EU-debatt och Ukraina

07 maj 2014

STOCKHOLM: Dagens partiledardebatt i riksdagen inför EU-valet blev en tillställning som bjöd på bra diskussioner och ett antal besked som inte saknade intresse.

En fråga som blev rätt dominerande var att den socialdemokratiska toppkandidaten Marita Ulvskog i TV i går frankt förklarat att hon också i dag skulle rösta för att Sverige skulle lämna EU.

Att det knappast stärker hennes och därmed hennes partis möjligheter till inflytande i Bryssel säger sig självt. Och Jan Björklund frågade retoriskt varför socialdemokraterna skall skicka någon till Bryssel som mest längtar hem.

Något svar på den frågan fick han knappast. Mikael Damberg, socialdemokraternas gruppledare, gjorde sitt bästa för att hålla anletsdragen samlade i frågan, och det gick väl sådär.

Jag skulle tro att förtjusningen inom den socialdemokratiska ledningen över det ulvskogska uttalandet är mycket begränsad. Men alldeles säkert kommer frågan att förfölja dem.

Bättre blev det ju inte när de tydligt delade meningarna inför mellan de rödgröna partierna när det gäller förhandlingarna om det kommande viktiga frihandelsavtalet med USA exponerades i det ena replikskiftet efter det andra.

I Europaparlamentet spelar detta kanske inte så stor roll, men detta är ju ett avtal som vart det lider skall godkännas av den regering som Sverige får under den kommande mandatperioden.

Och det är därtill en fråga där Sverige spelat en pådrivande och viktig roll inom EU inte minst för den betydelse den har för vår egen ekonomi.

Så här fick vi tydliga tecken på viktiga spänningar i en fråga som kommer att vara viktig för den svenska regeringen under de kommande åren.

Frågan om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kom dessvärre bort i debatten.

Det var bara Göran Hägglund som i polemik mot miljöpartiets motvilja mot det mesta tog upp den, och frågade hur viktiga fredsuppgifter skulle klaras utan denna.

Viktigt att notera var dock den enighet som fanns mellan alla dem som yttrade sig i frågan om Rysslands aggression mot Ukraina.

Jag har ju ett antal gånger talat om den upptrappning av destabilisering i Ukraina som vi hade anledning att förvänta oss de närmaste dagarna.

På eftermiddagen i dag sade president Putin efter överläggningar i Moskva med OSCE:s ordförande den schweiziske presidenten Didier Burkhalter att han tyckte att de planerade s k folkomröstningarna i östra Ukraina den 11 maj borde skjutas upp.

Och det är nog att förvänta sig att detta besked från Kreml prompt kommer att följas av de som mer direkt håller i trådarna för aktiviteterna i östra Ukraina.

Vad som ligger bakom detta kan vi bara spekulera om.

Men destabiliseringskampanjen har nog inte gått fullt så bra som man hade hoppats, och möjligheterna att faktiskt genomföra någonting den 11 maj som inte uppenbart överskred löjets gräns var nog inte så stora.

Så möjligt är att man nu gjorde en dygd av nödvändigheten.

Men positivt är det hur som helst.

Och det torde dessutom skapa viss i alla fall tillfällig förvirring i de illegala grupper som driver destabiliseringen. Allt tyder på att beskedet kom mycket överraskande för dem.

Vilken inverkan detta i övrigt får på utvecklingen återstår att se.

Moskva vill nu att alla den ukrainska regeringens operationer i östra Ukraina också skall inställas, men det är knappast ett krav som kan ställas på en regering som ju har ett grundläggande ansvar på att upprätthålla lag och ordning.

Och allt tyder ju dessutom på att dessa operationer skett med betydande försiktighet.

Efter regeringssammanträde här i morgon beger jag mig till Paris för olika samtal där under torsdagar och fredagen.

Och samtidigt pågår förberedelserna för mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel på måndag. Ukraina kommer att dominera vår dagordning även då.

Under dagen i dag har ju Catherine Ashton varit i USA för överläggningar med bl a president Obama i frågan.


Knappast framsteg

06 maj 2014

STOCKHOLM: Jag vet inte om dagens möten i Wien förändrade världen i någon avgörande utsträckning, men de illustrerade dock väl hur dagens Europa ser ut.

Att Rysslands agerande gentemot Ukraina kom att dominera diskussionerna kom knappast som någon överraskning.

Och jag tillhörde dem som var tydliga med vår syn på vad som inträffat och vad det innebär.

Nyanserna kan ha varit lite varierande i diskussionen, men i grunden var självfallet Ryssland påtagligt isolerat i sin position. Det var svårt att få intrycket av att utrikesminister Lavrov var särskilt nöjd med den situation han kommit att sitta i.

Även om överenskommelsen i Geneve den 17 april knappast respekterats av Ryssland görs det nu nya ansträngningar att få liv i en politisk process.

Att sådana ansträngningar sker är självfallet riktigt och viktigt – och det alldeles oavsett vilka bedömningar man kan göra om deras utsikter till framgång. Det är viktigt att försöka.

Olika varianter av fyr- eller fempunktsplaner av i stort sett likartat innehåll cirkulerar nu med försök att få Moskva att acceptera ett gemensamt handlande enligt dessa linjer.

Mycket kommer att handla om de ukrainska presidentvalen, vars första omgång ju kommer att äga rum den 25 maj.

Ryssland vill få dem uppskjutna på obestämd tid, Ukraina vill att de hålls och i dagens diskussioner i Wien var så gott som alla, med ett tydligt undantag, på denna senare linje.

Och i stort sett var det där som vi stod och stampade. Nu tror jag att utvecklingen i Ukraina upp mot och under den kommande helgen kommer att bli av stor betydelse.

I morgon blir det så en dag i Stockholm.

På förmiddagen är det partiledardebatt i riksdagen inför valet till Europa-parlamentet, och då kommer jag självfallet att vara där för att följa diskussionerna.


Vad händer i morgon här i Wien?

05 maj 2014

WIEN: Sent på kvällen här efter mer formell middag och diverse samtal under och i marginalen till denna.

Middagen högtidlighöll, på mycket goda grunder, de 65 år som gott sedan Europarådet bildades i London, och med Sverige som en av nationerna som var medlemmar från första början.

Bakgrunden var självklart de bägge världskrigens dramatiskt dystra erfarenheter. Det gällde att ena Europas demokratier i ett system för att stärka frihet, rättsstat och demokrati.

Och med Europakonventionen och Europadomstolen skapades världens kraftfullaste övernationella system för att värna grundläggande fri- och rättigheter.

I allt väsentligt har det också fungerat väl, och är nu också fullt accepterat i Sverige. Jag minns de strider vi under rätt lång tid fick föra för att detta faktiskt skulle bli fallet.

På sina håll tog det ju sin tid innan man ville acceptera att det måste finnas bestämda gränser också för den demokratiskt styrda statens maktutövning gentemot enskildas fri- och rättigheter.

Men nu tror jag att detta är brett accepterat.

Och Sverige tillhör de länder som är allra tydligast och allra starkast i vårt stöd till Europarådets och dess olika institutioners arbete med dessa viktiga frågor.

Men den högtidliga middagens atmosfär påverkades självfallet av den akuta kris vi befinner oss mitt uppe i. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov valde att avvika strax innan middagen.

Och ämnet för de olika samtalen på middagen var ganska givet. Nu återstår att se vad som kommer att inträffa i morgon.

I sak är Ryssland ytterligt isolerat i denna krets.

Frågan är dock om detta tydligt kommer att manifesteras eller om det i slutet blir ett försök att undvika detta genom att inte göra eller säga någonting alls.

Och på den punkten finns det alldeles uppenbart lite olika värderingar även så sent som denna kväll.

Så det finns all anledning att se fram mot en spännande morgondag.


Förväntat fyrverkeri i Wien

04 maj 2014

STOCKHOLM: Förhoppningsvis har nu valrörelsen inför EU-valet börjat att komma igång. Efter dagen i Stockholm och Skåne i går blev det för min del en del kompletterande insatser också i det avseendet under dagen.

Och i morgon är Europa-minister Birgitta Ohlsson och jag tillsammans på Stockholms Universitet och talar om våra perspektiv på Sverige och den europeiska utvecklingen.

Alldeles säkert kommer de nya utmaningarna i östra Europa att stå centrala i den diskussionen.

Sedan blir det för min del att flyga till Wien för att delta i Europarådets ministermöte där under kvällen och delar av tisdagen.

Europarådet är en viktig europeisk institution som vad gäller uppmärksamhet ju ofta hamnar i skuggan av EU, men som har avgörande uppgifter när det gäller rättsordning, demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter i ett område betydligt vidare än EU:s 28 medlemsstater.

Inte mindre 47 länder, bland dem Ryssland, är medlemmar.

Just nu är Österrike ordförande, men kommer i samband med mötet i Wien att lämna över till Azerbaijan.

I dessa två konstateranden ligger Europarådets dilemma just nu. Dess avgörande uppgift handlar om frihet och demokrati, men i viktiga länder ser vi en utveckling som inte ens med den bästa vilja i världen kan fogas in i den modellen.

Alldeles säkert kommer Rysslands agerande gentemot Ukraina att dominera denna session. Att landet gravt brutit mot centrala åtaganden är ställt utom all tvekan, och Europarådets parlamentariska församling har gått så långt som att man vill suspendera de ryska ledamöternas deltagande.

Regeringar är lite mer försiktiga, även om det här finns betydande gradskillnader, och vill helst se att Ryssland förblir en medlem i Europarådet.

Men överträdelser av den magnitud vi nu sett kan självfallet inte få passera obemärkt.

Och kring detta är det nog rimligt att förutse visst politiskt fyrverkeri i Wien i morgon kväll och på tisdag.

Sent tisdag kväll är jag förhoppningsvis åter hemma i Stockholm för att kunna vara här under onsdagen – det är viktig partiledardebatt i riksdagen inför EU-valet – innan det på torsdag och fredag är dags för en serie olika mer informella möten i Paris i olika centrala frågor.


Start för EU-valrörelsen!

03 maj 2014

MALMÖ-STOCKHOLM: Så är vi då på väg hem efter en dag med upptakt till den moderata valrörelsen inför Europavalet den 25 maj.

Solen strålade över Stockholm när valstugan öppnades vid Sergels torg – klassiskt centrum för just sådana, och för året i ny och lite bättre uppställning – och det höll i sig till det var dags för mer officiell upptakt på Norrmalmstorg.

Här frågades våra toppkandidater ut, och Fredrik Reinfeldt talade om uppgifter för och skiljelinjer i Europa-politiken, med den aktuella säkerhetspolitiska situationen som tämligen självklar utgångspunkt.

Och sedan bar det av till Malmö tillsammans med Anna-Maria för möte på Lilla Torg och cykelkampanj genom delar av innerstaden.

På Lilla Torg verkade det som om halva världen möttes denna soliga lördag.

Det blev kaffe med ett trevligt Malmö-gäng som hade sina rötter i Betlehem, Tel Aviv och Beirut, men alla hade Malmö som sin hemstad.

Och det samtidigt som profiler i stadens och regionens politiska liv också under gångna år passerade förbi.

Sedan var det trevligt möte såväl med lokala och regionala moderater som med alla andra som mer eller mindre medvetet kom förbi och hade frågor och synpunkter med anledning av det kommande valet.

Mitt i allt detta ville olika media tämligen självklart ha mina kommentarer till den allt mer dramatiska händelseutvecklingen i Ukraina.

Att de återstående internationella militära OSCE-inspektörerna nu släppts är självklart positivt.

Men ligisterna i Slovyansk håller fortfarande andra gisslan, och inte minst är det journalister som man bedömer som misshagliga som riskerar att råka illa ut.

Dödstalen från tragedierna i Odessa blev ju dessvärre avsevärt högre än vad jag var medveten om när jag skrev om detta tidigt i går kväll, och det återstår att se vad detta kommer att få för konsekvenser.

Premiärminister Yatsenyuk har tillsatt en utredning, och redan har ett betydande antal personer arresterats som en del av utredningarna om vilken som bar ansvaret såväl för de som sköts ihjäl på gatan och de som därefter brändes inne.

Att versionerna av vad som hände på viktiga punkter går isär förvånar tyvärr inte.

Men förhoppningsvis leder tragedin till att lugn och ordning kan återställas i Odessa, och att fortsatta provokationer eller attacker kan undvikas eller stoppas.

I morgon är det söndag, och mönstret som vi sett under de senaste veckorna är ju att separatister ofta utnyttjar helgerna till nya försök att besätta byggnader.

Så har under denna dag redan skett i Donetsk, och det återstår att se vad morgondagen kommer att inbära.

För min del blir det dock en dag hemma i Stockholm.


Tragisk upptrappning i Slovyansk och Odessa

02 maj 2014

STOCKHOLM: Det var inte oväntat att läget skulle komma att skräpas i Ukraina, och det vi sett denna dag är nog del av den upptrappning som planerats inför dels segerdagen 9 maj och därefter den s k folkomröstning som separatisterna talar om 11 maj.

Tidigt på morgonen sköts uppenbarligen två ukrainska helikoptrar ner i närheten av Slovyansk, och det är alldeles uppenbart att detta knappast skedde med vapen som hade inhandlats i den lokala närbutiken.

Samtidigt sägs i media att de ukrainska styrkorna röjde bort ett antal vägspärrar, och när jag såg rapporteringen i delar av ryska media föreföll stämningen med anledning av detta tämligen hysterisk.

Men dagens mest alarmerande och tragiska utveckling var i Odessa, där obekräftade uppgifter i kväll talar om upp till sju döda i hårda motsättningar.

Förr eller senare var det uppenbart att detta skulle komma.

Den ryska agendan omfattar hela östra och södra Ukraina, vilket ju har varit uppenbart i olika uttalanden, och då är det Odessa som är den avgörande punkten.

Jag var var ju där för några veckor sedan för att göra mig en egen uppfattning om situationen.

Och mötte inte minst unga människor och aktivister som var lika tydliga med sitt stöd för ett enat Ukraina som de var övertygade om att pro-ryska krafter förr snarare än senare skulle komma och börja sina aktiviteter.

Att människor förlorat livet såväl i Slovyansk som i Odessa i dag är djupt tragiskt, och visar vikten av att alla respekterar lagen, alla accepterar den demokratiska dialogen och alla stöder de val som kommer att hållas den 25 maj.

En fredlig utveckling, och ett demokratiskt Ukraina, borde ligga i allas intresse. Destabilisering och våld kommer förr eller senare främst att drabba dem som tagit initiativet.

I morgon är det upptakt för den moderata valrörelsen inför det viktiga Europa-valet den 25 maj, och jag kommer först att vara här i Stockholm på den officiella upptakten och sedan på eftermiddagen i Malmö.

Det som händer i Ukraina visar hur viktig den europeiska samarbetstanken är – ett Europa som faller tillbaka i nationalistisk rivalitet och geopolitisk konfrontation blir ett farligare Europa för oss alla.


Den viktiga utvidgningen 2004

01 maj 2014

STOCKHOLM: I en betydande del av Europa är detta dagen så man firar det decennium som gått sedan åtta länder tog steget in till medlemskap i den Europeiska Unionen.

Det tog mer än ett decennium efter det att Sovjetunionen och dess imperium hade fallit samman innan detta blev möjligt, men även processen fram till själva inträdet gav ju stadga och styrning åt den reformering och omvandling som skedde av dessa samhällen och ekonomier.

Och decenniet som gått har ju i allt väsentligt inneburit en fortsättning av denna utveckling.

Den internationella finansiella krisen kom att drabba även vissa av de nya EU-länderna hårt, inte minst de tre baltiska länderna, men att de så snabbt kom ur den visade ju den grundläggande styrkan i den kurs och det samarbete de valt.

För Polen, det största av dessa länder, kunde inte ens den internationella finanskrisen bryta utvecklingen. Landet är i dag ett av de viktigaste inom EU med en ekonomi som växer starkt, och med en politik som sätter sina tydliga avtryck i Europa i dess helhet.

Alla utvidgningar av EU har varit omstridda, och det har alltid funnits de som sagt att just denna utvidgning skulle föra för långt och riskera att leda till en svagare union med ett icke fungerande samarbete.

Att alla utvidgningar i efterhand fått det motsatta resultatet finns det ju stundtals anledning att påminna om. Och det var ju ”gamla” kärnländer i samarbetet som i folkomröstningar för några år sedan stoppade det s k konstitunella fördraget.

Om vi gör tanke-experimentet att den utvidgning till de baltiska länderna och till Centraleuropa som skedde för ett decennium sedan hade stoppats är det inte svårt att inse hur betydelsefull denna har varit.

Med all sannolikhet hade dessa länders ekonomiska utveckling i så fall varit sämre. Även om de kanske haft frihandelsavtal med EU hade deras möjligheter att attrahera investeringar med säkerhet varit sämre än vad som nu blivit fallet.

Och det är inte minst dessa investeringar som drivit på moderniseringen och tillväxten i t ex Polen.

Utan säte runt borden i Bryssel, och utan fast förankring i samarbetet, hade de i ett läge som det vi har varit ytterligt osäkra och hela deras situationen hade bidragit till instabilitet.

Historiskt har de inte sällan tillhört en zon av instabilitet, men att de genom utvidgningen gavs möjlighet att bli en del av det stabila västliga samarbetet har varit utomordentligt betydelsefullt för Europa i dess helhet.

Sverige tillhör de länder som, sedan vi själva blev medlemmar 1995, varit pådrivande för denna utveckling, och det har vi all anledning att vara stolta över.

Men uppgiften att ge stabilitet, säkra demokrati och fortsätta reformer i Europa är förvisso inte avslutad.

På Balkan går den vidare efter det att Kroatien förra året blev medlem. Viktigast är att Serbien nu kunnat inleda sina formella förhandlingar om medlemskap, även om de alldeles säkert kommer att ta sin tid.

Och samma sak gäller självfallet Turkiet.

Landet behöver fortsatta europeiska reformer för att stabilisera demokratin och stärka rättsstaten, och det är ingen tvekan om att EU-perspektivet och anslutningsprocessen är av central betydelse i det sammanhanget.

I dag är det den stora utvidgningen 2004 som vi erinrar oss, men i denna ligger ju också mycket betydelsefulla lärdomar för framtiden.

Kanske – man kan ju alltid hoppas – finns det någon talare i årets olika 1 maj-tåg som uppmärksammat även detta, även om media inte förmedlar någon information om detta.

Inrikespolitiken är förvisso viktig, men vare sig i Sverige eller något annat europeiskt land kan den helt frikopplas från nationens vidare sammanhang och hur man försöker att utveckla detta.