Om Norden och Nato

ROM: Solen fortsätter att skina över den eviga staden, och icke heller i övrigt finns det anledning att registrera några större klagomål.

Hemma är det session med Nordiska Rådet och i anslutning till detta ministermöten med såväl stats- som utrikesministrar och andra.

Från vår nya regering hör jag att det nu skall bli en ny start på det nordiska samarbetet. Och att det finns en positiv vilja finns det all anledning att applådera.

Det område där detta tagit de största stegen framåt under de senaste åren har varit säkerhets- och försvarspolitiken med grund inte minst i den s k Stoltenberg-rapporten 2008.

Åtskilligt i den har redan uppnåtts, och det finns all anledning att diuskutera de nya steg som kan tas.

Det handlar förvisso om det viktiga samarbetet på dessa områden mellan Sverige och Finland, där ju en viktig ny inriktning lagts fast, men det är viktigt att säga att det inte kan stanna vid detta.

Inte minst Norge men också Danmark är viktiga, och ett samarbete som inte också tar in dem blir för begränsat i förhållande till de säkerhetspolitiska resultat som det ju är avsikten att uppnå.

I dag har också publicerats den officiella utredning som vår f d ambassadör i bl a Moskva Tomas Bertelman gjort som en uppföljning på vissa av diskussionerna i försvarsberedningen.

Utredningen belyser de olika samarbeten vi har och kan ha på försvarsområdet, och slutar bl a med en rekommendation om att Sverige och Finland gemensamt skall låta utreda frågan om Nato närmare.

Den rekommendationen är fullt logisk mot bakgrund inte minst av de senaste årens utveckling.

Det ingår ju numera i av alla omfattad svensk försvarsdoktrin att vi skall kunna både ge och ta emot också militär hjälp. Om detta är doktrin är det ju logiskt att detta också tänks igenom och faktiskt förbereds, och då kommer det inte att gå att komma runt frågorna kring ett djupare samarbete med Nato.

Det är min förhoppning att utredningens analys och rekommendationer skall diskuteras öppet och seriöst på det sätt som ämnet kräver. Att i förhand avvisa dess slutsatser är knappast förenligt med det allvar som dessa frågor faktiskt kräver.

Att en opinionsundersökning i dag för första gången någonsin visar på fler som är för än mot ett svenskt medlemskap i Nato är förvisso intressant.

Opinionen i denna fråga kan säkert hoppa fram och tillbaka, och enstaka mätningar är normalt inte av någon större betydelse, men när en mätning för första gången någonsin visar ett resultat som detta finns det nog anledning att notera saken.