Allians för framtiden

STOCKHOLM: Så har vi då klarat av det sista sammanträdet med alliansregeringen för den här gången, och snart är det iväg till riksdagen för att vara närvarande där i samband med att votering sker om det redan två gånger bordlagda förslaget till ny statsminister.

Det är så det fungerar.

Flyttlådorna har min del redan gått från Arvfurstens Palats.

Jag flyttar nu till lite mindre ståtliga lokaler.

Dels kommer jag att ha ett rum i riksdagen i egenskap av gammal partiledare och statsminister, och det ger ju en närhet till det politiska skeendet i olika avseenden.

Och dels har jag hyrt två rum som kontor på annan plats för attfå ordning på papper och annat och organisera min verksamhet.

Jag återgår till det jag var före oktober 2006 – en fri företagare i fred och framtid, som jag brukade formulera det då.

Det skall inte döljas att delar av regeringen i dag på morgonen var något lite märkt av den avslutningsfest vi hade i går kväll och en bra bit in över natten med alliansens alla politiska medarbetare i regeringskansliet.

Där formades alliansen för framtiden!

Vi var ett antal som var med och mindes motsvarande fest efter regeringsskiftet 1994.

Den natten slutade i Estonia-katastrofens oerhörda tragedi, och estade sig som sådan fast i minnet hos alla oss som var med.

Men det var också en fest som ytterligare förstärkte både personliga och politiska band.

Så är det också nu.

Allianspartierna lämnar i god och demokratisk ordning över regeringsmakten, men gör det med en tillförsikt om den egna politiken som ju snarast stärks av det som nu kommer ut om olika rödgröna kompromisser som i många fall tvingas acceptera vad de tidigare kritiserat och varit mot.

I morgon tillträder en ny utrikesminister, och sätter mig ner bakom skrivbordet här. Vederbörande kommer att mötas av en hälsning med genuina välgångsönskningar från mig.

Och jag kommer inte att se det som min uppgift att i detalj kommentera den politik som den nya regeringen kommer att föra på dessa områden.

Däremot kommer denna blogg alldeles självklart att fortsätta. Och utan att säga att jag varit ålagd några alltför kvävande diplomatiska hänsynstaganden under de gångna åren kanske utrymmet för mina kommentarer om framför allt olika aspekter av det internationella skeendet att vidgas.

Närmast på mitt program i mitt nygamla liv står en informell säkerhetspolitisk konferens i Visby under helgen. Den brukar vara både trevlig och givande.