Ett drag av optimism i Kabul

07 april 2014

KABUL-DUBAI: Med avsevärd försening har planet nu i alla fall lämnat Kabul på väg till Dubai, och därifrån bär det så i morgon vidare hem till Stockholm.

Trots att besöket här blev kortare än avsett var det utomordentligt värdefullt att komma hit, och jag fick dessutom ett bestämt intryck av att det var påtagligt uppskattat.

Och när jag nu lyft från Afghanistan är det med en bild mer präglad av tillförsikt inför framtiden än vad som skulle varit fallet för inte så länge sedan.

Under dagen har jag haft långa samtal med de tre ledande presidentkandidaterna, och de har i allt väsentligt gett mig en samstämmig bild av såväl valrörelsen som valdagen.

Media och inte minst TV har spelat en betydligt större roll denna gång än 2009, och alla tre talade om de viktiga debatterna och hur deras stora möten runt om i landet hade direktsänds i TV. Debatten hade därmed fått ett betydande genomslag.

En mer aktiv roll för kvinnor noterades också speciellt, och siffror tyder nu på att över en tredjedel av dem som avgav sina röster på valdagen var kvinnor.

Det är ännu inte vad det borde vara, men ändå ett väldigt steg framåt i ett samhälle som detta.

Att detta är ett ungt land har säkert också spelat sin roll. Omkring 60% av befolkningen är 25 år eller yngre, och det har nog gjort att det fanns en betydande öppenhet för nya intryck och tankar i valdebatten.

Alla tre redovisade fall av tydligt valfusk och försök att på olika sätt störa processen, men alla tre sade samtidigt att de knappast såg något systematiskt i detta och ingen trodde att det handlade om en omfattning som kunde förväntas påverka resultatet i stort.

Ett påtagligt problem på många håll hade varit att valsedlarna plötsligt tog slut, och att det hade tagit tid att få fram nya på de platser detta över huvud taget var möjligt.

I någon utsträckning var detta ett resultat av att valdeltagandet var tydligt högre än vad man hade förväntat sig.

Alla dessa frågor måste självfallet prövas i beslutad ordning, och i vilken utsträckning de kommer att påverka resultatet återstår att se.

Men samtidigt var det viktigt att alla tre kandidaterna sade att de var beredda att acceptera det resultat som den överenskomna processen kommer att leverera.

I Kabul spekuleras nu livligt om huruvida det nu – om ingen väljs redan i första omgången – kommer att bli någon form av uppgörelse mellan de två som får högst röstetal eller om det går till en avgörande andra valomgång.

Själv skulle jag nog snarast tro att det i en sådan situation trots allt blir en andra valomgång. Och viktigt är det att den sker med samma värdighet som den första.

I vilken utsträckning talibanerna med fullt kraft försökte blockera valet – och misslyckades med detta – finns det delade meningar om.

Men det kan hävdas att de kände av det starka stöd som detta val hade bland människorna, och att det ledde till att de åtminstone delvis tog det mer försiktigt.

De utmaningar som återstår innan en ny president formellt kan ta över skall inte underskattas. Problem i vad som återstår skall alls inte uteslutas.

Och när en ny president tar över är utmaningarna för detta land, som fortfarande tillhör världens allra fattigaste, fortfarande formidabla.

En av de viktigare frågorna då är om det finns förutsättningar för en mer verklig fredsprocess än det skuggspel vi sett under de senaste åren.

På den punkten är det alldeles för tidigt att ha någon bestämd uppfattning, men jag mötte också på denna punkt fler optimistiska bedömningar i Kabul än vad som tidigare hade varit fallet.

De ekonomiska utmaningarna också när det gäller att bekämpa korruption och narkotikaproduktion är formidabla, och när det stora internationella närvaron nu dras ned påtagligt är det självfallet att också ekonomin påverkas.

I dagens diskussioner förekom självfallet också de regionala frågeställningarna.

Såväl Pakistan som Iran är viktiga aktörer, och till denna skara hör självfallet också det Indien som ju just i dag inlett sitt gigantiska parlamentsval.

Inte minst hoppas jag att det nu skall finnas bättre förutsättningar för relationen till Pakistan, och att den utvecklingen skall underlättas av bättre relationer mellan New Delhi och Islamabad.

Afghanistan är inte längre krisen på förstasidorna, och i detta ligger såväl en bedömning av utvecklingen i landet som det faktum att trängseln där ju blivit mer påtaglig under den senaste tiden.

Men viktigt är att vårt engagemang består.

Och även det var ett viktigt budskap jag hade med mig till Afghanistans nuvarande och framtids ledning.


Vackert och optimistiskt i Kabul

07 april 2014

KABUL: Efter en flygning först från Istanbul till Dubai, och sedan en tre timmars väntan där mitt i natten för nästa plan har har jag nu på morgonen efter ytterligare några timmars flygning landat i strålande väder i den afghanska huvudstaden.

Om detta är mitt nionde eller tionde besök i landet är jag lite osäker på, men det är i alla fall första gången jag väljer att ta reguljära flyg hit.

Ursprungligen var det tänkt att jag skulle ta Turkish Airlines för inte så länge sedan öppnade flygning till Mazar-i-Sharif och vara där uppe i norr innan jag åkte vidare till Kabul, men av olika skäl blev det tyvärr inte så.

Nu har jag i alla fall landat här och inleder en intensiv dag av politiska samtal.

Den första omgången av presidentvalet i lördags avlöpte enligt alla rapporter vi fått betydligt bättre och betydligt lugnare än väntat.

Talibanerna hade högtidligt förklarat att de skulle omöjliggöra valen, men de attacker de utförde blev trots alla relativt begränsade och hade knappast någon effekt på valet. Dock säger jag detta med reservationen att det kan finns mer avlägsna områden där bilden möjligen var en annan.

Betydelsen av detta val kan knappast överskattas när det gäller landets framtid.

Sedan 2001 är det ju Hamid Karzai som har varit Afghanistans president, och han återvaldes ju för ytterligare en valperiod i det alls inte okomplicerade valet 2009.

Då hade jag anledning att besöka landet ett antal gånger som ett led i de samlade internationella ansträngningarna att mildra de spänningar som det valet kom att leda till.

Men valet nu är självfallet betydligt viktigare, för nu handlar det om att välja den person som skall ta över som president med all den makt detta innebär efter Hamid Karzai och hans långa period.

Och det är legitimiteten i denna process, och hur dess resultat accepteras av alla de olika grupperingarna i landet, som kommer att avgöra Afghanistans stabilitet under de kommande åren.

Frågan om Talibanerna är i detta avseende faktiskt sekundär.

Under min dag här kommer jag självfallet att i presidentpalatset träffa Hamid Karzai, och även om han stundtals säger milt uttryckt konstiga saker och oftast varit en allt annat än lätt partner för de internationella i satserna tänker jag uttrycka stark uppskattning för det han hjälpt till att åstadkomma för sitt land.

Men under dagen hoppas jag också kunna träffa de tre personer som enligt alla spekulationer och opinionsundersökningar – ständigt alla dessa opinionsundersökningar! – har störst möjligheter.

Det kommer att ta sin tid att få resultatet av lördagens val – bara att transportera valsedlarna från avlägsna lokaler till olika städer och sedan till Kabul kommer att ta tid.

Men det är osannolikt att någon får 50% av rösterna, och det innebär att de två med högst röstetal går vidare till den avgörande omgång som sannolikt kommer att äga rum mot slutet av juni och kring vilken ytterligare dramatik nog inte skall uteslutas.

De tre ledande kandidaterna Abdullah Abdullah, Ashraf Ghani och Zalmai Rassoul känner jag alla tämligen väl efter många diskussioner under mina besök här under de senaste åren.

Nu vill jag höra deras intryck av valrörelsen, lyssna på deras bedömning av utmaningar inför de kommande åren, uppmana dem att acceptera valresultatet och att se till att deras respektive anhängare uppträder ansvarsfullt och med landets stabilitet som ett för dem alla avgörande riktmärke.

Förmodligen blir det inte förrän fram mot slutet av sommaren eller den tidiga hösten som processen i dess helhet är avklarad och det är alldeles klart vem som blir Afghanistans president för de kommande fem åren – och möjligen dessutom de ytterligare fem år som kommer att vara möjliga.

Det handlar när det gäller dessa tre om personer med betydande erfarenhet, och samtliga tre med en tydlig inriktning att fortsätta moderniseringen och demokratiseringen av landet. Inte minst gäller detta kvinnans ställning i detta traditionellt mycket konservativa samhälle.

Utmaningarna framöver kommer att vara betydande, men till dessa skall jag nog snedare återkomma efter mina diskussioner här med dem.

En fråga jag dock kommer att ta upp särskilt häller oron för den ökade narkotikaproduktionen.

FN rapporterar att 2013 ökade arealen för opiumodling med närmare 30% och den samlade produktionen med närmare 40%, och att man fruktar att ökningen kommer att fortsätta under detta år.

I dag kommer en bit över 90% av all heroin i världen från Afghanistan, och det där nov många fler runt om i världen av detta än som dödats i strider under de senaste åren här i landet.

Att få detta under kontroll måste, med alla de problem detta innebär, bli en viktig uppgift för en ny ledning i Afghanistan. Och alldeles självklart måste vi hjälpa till.

På denna resa kommer inte att hinnas med vare sig besök hos våra kvarvarande soldater uppe i norr eller mer utförlig diskussion om våra stora biståndsinsatser, och det beklagar jag i bägge fallen.

Men nu ligger fokus helt och hållet på de avgörande politiska frågorna. Hur de utvecklas kommer att avgöra allting annat.

Solen lyser, jag har kommit fram till vår ambassad, och denna spännande dag tar sin början.


Innan det bär vidare

06 april 2014

ISTANBUL: Ett antal timmar mellan olika flygningar här har tillbringats med diverse arbete, men det hanns faktiskt också med ett besök i alltid lika fantastiska Haga Sophia.

Här letar jag alltid upp de klottrade runor som häpnande individer från våra nordliga nejder ristade in när de kom till detta underverk för i runda slängar tusen år sedan – och då hade katedralen redan stått här i ett halvt årtusende.

De hade letat sig ner hit längs det östliga Europas långa floder. Kanske förbi det Novgorod där man etablerat sitt Holmgård och där den ryska statens vagga stod. Och alldeles säkert längs Dnjepr förbi de kullar där Kiev började att växa fram.

Men det var hit till det som kallades Miklagård man ofta styrde sin färd, och många tog ju också värvning i den bysantinske kejsarens livgarde. Kanske är det en av dessa som lämnat sitt klotter i den byggnad som under ca ett årtusende var världens mest imponerande.

Härifrån bär det så vidare för olika uppgifter under en varierande vecka. Till en del av det skall jag återkomma – allt är inte alldeles klart.

I veckan kommer jag att kunna hälsa den högnivåpanel som tillsatts av organisationen för det fullständiga stoppet för kärnvapenprov välkommen till Stockholm för diskussioner.

Den roll vi hade tillsammans med Mexico har vi nu lämnat över till Ungern och Indonesien, men frågorna är viktiga för oss, och jag ser fram mot att träffa och diskutera med panelen.

I det sammanhanget kommer också Italiens nya utrikesminister Federica Mogherini till Stockholm på onsdag, och det blir faktiskt första gången på påtagligt länge som en italiensk utrikesminister kommer till oss för besök och diskussioner.

På torsdag blir det så besök från Litauen med såväl president Dalia Grybauskaite som utrikesminister Linas Linkevicius för att också underteckna vårt avtal om avgränsning av ekonomiska zoner i Östersjön. I grunden handlar det ju om en uppdatering av ett äldre avtal, men jag ser fram mot de diskussioner som besöket kommer att ge goda möjligheter till.

Men mer eller mindre direkt efter de diskussionerna beger jag mig till Kiev för att tillsammans med den slovakiske utrikesministern Miroslav Lajcak framträda inför den årliga stora säkerhetspolitiska konferensen där.

Och där stannar jag självfallet ett tag för olika uppföljande samtal. Med stor sannolikhet blir det också besök i andra delar av Ukraina. Det är viktigt med närvaro från EU:s sida i de olika delarna av detta stora och viktiga land.


Från Athen till Istanbul

05 april 2014

ISTANBUL: I dag på förmiddagen fortsatte vi diskussionen i kretsen av EU:s utrikesministrar på det informella mötet i Athen, och det blev en både vittsyftande och konstruktiv diskussion om de olika s k strategiska partnerskap vi sökt att etablera från EU:e sida under de senaste åren.

Och även om vi ansträngde oss för att vidga perspektivet för att fånga in också andra utvecklingar, var det ofrånkomligt att frågan om Ryssland, på kort såväl som på lång sikt, vart den som kom att dominera.

Den diskussionen kommer med all säkerhet att fortsätta. Det måste den. Att vi befinner oss i en ny situation är det ingen som inte inser, men det innebär för den sakens skull inte att vi ännu har alla svaren.

Men det var viktiga diskussioner vi hade i Athen.

Därifrån tog jag planet hit till Istanbul, och här blev det i kväll middag med diskussion med ett antal turkiska intellektuella som jag på olika sätt kommit att lära känna genom åren.

Den turkiska politiken har under de allra senaste månaderna gått igenom en av sina mindre uppbyggliga faser. Det förbud mot bl a Twitter – nu avskaffat – som inte minst jag själv hårt kritiserat är bara en del av detta.

Resultatet av lokalvalet var intressant och betydelsefullt, och en naturlig utgångspunkt för kvällens middag.

Vilka slutsatser kommer de olika aktörerna att dra av detta? Och hur kommer det att förändra förutsättningarna inför de såväl president- som parlamentsval som förestår under detta viktiga år?

Och de strategiska uppgifterna finns där med minst lika stor kraft.

Lösningen av den kurdiska frågan genom någon form av uppgörelse med PKK. Den frågan är lika svår som där är viktig. I grunden handlar den om att omdefiniera den turkiska republik som sattes upp 1923.

Lösningen av Cypern-frågan framstår i det perspektivet som en bra bit enklare, men skulle innebära att åtskilliga spärrar för Turkiets utveckling, inte minst vad gäller EU-processen, skulle försvinna.

Och så självfallet EU-processen självt. Den förblir av avgörande betydelse för den successiva förändring och modernisering som Turkiet behöver.


Hann med Akropolis också

04 april 2014

ATHEN: Solen bröt fram, och innan vi började dagens diskussioner här hann jag med att gå upp på Akropolis och återknyta bekantskapen med denna i vår europeiska historia så viktiga plats.

Det var här i Athen som individen först träder fram ur stammen och dess kollektiv, och det plötsligt börjar att etableras det som sedan dess utvecklats till den europeiska civilisation som i viktiga avseenden har kommit att bli betydelsefull i världen i fred helhet.

Men tyvärr fanns det inte alltför mycket tid för den antika historien, för vår uppgift var att diskutera den europeiska historia som skrivs just nu.

Diskussionerna på dessa s k Gymnich-möten skall vara informella och slutna, och därmed finns det inte så mycket jag kan eller bör säga om dem.

Att de helt och hållet kom att domineras av Ukraina och Ryssland är kanske inte förvånande.

Vi har haft en stark och samlad europeisk reaktion på det som hänt.

Men i dag hade vi också möjlighet att lite backa bandet och se på bakgrunden. Och när man gör det blir det tydligt att detta är en kris som skapats av den förändring i Rysslands politik som vi sett under de senaste åren, och i just detta avseende mycket tydligt sedan förra sommaren.

President Putins stora tal när han förkunnade att Krim efter att ha ockuperats av Ryssland nu också skulle annekteras är dessvärre tydligt med att han vill revidera hela den ordning som etablerades i östra Europa efter Sovjetunionens upplösning.

Ryssland har blivit en revisionistisk makt som är fullt beredd att sätta folkrätt och bilaterala relationer åt sidan för att, när man bedömer det som lämpligt och möjligt, uppnå sina mål.

Och därmed är vi inne i ett nytt skede i en lång rad olika avseenden.

I allt väsentligt tror jag att vi i EU-kretsen är eniga om hur vi skall gå vidare i denna situation. Det finns en insikt om att vi är i en ny situation, och att den måste påverka vårt agerande i en lång rad olika avseenden.

Kring detta kommer vi alldeles säkert att fortsätta att tala under kvällens middag i Akropolis-museet, liksom under morgondagen när kandidatländernas ministrar också ansluter.

Och när vi avslutat här i morgon kommer jag att bege mig till Istanbul för en informell middag vid Bosporen för att lite närmare försöka värdera det inte alldeles vackra skede som den turkiska politiken just nu är inne i.


På väg till Gymnich i Athen

03 april 2014

ISTANBUL: Denna dag inleddes med frukost i Bryssel, har till större delen tillbringats i Arvfurstens Palats i Stockholm men fortsätter nu när jag mellanlandar vid Bosporen på väg till Athen.

Och där inleds i morgon det informella mötet med EU:s utrikesministrar.

I Stockholm hade jag nöjet att få besök av först Carl Gershman från amerikanska National Endowment for Democracy för att diskutera olika projekt när det gäller mänskliga rättigheter i Cuba, Ryssland och Nordkorea.

Inte minst vad gäller Nordkorea hoppas jag vi kan finna former för ett närmare samarbete.

Därefter kom den gamle vännen Celso Amorim, numera försvarsminister i Brasilien efter åtskilliga år som utrikesminister, på besök för ett samtal som kom att spänna över vida områden och långa tider.

Att han är i Sverige har med vår strategiska relation att göra, och det finns ju ytterligare möjligheter att nu utveckla denna i och med att Brasilen valt nya versionen av Gripen för att modernisera sitt flygvapen.

Därmed kommer relationen mellan våra länder att komma upp på en ny nivå inte minst genom den teknologiöverföring och utveckling som kommer att ligga i detta.

I morgon samlas vi så i Athen för en diskussion som alldeles säkert kommer att domineras av situationen i Europas mer omedelbara grannskap.

Sammanbrottet för det som en gång kallades ”arabiska våren” i söder och en ny auktoritär och makthungrig utmaning i öster innebär nya och stora utmaningar för vår politik framöver.

Om den femåriga mandatperiod för de europeiska institutionerna som nu går mot sitt slut dominerats av de finansiella utmaningarna är det dessa och andra rent politiska utmaningar som med största sannolikhet kommer att stå i centrum under den kommande perioden.

Och om detta kommer det säkert att talas åtskilligt under vårt informella dygn i Athen.

Där möter oss också ett vänligare klimat, och inte minst ser jag fram mot att i morgon kväll tillsammans med mina kollegor kunna besöka det fina Akropolis-muséet där jag dessutom tror att det kommer att serveras middag.


Afrika och Afghanistan

02 april 2014

BRYSSEL: Tidiga flyget från Bromma förde mig – och rätt många i övrigt från UD på väg till olika möten – till Bryssel och min dag här.

Mitt formella ärende på Nato-högkvarteret var ministermötet med ISAF-nationerna för sedvanlig uppdatering av situationen i Afghanistan.

Bara dagar före första omgången i presidentvalet nu på lördag ser situationen bättre ut än före det tidigare valet 2009.

Talibanerna har gjort ett antal attacker i Kabul – senast i dag – men rapporterna säger att det på det stora hela taget är en klart bättre situation när det gäller säkerheten än 2009.

Och vi får nu bara hoppas att detta håller sig fram till och över valdagen – och den andra valomgången som med största sannolikhet kommer att bli nödvändig.

I mitt inlägg på mötet talade jag allra främst om betydelsen av valet och perioden omedelbart därefter, och uppmanade till en intensiv politisk dialog med de olika kandidaterna och aktörerna.

En stabil och legitim övergång från president Karzais långa period till en ny president är nyckeln till hur landet kommer att klara sig under de närmaste åren.

Men jag passade också på att – som jag brukar göra på dessa möten – peka på vårt misslyckande när det gäller opiumproduktionen i landet och på betydelsen av dialogen med alla Afghanistans grannar och näraliggande länder.

I korridoren på Nato blev det också åtskilliga andra möten, med frågan om Ryssland och Ukraina i centrum. Det hade självfallet sitt intresse att höra lite om diskussionerna på Nato-mötet under gårdagen.

Jag hade också ett möte med Nato:s militära överbefälhavare general Breedlove för att jämföra våra respektive bedömningar av den ryska politiken och de ryska åtgärderna.

Men nu är det på det stora toppmötet mellan EU och Afrika som jag för Sveriges färger.

Jag har hamnat mellan Sudan – som inte är här alls – och SydSudan – vars ledning med anledning av krisen i landet inte haft möjlighet att komma hit.

Men i övrigt är huvuddelen av Afrikas politiska ledare på plats.

Relationen med Europa är viktig, och kommer att bli det än mer i framtiden.

Frågor om fred och säkerhet är i centrum för bara diskussioner, och jag kommer att påminna om den betydelse som respekten för den territoriella integriteten har inte bara för Europa utan för stabiliteten i varje del av världen.

En värld där en mentalitet av ”smash-and-grab” kan breda ut sig blir en farligare värld för oss alla.

Utmaningarna i Afrika när det gäller stabilitet är inte obetydliga.

Här på vårt möte har FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon – som är speciell gäst – redogjort för sina tankar om en betydande FN-styrka i Centralafrikanska Republiken, och vi har också haft möjlighet att utbyta perspektiv på utvecklingen i Sahel i allmänhet och Mali i synnerhet.

Frågor kring Somalia, och piratverksamhet till sjöss, står så gott som alltid på dagordningen.

Och kring allt detta kommer diskussionerna att fortsätta också över kvällens middag.

Men när mötet återupptas i morgon förmiddag kommer jag redan att vara tillbaka i Stockholm, och kabinettssekreterare Frank Belfrage får ta plats bakom den svenska flaggan.


Från Bolibompa till Bryssel

01 april 2014

STOCKHOLM: Arbetsdag i Stockholm, men också viktig interpellationsdebatt i riksdagen.

Det var Ibrahim Baylan från socialdemokraterna som hade interpellerat mig om situationen i Syrien och vad vi kan göra, och också Ismail Kamil från folkpartiet med sitt starka engagemang i denna fråga anslöt sig till vår diskussion.

Jag tackade för interpellationen, för i en period när den akuta krisen i östra Europa tar all vår uppmärksamhet var detta ett värdefullt och viktigt tillfälle att diskutera vad vi kan göra i den pågående och allt värre tragedin i Syrien.

Vi var eniga om att pröva alla möjligheter som kunde finnas, och kände en gemensam frustration över att ansträngningarna att nå en politisk lösning inte hade kommit längre.

Sveriges insatser är betydande.

Vi har anslagit 1,1 miljarder kr i olika former av humanitärt stöd, och har tagit mot fler flyktingar – ca 35.000 – än något annat land i Europa. Vi stöder aktivt Lakhdar Brahimi i hans arbete, och ger också ett direkt stöd till oppositionen för dess medverkan i arbetet för en politisk lösning.

Och om denna inriktning av vår politik var vi i allt väsentligt överens. Det är viktigt.

Dagens angenäma avbrott var att jag fick besök av fyra trevliga barn som medverkar i TV-programmet Bolibompa och som var intresserade av vad utrikespolitik egentligen är för något.

Jag hoppas att jag lyckades att svara på deras frågor. Säkert är det inte…

Tidigt i morgon bitti bär det så av till Bryssel först för Nato-högkvarteret för olika bilaterala möten och ministermöte om ISAF-insatsen i Afghanistan och därefter snabbt in till EU-byggnaderna i mer centrala Bryssel för toppmötet mellan EU och Afrika.

Och det fortsätter så en bra bit in på kvällen med också en arbetsmiddag.

Jag räknar med en mycket intensiv dag med allt från Ukraina till Mali, Somalia och Centralafrikanska Republiken på agendan.