Aggression och invasion – och faktiskt också krig.

STOCKHOLM: Att få en alldeles tydlig bild av varje del av utvecklingen i de allra östligaste delarna av Ukraina är inte alldeles enkelt, men tillräckligt mycket kan vi i alla fall följa för att se de stora dragen i utvecklingen.

Och alldeles uppenbart är ju att utvecklingen under de senaste två veckorna gått in i ett dramatiskt nytt skede med mycket vitt gående konsekvenser.

Att varje steg i utvecklingen av denna kris och konflikt drivits fram av Ryssland har jag ju skrivit och talat om tidigare, och har ingen anledning att upprepa här.

Efter invasionen, ockupationen och annekteringen av Krim i slutet av februari och mars fanns det ju åtskilliga som trodde att krisen var över. Jag tillhörde som bekant inte dem.

Nästa skede tog sin början när maskerade män ockuperade polisstationen och några andra byggnader i staden Slovyansk i östra Ukraina den 12 april.

Och det var då inte svårt att se att handlade om ett scenario liknande det som man hade iscensatt på Krim. Också där inleddes det ju med att anonyma beväpnade män – allt tyder på att det var ett ryskt specialförband – ockuperade det regionala parlamentet i Simferopol.

Då var det svårt att se några tecken på att detta skulle handla om en lokal revolt med starkt lokal förankring, och det trots de massiva budskap som den ryska propagandan hade hamrat in.

Det var små grupper av mer eller mindre organiserade soldater som började att ockupera polisstationer och administrativa byggnader i provinserna Donetsk och Luhansk.

Att de hade stöd och uppbackning från andra sidan gränsen till Ryssland rådde det knappast någon tvekan om.

Det fanns de i Moskva som gjorde allt de kunde för att utveckla och förstärka det stödet, och knappast gjorde någon hemlighet av att de såg detta i perspektivet av att karva ut ett nytt Novorossyia i hela östra och södra Ukraina.

Det vi sett sedan dess är ju hur detta stöd successivt trappats upp.

Och det mest dramatiska är ju hur vi nu kunnat konstatera att reguljära ryska förband gått in i Ukraina för att som ett minimum förhindra att de s k folkrepubliker man skapat kollapsar men mer sannolikt för att säkra och successivt utvidga dem.

Och det kommer efter ett skede av några månader då vi sett hur flödet av tyngre och avancerade vapen successivt har ökat.

Efter det att MH17 med så tragiska konsekvenser sköts ner av ett luftvärnsrobotsystem man fört in över gränsen har ytterligare avancerade luftvärnsrobotsystem förts in.

Och självfallet har allt detta inneburit att det funnits rysk personal, ryska specialister och med all sannolikhet ryska specialförband inne i dessa områden av Ukraina sedan ett bra tag.

Det har ju rapporterats om att man satt upp speciella baser för att träna och förse de s k separatisterna inne i Ukraina med tunga vapen.

Ändå är det ett kvalitativt nytt och påtagligt allvarligt steg när ett antal ryska bataljonsstridsgrupper nu fått order om att gå in i Ukraina och i regelrätta strider tränga tillbaka de olika ukrainska förbanden.

Det är aggression och invasion – och det är faktiskt också krig.

Om president Porosjenko med sin s k anti-terroristoperation syftade till att återta kontrollen över gränsen och dessa områden, och inledningsvis också hade betydande framgångar genom bl a att befria Slovyansk, ter sig bilden nu dramatiskt annorlunda.

När president Putin nu beslutat att engagera regelrätta arméförband inne i Ukraina är möjligheterna för Ukraina att nå framgång utomordentligt begränsade. Och då uttrycker jag mig försiktigt.

Uppenbart är Kreml nu fast inriktat på ett militärt säkra ett område inne i Ukraina som sedan på ett eller annat sätt skall presenteras som någon typ av pro-rysk statsbildning.

Frågan är bara dels om hur stort område denna skall omfatta och dels om vilken status man har för avsikt att ge den. Här är det möjligt att man fortfarande prövar sig fram.

En mer maximalistisk variant, som alldeles säkert har stöd hos åtskilliga i Moskva, är att successivt driva denna hela vägen fram till Odessa, och sedan utropa denna till någon typ av stat av modell liknande Transnistrien i Moldavien.

Det är alls inte sagt att man behöver uppnå detta omedelbart. Som vi sett under krisen hitintills tar man steg efter steg och är medveten om att den internationella reaktionen sannolikt skulle bli för stark om man gjorde allt på en gång.

Man behöver inte ha bråttom.

Den officiella linjen från Kreml just nu är att man egentligen inte har med saken att göra, eftersom det handlar om en intern konflikt i Ukraina, men att man gärna vill se en omedelbar vapenvila. Och sedan någon typ av förhandling om någon typ av statsstatus för detta område.

Till bilden hör ju då också att man försöker att förneka varje förekomst av ryska förband inne i Ukraina. Så var det ju också när det gällde Krim. Ryska diplomatiska företrädare tvingas förnedra sig själva med offentliga och uppenbara osanningar kring detta.

Alldeles säkert vill man, efter att ha säkrat områdena, ha en vapenvila och en status för dessa områden.

Men sedan?

Sannolikt kommer då dessa områden att utnyttjas för fortsatt destabilisering i syfte att steg för steg nå de mål man satt upp. Och alldeles självklart kommer detta att allvarligt underminera Ukraina.

Starkt upptrappade sanktioner kommer tveklöst att drabba Ryssland, men om de på den kortare sikt som är relevant här kommer att kunna ändra den ryska politiken är mycket tveksamt.

Det är bara genom att stärka och stödja Ukraina, så att de har förmågan att klara påfrestningen och dramatiskt öka den konkreta kostnaden för Ryssland av fortsatt frammarsch, som denna kan hejdas.

Men även om så sker talar allt för att det nu etablerats ytterligare en mer eller mindre frusen konflikt i Europa.

Ryssland vidmakthåller redan två sådana i Georgien och en i Moldavien och har etablerar nu två nya i Ukraina.

Att detta är farligt också för framtiden är uppenbart. Här ligger påtagliga och farliga kris- och krigsrisker för framtiden.

Och det finns ju dessutom en icke oväsentlig risk för att Ryssland kommer att fortsätta på den inslagna vägen med konflikter av detta slag – intill dess att det verkligen sätts stopp.

Ju förr det sker desto bättre för alla, men jag säger det också i medvetande om att det inte är alla som ser faran och inte alla som är beredda att agera med den kraft som jag tror krävs.

Och då fruktar jag att faran längre fram kommer att bli betydligt mycket större.

Kring detta resonerade vi en del om i kretsen av EU:s utrikesministrar i Milano i helgen, och kring detta kommer det säkert att resoneras åtskilligt inför Nato-toppmötet på torsdag och fredag.

Och allt detta påverkar självfallet också Sveriges säkerhet.

Vad vi säger och vad vi gör saknar inte betydelse.

13 kommentarer till Aggression och invasion – och faktiskt också krig.

  1. demiwotan skriver:

    I dag den första september startade Andra Världskriget. Det är alltså 75 år sedan. Tyskland gick in i Polen och Världen ställdes återigen inför det förfärliga att en nation, ett land, ville göra anspråk att dominera i Europa. Den politik som hade varit så framgångsrik i Europa med maktbalans, att inget land kunde regera ensam, var åter hotad. Det var nämligen så finurligt att om inget land var ensamrådande, så garanterade man genom detta arrangemang också de små Nationernas säkerhet. Det fick man så att säga ‘en passant’. År 2014 är situationen en annan – men det val som finns är om denna kontinent vill vara ett Tyskt Europa eller ett Europeisk Tyskland. Spelet bakom kulisserna är att Tyskland kan inte klara sig långt utan stöd från Frankrike; Frankrike å sin sida lutar sig försiktigt mot Ryssland.

  2. Camilla Lien skriver:

    Reblogga detta på Camillas Värmdöblogg.

  3. Skickligt att samtidigt lyckats ha förstört det svenska försvaret i grunden tajmat med detta… Grattis! Men som Stridshingsten sade – ”Försvara mot vadå?”.

  4. sakta vaknar vi upp till verkligheten

  5. bildterberg skriver:

    ”Efter det att MH17 med så tragiska konsekvenser sköts ner av ett luftvärnsrobotsystem man fört in över gränsen har ytterligare avancerade luftvärnsrobotsystem förts in.”

    Visst var det Goebbels som sa: ”Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning.”

    De flesta inser emellertid när en lögn är utsliten, dock inte alla.

  6. Vilika av alla dessa pagaende krig och forodelser skall vi nu fasta vara blickar pa, dar stora svarta rattor och lika hungriga stora bruna rattor dansar tango over doda moss, medan forkladda, maskerade forprogrammerade man och kvinnor inom den internationella byrakrtien levererar dodliga vapen, an hit och an dit, och ater delikatesserna och slanger matresterna till de som dodar varandra.

    Manniskornas storsta hot ar manniskorna sjalva.
    Enstaka individuella sanslosa Cyniska Djavlar njuter av denna situation och klappar sina hander at dem som ser ut att vinna mordarsporten.
    Helst vill man inte se nagon vinnare nar man sitter pa laktaren och skriker: ”Har far ni mer vapen av oss, forsatt att sla ihjal varandra”

    Sir/Madam, ni tror ni ar ”world leaders”. Helt fel, ni ar alla askorpar!

  7. Caveat: Samtliga häri yttrade kommentarer syftar även retroaktivt till att visa på deskallations vägen. Sign For Peace format. Alltså att mer kan uppnås genom fred. Epimetevs perspektiv visar oftast att slutresultaten är betydligt blygsammare än vad prometevs initialt antytt. En aspekt som saknas i debatten är regler och riktlinjer för hur ledare bör tillvägagå vid förhandling ytterst med sig själva. Detta återspeglas även i autoktona relationer (såsom nu är fallet i Ukraina.) Dvs det möjliga kontra det önskvärda, samt det potentiella kontra det faktiska. Här är det viktigaste perspektivet fortsatt tillgång til reversibilitet av förloppet.
    Mäktar man att deskallera unilateralt eller är det endast en bilateral option ? Kan man differentiera mellan dessa lägen och hurvida de förestår? Om icke indikeras ett förhandling.

    Tre metaprinciper kan vägleda tanke processen

    Sanning, Medkänsla, Uthållighet

    Forbearance (ren) is not cowardice, much less is it resigning oneself to adversity. Dafa disciples’ Forbearance is noble; is the manifestation of beings’ magnificent, indestructible, and diamond-like solidity; is tolerance for the purpose of upholding the truth; and is mercy toward and salvation of beings who still have human nature and righteous thoughts. Forbearance is absolutely not the limitless giving of free rein, which allows those evil beings who no longer have any human nature or righteous thoughts to do evil without limit. With Forbearance, one can give up everything for Truth. But Forbearance does not mean tolerating evil beings—that no longer have human nature or righteous thoughts—defying both human and divine laws as they corrupt sentient beings and Dafa’s existence at different levels, much less is it ignoring terrible crimes.” (“Beyond the Limit of Forbearance” in Essentials for Further Advancement II)

  8. Homo Vitruvio: non est Facho, non est Communis. Humanum est

  9. Via media proponere

  10. Per Fredö skriver:

    Putin är en lögnare och har alltid så varit
    Sanktioner har hittills inte hjälpt och han verkar tåla en hel del tid.
    Likaså alla till intet förpliktade fördömanden, inte minst från Obama.
    Även Nato har kärt samma linje.
    Fråga är om den nya insatsstyrkan i detta fall blir mer än en symbolhandling, därutöver hela tiden tal om nya strategier.

    Därutöver, vilket ´Carl är väl medveten om att de olika EU-länderna har vitt skilda uppfattningar om hur man ska agera mot Putin.
    Att Polen och e baltiska staterna fruktar honom mest och vill ta till hårdhandskarna är inte så underligt.

    De förtjänar svenskt stöd så långt det nu är möjligt.

    Ukraina måste också redan nu få ett positivt besked om att NATO-medlemskap är förhandlingsbart och inte från början blockeras..

  11. Ser att kommunisten och putin-kramaren Sten-Erik Björling skriver under pseudonymen ”bildterberg”… Varför så blyg? Presentera dig.

%d bloggare gillar detta: