Hem mot Stockholm igen

ISTANBUL-STOCKHOLM: I går efter lunch avslutade vi våra diskussioner nere i Bodrum, och efter angenämt uppehåll i soliga Istanbul bär det nu hem till Stockholm igen.

Våra avslutande sessioner dominerades helt av de regionala konfliktperspektiv som nu helt dominerar också den turkiska politiska scenen.

Frågorna blir allt fler, och svaren blir allt svårare.

I den oppositionella pressen, och från de oppositionsföreträdare som var med i våra diskussioner skrivs och sägs det att det är president Erdogans ”obsession” med att bli av med Assad i Syrien som nu skapat de svåra utmaningar som landet står inför.

Men det är nog att göra det lite för lätt för sig.

Ankara var förvisso inte den enda huvudstad som i inledningen av det syriska kriget 2011 gjorde bedömningen att Assads dagar var lätt räknade och inriktade politiken därefter.

Jag minns en serie av internationella möten där detta var den etablerade sanningen.

Att det var en felaktig bedömning av vad som omedelbart skulle komma att hända är alldeles uppenbart, men det innebär ju inte för den sakens skull att det var moraliskt fel att ta klart och entydigt ställning mot regimen i Damaskus.

I dag ligger internationellt fokus så gott som helt på vikten av att bekämpa ISIL, och det är lätt att få ett intryck av att man näst intill är beredd att glida in i ett faktiskt samarbete med Damaskus i detta syfte.

Att Damaskus ingenting hellre skulle vilja är tämligen uppenbart.

Mot denna bakgrund framstår onekligen det envisa fasthållandet i Ankara av vikten av att bekämpa också Assad-regimen som något avvikande.

Men det behöver inte innebära att det är fel i det längre perspektivet.

I våra diskussioner fanns det också en annan tendens som är värd att notera.

Man uppfattar att den övriga västvärlden nu ser Turkiet som sin buffert, och att man vill driva denna ”buffert” till olika åtgärder utan att själva vara berett till några avgörande uppoffringar.

Inte minst riktas denna misstänksamhet mot USA. Det snabba amerikanska tillbakadragandet från Irak ses som ett tecken på att den amerikanska politiken ofta saknar den uthållighet som är en av många förutsättningar för någon framgång i denna region.

Och också amerikanska röster i våra diskussioner kunde instämma i detta.

Att regionens omvandling på allvar aktualiserat den kurdiska frågan är ingen nyhet, men blir samtidigt tydligare för var dag som går.

AK-regeringen har initierat en tydlig fredsprocess med kurdiska PKK, och denna har i alla fall lett till en vapenvila med många positiva konsekvenser.

Konkreta steg framåt har också tagits vad gäller inte minst det kurdiska språket.

Men nu befinner sig denna i ett kritiskt skede när olika kurdiska röster kritiserar Ankara för att inte på ett eller annat sätt ingripa i Syrien och då inte minst i Kobani.

Den absoluta huvuddelen av stadens ca 150.000 invånare har redan flytt till Turkiet, men kurdiska soldater försvarar den fortfarande mot ISIL:s angrepp med visst stöd av amerikanska flyginsatser.

Och under det senaste dygnet har detta stöd kompletterats med olika konkreta leveranser och förstärkningar via turkiskt territorium.

Företrädare för regeringen säger att man siktar på att kunna föra den kurdiska fredsprocessen i hamn innan det parlamentsval som planeras till juni nästa år.

Och den ambitionen finns det all anledning att ge stöd.

Skepsis saknas dock inte.

Det finns åtskilliga som säger att Erdogan gör detta huvudsakligen av valtaktiska skäl, även om man noterar att det ofta sägs av de som aldrig visat något intresse över huvud taget för någon kurdisk fredsprocess.

En avgörande fråga är självfallet hur Turkiet skall förhålla sig till de kurdiska semi-stater som nu växer fram längs dess södra gräns.

Med KRG i norra Irak har man etablerat ett mycket nära och gott samarbete såväl ekonomiskt som politiskt.

Men det är skillnad på det PDK-parti som dominerar politiken i KRG och det PKK-anknytna PYD som helt dominerar de kurdiska delarna av nordligaste Syrien.

Och även om man har fredsprocessen internt i Turkiet är det uppenbart att förhållandet till PYD är mer komplicerat. Och det är att uttrycka saken försiktigt.

På sikt är det uppenbart att Turkiet har ett intresse av stabila förhållanden i dessa områden, och alldeles självklart kommer dessa att domineras och styras av olika kurdiska grupperingar.

Samtidigt har man ett tydligt intresse av att inte rubba existerande gränser i regionen. Och det utgår från att varje sådan process skulle bli utomordentligt både besvärlig och farlig.

Nu lägger jag dessa diskussioner bakom mig för i alla fall de allra närmaste dagarna, även om jag kommer att återvända till dem under hösten.

När jag nu återkommer till Sverige återkommer jag till ett land och en situation där frågan om främmande undervattensverksamhet långt inne i vårt territorium dominerar.

Detta är ju frågor jag har en del bakgrund i och kunskap om, men jag har än så länge avhållit mig från offentliga kommentarer till det som nu sker.

När jag lyssnar på det noggrant avvägda ordval som kommer från försvarets företrädare är det dock tydligt att de är så säkra på sin sak som man kan bli innan man faktiskt har lagt händerna på något.

Och i så fall är det svårt att underskatta allvaret i det som nu sker.

Säkert kommer jag att ha anledning att återkomma till denna fråga under veckan – om inte annat så till viktiga delar av den historiska bakgrunden.

Mot slutet av veckan möts så EU:s stats- och regeringschefer för att också lösa ut viktiga frågor om energi- och klimatpaketet. Det skall bli spännande att se vad det resulterar i.

Innan dess ser jag att statsminister Stefan Löfven nu avlägger besök i Helsingfors, Tallinn, Riga och Vilnius.

Det är så det skall vara, och visar på viktiga prioriteringar från också den nya regeringens sida.

Han kommer att få åtskilliga frågor om kontinuitet eller inte i viktiga delar av den svenska säkerhets- och Europa-politiken.

Och alldeles säkert kommer också utvecklingen i Ukraina att diskuteras.

Till helgen är det ju det viktigt parlamentsval i Ukraina med också en stor mängd internationella och europeiska observatörer på plats.

Och förhoppningen är ju att det kommer att leda till ett resultat so, ger en stark regionregering och en tydlig reformmajoritet.

Att landets ekonomi var i dåligt skick redan innan är ingen hemlighet, men till detta kommer alldeles självklart verkan av konflikten. Det verkar som om ekonomin kommer att drabbas av en nedgång kring 10% detta år.

Det visar vikten av snabb och tydlig samling i den ukrainska politiken så snabbt som möjligt efter detta val.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: