Att försöka splittra och försvaga

STOCKHOLM: Helg hemma, och härligt väder att njuta av. I dag blev det årets första längre cykeltur för att njuta av den vår som ju nu verkar komma.

De omfattande ryska militära koncentrationerna runt Ukrainas gränser är föremål för betydande oro eftersom de knappast kan tydas på annat sätt än att man förberett en möjlig större militär operation mot landet.

Och det var ju faktiskt en sådan som president Putin sökte och fick federationsrådets mandat för i det famösa beslutet den 1 mars.

Samtidigt förefaller det som om de tydliga försöken att skapa oro och instabilitet i främst östra Ukraina, och sedan eventuellt använda denna som förevändning för ett behov av militärt ingripande, inte riktigt har lyckats.

Därmed är det kanske så att konflikten just nu gått in i främst en politisk och diplomatisk fas, även om jag skriver detta med den tydliga reservationen att detta mycket snabbt kan komma att förändras om omständigheterna förändras.

Den ryska agendan, som man nu i första hand försöker att engagera USA för i olika kontakter, framgår med viss tydlighet i olika officiella uttalanden man gör också i anknytning till olika diplomatiska kontakter.

Strävan är, och på den punkten är man tydlig, att nå någon typ av överenskommelse med främst USA, men också andra, om politiska förändringar i och villkor för Ukraina som man sedan mer eller mindre ultimativt kommer att kräva att detta land accepterar.

I detta agerande går det förvisso att se en lång linje i den ryska politiken. Tid efter annan i historien har man sökt politiska överenskommelser med olika västliga makter om hur mindre länders öden i de östliga delarna av Europa skall utvecklas.

Erfarenheten av detta är, försiktigt uttryckt, inte särskild god.

Det man nu vill är tydligt.

Först och främst vill man att de presidentval som kommer att äga rum i Ukraina den 25 maj, och som med betydande sannolikhet kommer att följas av parlamentsval, skjuts upp till dess att en omfattande konstitutionell förändring av landet skett.

Och därefter handlar det om en vitt gående s k federalisering av landet som skulle ge dess olika regioner möjlighet att också utforma självständiga relationer till andra länder, varmed man i första hand menar Ryssland.

Diskussioner om olika former av decentralisering förs förvisso i många länder, också i Ukraina i samband med den författningsreform man nu börjat att diskutera, och övercentraliserade stater finns det förvisso gott om.

Men det som Kreml förefaller sträva efter är ett Ukraina som splittrats så tydligt att landet berövas förmågan att uppträda som en självständig stat och enhet. Och detta innebär självfallet att ett starkt Ryssland ges de möjligheter att dominera som man annars knappast skulle ha.

Detta är oroande eftersom det också skulle riskera att omintetgöra möjligheterna att få Ukraina ekonomiskt på fötterna efter de senaste två decenniernas misskötsel.

Det kommer att behövas en stark reformpolitik i Kiev med kraft i landet i dess helhet, och en regering i Kiev som kan tala för landet i dess helhet när det gäller också de internationella relationerna också på det ekonomiska området.

Genomförandet av associerings- och det långtgående frihandelsavtalet med EU kräver t ex att det finns tydliga kompetenser för centrala statliga funktioner. Och en successiv integration med EU:s inre marknad, om det är den väg Ukraina fortsatt vill gå, kräver alldeles tydligt detta.

Mellan raderna i ryska uttalanden kan man läsa tanken att om inte hela Ukraina kan fås in i den planerade Eurasiatiska Unionen så kan man i alla fall få in vissa delar. Men det innebär en långt gående uppdelning och splittring av landet – de facto en mer eller mindre total delning.

Men oavsett de synpunkter man kan ha kring dessa frågor är det frågor som skall avgöras av Ukrainas folkvalda politiker själva. Det skall inte handla om några diktat från nära eller fjärran grannar.

På den ryska önskelistan finns också någon form av internationell garanti för Ukrainas status, med syfte att landet inte skulle ha rätt till medlemsskap i främst Nato men med all sannolikhet också EU.

Alldeles bortsett från det ingrepp i landets rätt att själv bestämma sin väg som detta skulle innebära kan man ju inte undgå att notera att Ryssland själv flagrant brutit mot den garanti för landets territoriella integritet som man blev en del av 1994.

I Moskva finns det med all sannolikhet de som argumenterar för en snabb militär operation för att få kontrollen över avgörande delar av Ukraina, men för stunden kanske det är så att den internationella reaktionen lett till att de som vill pröva andra vägar att nå de mål man satt upp dominerar.

Och det skriver jag med upprepning av min reservation tidigare.

Samtidigt går Ukraina vidare i förberedelserna för såväl ekonomisk sanering som presidentvalet i maj. Och i grunden tror jag att det är det som kommer att bestämma den kommande utvecklingen.

Och det ser ju nu ut som om Petro Peroshenko växer fram som den just nu starkaste kandidaten. Vi känner varandra väl sedan åtskilliga år, och han har varit en flitig besökare hos oss. Han har utan tvekan stärkt sin position under de senaste månaderna.

Men osvuret är alltid bäst när det gäller val, och viktigt blir vem Regionpartiet nu nominerar. Vikor Yanukovich har nu, som det sägs på egen begäran, lämnat partiet, men man skall inte glömma att partiet har varit det mest väl finansierade och organiserade under de senaste valen.

Och alldeles bortsett från Yanukovich-periodens brott och misslyckanden kommer partiet med all sannolikhet att förbli en viktig kraft i Ukrainas politik.

4 kommentarer till Att försöka splittra och försvaga

  1. Putin låter Obama spela Chamberlain 1938

  2. Petter Sehlin skriver:

    Tack Carl för en mycket klarsynt sammanfattning. Jag delar din uppfattning i detta till 100%. Har tagit del av Lavrovs uttalande idag och det är inget annat än klassisk rysk passiv-aggressiv förhandlingstaktik där man försöker locka västmakter som vill få Ukraina ”överstökat” in i förhandlingsfällan.

    Förhandlingar som givetvis bara pågår så länge de sammanfaller med Rysslands hastigt skiftande agenda.

    I mina ögon är det vackra talet om en ”federalisering” av Ukraina ett uppenbart försök att störa processen inför valet i maj och att, i brist på möjlighet att genomföra en direkt militär intervention, utöva den kontroll man kan över framförallt östra Ukraina.

    Dessutom står naturligtvis en normalisering av den olagliga annekteringen av Krim högt på Kremls lista över mål att uppnå. Ju snarare väst och Ukraina resignerar och inser att annekteringen är ett faktum, dess bättre för Putin. Snart nog hoppas Putin att fler än de klassiska ”skurkstater” som erkänt Krim som en del av Ryssland skall göra detsamma.

    Jag tror och hoppas innerligt att inte världssamfundet faller för detta simpla trick. Ryssland och Kreml skall isoleras för lång tid framöver, Ukraina skall får välja sin egen framtid i fria val, jag kommer aldrig att acceptera att Krim är en del av Ryssland så länge inte regionen fullt återansluts till Ukraina och en författningsenlig omröstning om regionens status har skett i Ukraina.

    Oavsett vilka löjliga politiska manövrar Putin, Lavrov eller Churkin försöker sig på. Tråkigt nog så tror jag tyvärr att Ki-moon gärna skulle vilja ha en uppgörelse med Ryssland kring Ukraina på sitt CV, jag har svårt att imponeras av den mannens förmågor.

  3. galgresaren skriver:

    Lite jobbigt när Överstatliga institutioner annekterar Land(områden), och motiverar det med mediokra folkomröstningar. Till och med ”vår Valde Rumpey” (som media framställer det) Tycker att det är förskräckligt.

    Bättre då att skippa valen. Det kan ju bli fel. Palestina. Egypten. Irland. (fick dock en chans att rätta felet).

    Nä, utan folkliga val är det ju lättare att driva rätt politik. Grekland. Italien. Lissabonfördraget. Utesluta möjligheten att folket av misstag skulle rösta fel. Så ska det gå till.

    Men kanske handlar det om folkrätt? Väntar med spänning på att Sverige ska gå före och kräva frysta tillgångar för ledande medborgare i Kina, Saudi-Arabien, Israel och en del andra förbrytarstater. Sätt igång och driv den frågan. Om inte annat skulle du kunna få ett rykte av att hålla en principfast linje, att inte bara dansa i snörena som andra rycker i. En total omsvängning med andra ord.

  4. Ulf Berglund skriver:

    Ingen bryr sig om Ukraina, när ska du kommentera att din kompis Erdogan äntligen avslöjat sitt rätta jag som den manipulativa, islamistiska och på gränsen till psykopatiska fåntratt han är?

%d bloggare gillar detta: