Reflektioner över Asien

SEOUL-ISTANBUL: Det var en dag med en bit mer än elva timmars flygning över Asirn från Seoul hit, och sedan kommer det att bärs vidare från Istanbul ner till Bodrum för helgen där.

Och faktiskt var det klart väder hela vägen under denna dag.

Medan de flyg från Ostasien med destination Helsingfors man då och då tar sveper upp över norra Sibiriens ödemarker har Korean Air i dag tagit mig över Asiens verkliga hjärta.

Vid Tianjin på den kinesiska kusten var trafiken med fartyg till de stora hamnarna imponerande.

Det talas mycket i dessa dagar om hur den kinesiska ekonomin bromsar in från en tillväxttakt kring 10% till någonting som antas ligga kring 7,5%. Och skillnaden är inte obetydligt – det ser vi inte minst på världens råvarumarknader just nu.

Men även detta är en expansion, och jag ser att trafiken från Kinas hamnar ökade med 6% under september. Fartygen jag såg lastade väl till del julhandeln i Europa och Amerika.

Över norra Kina var luftkvaliteten denna dag betydligt bättre än vad som dessvärre ofta är fallet.

Man borde ha kunnat se solen i Beijing i dag.

Och norr om Beijing kunde jag i den klara luften i alla fall blicka ner på den kinesiska muren. Att bygga imponerande infrastruktur har tradition i landet.

Det inre av Kina och av Asien fascinerar i sin storhet och ödslighet. Vi flög strax söder om Mongoliet, och då och då dyker det upp städer och industrier. Vägar och järnvägar har planerats med linjal.

Men i Xinjiang är det de väldiga öknar som en gång Sven Hedin tog sig fram igenom som dominerar. Hans bravader framstår sannerligen inte som mindre när man nu bekvämt från 13.000 meters höjd blickar ner på denna ödslighet.

Snöklädda bergskedjor markerade att vi lade Kina bakom oss och tog oss in över Kazakhstans väldiga och successivt allt plattare land.

Av Aral-sjön finns nu inte mycket kvar. Delar här och där skymtar förbi. Och denna enorma ekologiska katastrof har utvecklats snabbt bara under de senaste åren.

Åtskilliga flygningar fram och tillbaks till Afghanistan har ofta fört mig över den krympande sjön.

Efter timmarna över väldiga Kazakhstan börjar mörkret komma över Kaspiska Havet. När vi flyger in över Dagestan är det fortfarande sol uppe hos oss, men därnere börjar det redan bli mörkt.

Kaukasus snötäckta toppar kontrasterar mot det tilltagande mörkret, och man skymtar ljusen där nere från Tbilisi och Batumi.

Och så bar det vidare över Svarta Havet till landningen alldeles på andra sidan av Bosporen.

Jag är åter i Europa.

Men Asian fascinerat. Och varje besök jag gjort under åren i Korea har förvisso imponerat.

Och denna gång hade jag bättre möjligheter att se utvecklingen när det gäller teknologi, industri och undervisning, och det gavs dessutom rikliga möjligheter med spännande samtal inte minst med företrädare för den mångfasetterade koreanska universitetsvärlden.

Inte sällan kommer frågan om utvecklingen i norr och en möjlig återförening upp.

Härom dagen dök så Kim Jong-un upp igen på några bilder efter den långa bortavaro som ju lett till en flod av spekulationer.

Men på mig ser uppställningen på dessa bilder så spänt arrangerad ut, och leendena så artificiella, att de snarare förstärker bilden av en tilltagande osäkerhet i Nordkorea. Och förutom den slutna gruppen kring ledaren finns det inte en antydan till någon annan levande individ på serien av bilder.

Tydligt är att regimen där vill att Seoul skall lätta på de olika sanktioner som infördes efter torpederingen av det sydkoreanska fartyget i mars sänkningen 2010. Det har varit budskapet också i en del av de överraskande högnivåkontakter som nu ägt rum.

Och på sina håll i Seoul hörs röster som säger att dessa sanktioner inte medfört så mycket mer än att den desperata regimens beroende av Kina blivit än mer desperat.

Dock – och det visas ju nu – har de givit Seoul ett kort att spela.

Sakta håller den totala isoleringen i norr på att brytas. Det är uppenbart att det finns en framväxande grupp som med olika affärer skaffar sig ett något bättre liv, och insmugglade mobiltelefoner i förening med likaledes insmugglade sydkoreanska såpoperor har också sin betydelse.

Fortfarande är ”reformism” ett officiellt skällsord i den politiska vokabulären, men ledningen måste samtidigt inse att systemet förr eller senare riskerar att helt enkelt rämna.

För mig är det en avgörande fråga om systemet går att gradvis reformera enligt t ex kinesisk modell, eller om försök i den riktningen kommer att leda till en okontrollerad utvecklingen som gör att systemet rämnar och regimen kollapsar.

Och jag skulle tro att det är en fråga som än mer intensivt sysselsätter dem i Pyongyang som vägar tänka på framtiden i lite mer systematiska former.

I Seoul är det nu som förr en gradvis, ordnad och i viss utsträckning också förhandlad omvandling i norr som steg för steg leder till någon typ av återförening som man strävar efter.

Men man är inte omedveten om att ett scenario med en kollaps också är tänkbar.

Och en sådan utveckling skulle innebära betydande utmaningar i en lång rad olika avseenden. Massiva flyktingströmmar, kärnvapen och en desperat regimrest är bara några av de frågor man då kommer att ställas inför.

Ekonomiskt skulle bördan inledningsvis vara betydande. För lite mer än ett kvarts sekel sedan var Nordkorea sannolikt rikare än Sydkorea, men nu är det en skillnad på en faktor någonstans mellan tio och 15.

Mitt i en middag med några av IT-entreprenörer frågar en av dem plötsligt mig om hur jag tyckte att man bäst skulle klara av just internet- och teleinfrastrukturen i norr om det blev en snabb förändring.

Frågan om vad som kan hända finns där hela tiden.

Men samtidigt skulle ett förenat Korea på sikt sannolikt bli en allt starkare ekonomisk utmanare.

De säkerhetspolitiska utmaningarna i en sådan situation – landet mellan Japan och Korea – skulle alldeles uppenbart vara betydande. Det tänks åtskilligt också på kärnvapenfrågan i detta perspektiv.

De närmaste dygnen kommer dock till betydande del att ägnas utmaningarna i denna region. Och de är snabbt växande.

Vid motsvarande diskussion för ett år sedan minns jag att vi talade om riskerna för att ett fortsatt krig i Syrien skulle spridas in i Irak och successivt påverka också situationen i Turkiet på ett allvarligt sätt.

Så har det förvisso blivit.

I dag finns det ca 1,6 miljoner flyktingar från detta krig i Turkiet, och bara under några dagar av de inledande striderna runt Kobane tog landet mot lika många flyktingar som hela Europa i övrigt gjort under hela denna konflikt.

Men spänningarna blir allt mer påtagliga.

Den oerhört viktiga kurdiska fredsprocessen hotas. Och ISIL försöker säkert etablera sig direkt också i Turkiet på samma sätt som man gör det i andra länder. Jag såg t ex att några taliban-ledare i Pakistan nu tillhör de som slutit sig till dess svarta fana.

De enkla möjligheterna i politiken finns inte i den situation som uppstått och som ser ut att bli allt värre.

Det var spännande dagar i nordöstra Asien.

Nu blir det några spännande dagar med de allt mer komplicerade perspektiven här.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: