tyvärr nödvändigt för mig att lämna moderatstämman i Friends Arena före kvällens festligheter och försöka navigera mig genom snömoln och trafikstockningar ut hit till Arlanda.

Sedan tidigare har jag accepterat att vara med i en stor diskussion om geopolitikens återkomst i Europa i Wien i morgon förmiddag, och då blev det dessvärre nödvändigt att åka redan i kväll.

Byte av partiordförande är en stor sak i varje parti, och moderaterna är förvisso inget undantag.

Första gången jag var med om detta var vid den beryktade extra stämman i Farsta Gymnasium omedelbart efter det föga framgångsrika valet 1970.

Moderaterna var då ett parti i trakterna kring 10% av väljarna, och i media och samhällsdebatt blåste kraftiga vänstervindar. Olof Palme hade nyss blivit socialdemokratisk ledare.

Mycket har sannerligen hänt sedan dess. Och mycket av det som hänt var närmast otänkbart då. Bokstavligen talat.

Nu får vi en målmedveten kvinna som mer eller mindre omedelbart ses som den naturliga kandidaten till statsminister i en ny alliansregering, och som ar siktet inställt på i alla fall mitten på det kommande decennier.

Och det är viktigt att politiken inte minst i dessa tider av ofta medialt driven kortsiktighet förs med långa andetag.

Det handlar förvisso om att söka och försöka förankra svaren, men det handlar också om den ibland betydligt svårare uppgiften att identifiera de frågor som är de avgörande.

Såväl Fredrik Reinfeldt som jag, där vi satt där på första raden, mindes den stund när vi steg upp i talarstolen för att hålla vårt första tal som nyvalda partiordföranden.

Det är, och skall vara, ett mycket speciellt tillfälle.

Anna Kinberg Batra höll ett idéburet och principiellt anförande som jag är övertygad om kommer att få goda recensioner.

Att gensvaret hos alla de som samlats i Friends Arena var gott var det nog ingen som kunde ta fel på.

Här fanns också utrikes- och säkerhetspolitiken med, och det kommer säkert att uppmärksammas att hon som en viktig punkt hade kravet på en utredning om ett svenskt medlemskap i Nato.

Vart en sådan, enligt moderat uppfattning, borde syfta råder det ingen tvekan om. Men samtidigt är det viktigt att på detta sätt steg för steg vända på argument och fakta för att skapa en så bred bas för politiken som möjligt.

Det finns de som av olika skäl är frågande inför eller motståndare till ett Nato-medlemsskap.

Viktigt är att också deras frågor och invändningar prövas på ett sätt som också de upplever som trovärdigt och seriöst.

Säkert kan det komma att ta sin tid. Och i det ligger inte nödvändigtvis någon större skada. Säkerhetspolitikens förankring är ibland lika viktig som dess innehåll.

Jag tillhör dem som brukar säga att ett svenskt steg in i Nato i dag är ett mycket mindre steg än vad som skulle ha varit fallet för ett kvarts sekel sedan.

Neutralitetsmöjligheten övergav vi ju redan 1995 när vi gick in i den politiska säkerhetsallians som EU faktiskt är.

Vi kan aldrig vara neutrala i en konflikt som berör något medlemsland i EU – och motsatsen gäller självfallet också.

Därtill kommer att det ju nu ingår i den officiella svenska doktrinen att vi både skall kunna ge och emot militär hjälp i kritiska lägen.

Och därmed har så gott som alla de faktiska invändningar mot ett medlemskap i Nato som den famla doktrinen dikterade fallit bort.

Kvar finns ofta de som fäster vikt vid vad Ryssland skulle tycka i denna fråga.

Men för vårt eget ställningstagande skall muller från Moskva vara lika lite relevant som locktoner från Bryssel. Det handlar om vårt ställningstagande grundat i vår egen bedömning av våra intressen.

Jag har ibland sagt att anledningen till att Sverige inte förr gick med i Nato kunde sammanfattas i ett enda ord: Finland.

Så var det, och det var en faktor som på utomordentligt goda grunder var klart avgörande under alla det kalla krigets decennier.

Och fortfarande är det så att den väg Finland väljer är av stor betydelse för oss. Jag ser det knappast som möjlig för något av våra länder att ensamt ta steget in i Nato.

Vi har all anledning att också tillsammans pröva denna väg och dess olika möjligheter.

Jag finner det fortfarande mycket märkligt att regeringen så bryskt avvisat utredaren Tomas Bertelmans försiktiga förslag om att Finland och Sverige gemensamt skulle utreda denna fråga.

Har man fortfarande så starkt beröringsångest för Nato att man till och med är rädd för en utredning?

Märkligt. Men det är svårt att finna någon annan förklaring.

En utredning skulle ju vara en utomordentlig möjlighet att också redovisa och pröva de invändningar och utmaningar som ett sådant steg skulle kunna komma att innebära.

Anna Kinberg Batras förslag om en utredning anger förvisso en riktning, men visar samtidigt en öppenhet för debatt och diskussion som alltid är viktig i frågor så viktiga som dessa.

Mycket annat skull förvisso kunna sägas såväl om hennes anförande som om situationen i övrigt, men ju kallar Lufthansa och jag skall flyga iväg genom den snöiga kvällen.

Men i Friends Arena blir det dans, glädje och gamman under kvällen.


Nu terror i Paris – vi lever i en farligare tid.

07 januari 2015

STOCKHOLM: På detta års första ordentliga arbetsdag efter helgerna kom så terrorattacken mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris med, som det ser ut nu, inte mindre än tolv personer som målmedvetet och cyniskt mördades.

Attacken och dödandet riktade sig i första hand mot tidningens journalister, och bland offren finns några av de mest framträdande av dessa, men också poliser attackerades och mördades.

Att det rör sig om en attack av islamiska fundamentalister tillhör nog det som kan anses klarlagt. Men trots att attacken förefaller att ha genomförts professionellt och med avancerad utrustning är det nog för tidigt att säga om det handlade om en isolerad grupp eller om vi såg en attack utförd av en större organisation.

Men utförande och utrustning skulle möjligen kunna peka i den senare riktningen.

Att fördömanden av detta illdåd nu strömmar in är självklart och viktigt. Det handlar om att visa att våra fria och öppna samhällen med kraft och bestämdhet står upp mot terror.

Och det blir självfallet inte mindre viktigt när attacken så tydligt riktar sig mot det fria ordet. Snarare tvärt om.

Men därefter kommer självfallet, och det i synnerhet om det visar sig ligga en något större grupp bakom attentatet, att ställas frågor om varför de franska säkerhetsorganisationerna, med alla de fullmakter och möjligheter dessa har, inte lyckades att uppdaga dessa planer och förhindra detta dåd.

Alltför ofta glömmer vi det arbeta i det tysta som dag efter dag utförs av säkerhetsorganisationer i våra olika länder – Sverige inte undantaget – för att skydda oss mot attacker som denna.

Vi ser när det misslyckas, men får för den sakens skull inte bortse från att det finns mycket som också förhindras.

Att det ofta handlar om individer och grupper som rör sig och arbetar över de nationella gränserna gör det absolut nödvändigt med ett mycket nära internationellt samarbete i dessa ansträngningar. Och, lite beroende på ansvaret för dagens attentat, det skulle inte förvåna mig om det som nu hänt leder till en förstärkning av detta samarbete främst i Europa.

Att fördömandena strömmar in också från den muslimska världen och från olika muslimska företrädare runt om i Europa är viktigt och värt att uppmärksamma.

Risken finns ju annars att det som hänt kommer att utnyttjas av främlings- och islamfientliga krafter runt om i Europa med alla de negativa konsekvenser som detta kan få för våra öppna samhällen.

I måndags skrev jag en större artikel i Dagens Industri om de slutsatser som måste dras av olika utvecklingar under 2014, och tidningen gav artikeln den rättvisande rubriken att vi nu lever i en farligare tid.

Och det som inträffade i dag kan ju dessvärre tjäna som ytterligare ett exempel på det.


Vad händer med NBG15? Är vår beredskap nog?

04 januari 2015

ROM: Sedan årsskiftet står åter en Nordic Battle Group under svensk ledning redo för de insatser som EU kan besluta som en del av sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

Det var 1999, efter Kosovo-krigets erfarenheter, som EU på toppmöte i Helsingfors fattade beslut om att utvidga sina också militära möjligheter, och i juni 2004 tillkom mer officiellt just dessa stridsgrupper av bataljonsstorlek som skall stå i ständig beredskap.

Då hade EU redan i juni 2003 i den s k Operation Artemis genomfört en lyckad militär operation i Kongo för att hjälpa FN i samband med att världsorganisationen med sitt lite långsammare sätt att arbeta skulle förstärka sina fredsinsatser i landet.

Och Artemis-operationen blev också något av ett elddop för de svenska specialförband som deltog i den, och vars insatser kom att värderas påtagligt högt.

Tanken sedan dess har varit att det ständigt skall stå två stridsgrupper beredda för insatser på kort varsel. Och vi hade ju en nordisk stridsgrupp insatsberedd senast 2011.

Dock är det så att stridssgrupperna som sådana aldrig satts in, och därmed har frågetecknen kring konceptet successivt blivit allt större. Icke obetydliga resurser används för att utrusta, utbilda och hålla dem i beredskap i de olika länderna.

Tillfällen att använda dem har inte saknats.

När det förra året plötsligt blev aktuellt med en militär EU-insats i Centralafrikanska Republiken för att förhindra det som mycket väl hade kunnat leda till ett regelrätt folkmord tillhörde jag dem som argumenterade för att EU:s stridsgrupp skulle sättas in.

Så blev det dock inte.

Skälen var lite blandade.

Huvudansvaret för den stridsgrupp som då stod i beredskap låg på Grekland, och i Athen var intresset minst sagt svagt. Men minst lika viktigt var att man i Paris tydligt föredrog att plocka ihop någonting som visserligen var EU men som tydligare stod under franskt befäl.

Och skälet till det var att det ju handlade om att förstärka och komplettera den nationella franska styrka som ju gjorde den första snabba insatsen i landet.

För mig – då utrikesminister, och tämligen aktiv i diskussionen i frågan i ministerkretsen – var detta tyvärr ett tecken på att stridsgruppernas dagar kanske var räknade.

Situationen i Centralafrikanska Republiken var så nära de situationer stridsgrupperna hade satts upp för som man kunde tänka sig: hotande folkmord, vädjan från FN, behov av snabb och begränsad insats.

Men så blev det inte. Efter betydande svårigheter fick man ihop den betydligt mer begränsade styrka EUFOR RCA som nu har ett mandat som sträcker sig fram till i mars i år.

Nu står så vår väl utbildade och väl utrustade Nordic Battlegroup i beredskap för de kommande sex månaderna – 2.400 personer från sju olika länder.

Om den kommer att sättas in tror jag konceptet med EU:s stridsgrupper överlever. Om den inte gör det tror jag det kommer att falna bort.

I spekulationer i irländsk press – Irland är också en del av styrkan – talas om möjliga insatser i Södra Sudan eller Mali.

Det har jag inte alldeles lätt att se, även om ingenting kan uteslutas.

Situationen i Södra Sudan är katastrofal, och tecknen just nu tyder snarast på att den kommer att bli än värre, men en stor FN-styrka finns redan på plats.

Och om FN-styrkan i Mali drabbas av utmaningar den inte klarar tror jag snarare på andra insatser för att hantera den situationen.

Själv skulle jag nog snarare se en option för insats i Libyen. Situationen där försämras löpande, och även om FN genom sitt specialsändebud Bernardino Leon gör förtjänstfulla insatser för att nå en politisk lösning har framgångarna hitintills varit begränsade.

Skulle ha börja nå framgång är det väl inte alldeles uteslutet att det skulle kunna finnas behov av en styrka som snabbt kan säkra några centrala installationer eller funktioner. En sådan uppgift skulle stridsgruppen ha förutsättningar att lösa.

Självfallet finns också andra situationer som skulle kunna tänkas – inklusive ett nytt sammanbrott i Centralafrikanska Republiken.

Att säkra delar av ”kontaktlinjen” mellan de separatistiska ryska grupperna i östra Ukraina och det övriga Ukraina skulle vara en sådan, men sannolikheten för att EU skulle kunna samla sig till ett sådant beslut tror jag bäst kan beskrivas som obefintlig.

För en insats krävs beslut av EU:s utrikesministrar, och det kräver att ingen motsätter sig detta. Därefter krävs snabba beslut av respektive länder, och i Sverige handlar det då om att regeringen föreslår riksdagen ett beslut med ett snabbförfarande som det tagits fram en modell för.

Hur Sveriges regering skulle ställa sig i ett läge där EU ville ha en insats av stridsgruppen vet ingen i dag, men dels vet vi att miljöpartiet så gott som alltid varit motståndare till tankar som dessa, och dels vet vi att de pengar som tidigare fanns reserverade för en möjlig insats håller på att försvinna åt andra håll.

På sina håll finns det de som säger att satsningen på stridsgrupper tagit resurser och energi från arbetet med det nationella försvaret, och att det nu är hög tid att sadla om.

Det håller jag inte med om.

Låt oss inte glömma att i försvarsbesluten 2000 och 2004 avskrevs så gott som helt den nationella försvarsuppgiften. Arbetet med stridsgrupperna var då ett viktigt sätt att säkra kvalitetsutveckling inom försvarsmakten i förening med internationell samverkan. Utan detta arbete hade vi varit i ett klart sämre läge i dag.

Och även om de nationella försvarsuppgifterna nu – med rätta! – kommit mer i fokus bör Sverige inte abdikera när det gäller internationella freds- och stabilitertsinsatser.

Vi är kvar med en liten del i Nato:s träningsinsats i Afghanistan, finns med i EU:s träningsinsatser i Somalia och Mali, går nu in i den krävande FN-insatsen i Mali och kommer också nu ännu en gång att finnas med i den marina EU-insatsen i Indiska Oceanen.

Och världen runt Europas gränser har knappast blivit fredligare och stabilare under de senaste åren. Att EU skulle avhända sig det instrument som stridsgrupperna innebär vore näppeligen ansvarsfullt.

Men de kommande månaderna kan komma att bli avgörande.