Statsbesök i Lettland – en viktig relation

RIGA: I morgon inleds så det svenska statsbesöket här i Lettland, och för min del blir det två dygn tillsammans med Kungen och Drottning för att markera olika aspekter av relationen mellan våra bägge länder.

Själv var jag ju här i Riga bara för ett par månader sedan, och genom åren har det blivit otaliga besök i olika sammanhang.

Det har varit samtal i olika bilaterala frågor här i Riga, men vid åtskilliga tillfällen också möten med annan inriktning i den klassiska ryskdominerade badorten Jurmala inte så långt härifrån.

Lettland är ett viktigt grannland för oss.

En gång var Riga den största staden i det dåvarande svenska Östersjö-väldet, och fortfarande kan man se resterna av Erik Dahlbergs befästningar kring den gamla staden.

Men med freden i Nystad 1721 var det slut med detta, och det som då hette Livland med den gamla i grunden tyska handelsstaden Riga blev en del av det ryska imperium som Peter den Store med kraft förde fram till Östersjöns stränder.

Lettlands tjugonde århundrade blev både dramatiskt och ofta tragiskt. När det ryska imperiet föll samman kunde man, tillsammans med de två andra baltiska staterna, etablera sig som självständig stat.

Men det var först efter en komplicerad kamp mot såväl ryska som ryska försök att inlemma dessa områden i sina olika planer som detta blev möjligt.

Det var ju få fortfarande den baltisktyska adeln som, ditintills lojal mot den tsaren i St Petersburg, som dominerade.

Och efter de korta mellankrigsdecennierna upprepades detta igen när först Stalin, sedan Hitler och sedan åter Stalin militärt erövrade dessa områden.

Lettland infogades i Sovjetunionen, och den ockupation som följde kom på många sätt att bli hårdare än i de bägge andra baltiska staterna.

Ett stort antal ryssar flyttades med eller mot sin vilja hit, och medan letterna 1935 utgjort 77% av befolkningen i landet hade den siffran vid den sovjetiska epokens slut trängts ner till 52%.

Riga var en stad med en icke-lettisk majoritet, och i den näst största staden Daugapils är det med betydande majoritet fallet också i dag.

När Sovjetunionen föll var vi mycket engagerade i att hjälpa de nya staterna att återfå och att konsolidera sin frihet.

Det kom ju under dessa år också att handla om den viktiga frågan att hitta den rätta balansen i relationen till det sovjetiska och det ryska arvet.

Jag var själv som statsminister djupt engagerad inte bara i frågan om det fredliga tillbakadragandet av olika militära installationer, utan också i de känsliga frågorna om de nya medborgarskapslagar som successivt växte fram.

Viktigt var ju att förankra Lettland tydligt i de olika europeiska institutionerna och de normer som dessa bär upp.

Medlemskapet i Europarådet blev ett viktigt första steg i den processen, men i dag är ju landet inte bara medlem i EU och Nato utan sedan årsskiftet dessutom ett land med den gemensamma eurovalutan.

Under mer än ett decennium utvecklades den lettiska ekonomin mycket starkt, men en tydlig bubbla kom att utvecklas inte minst på fastighetsmarknaden, och när den internationella finanskrisen slog till på allvar hösten 2008 drabbades Lettland mycket hårt.

För oss blev detta månader när vi, mitt uppe i allt annat, var starkt engagerade för att hjälpa Lettland på olika sätt.

Inom EU, gentemot IMF och genom ett eget nordiskt program var vi drivande för de internationella insatser som gjordes för att hjälpa landet.

Avgörande var dock de insatser som Lettland själv gjorde.

Dess radikala saneringsprogram var både dialekt och smärtsamt, men kom också att bli framgångsrikt. Vi kunde lägga den oro vi under ett skede känt för landets utveckling åt sidan.

Och även om sviterna av krisen alls inte är övervinna växer den lettiska ekonomin nu åter starkt. Förra året låg tillväxten över 4% och i år räknar man med en motsvarande utveckling.

Det imponerar.

Programmet för statsbesöket domineras i morgon av mottagning och överläggningar med president Andris Bērziņš, besök i parlamentet Saeima och traditionell kransnedläggning vid frihetsmonumentet mitt i staden.

Men ett besök på ockupationsmuséet är också viktigt för att få bilden av landets komplicerade historia.

Just dessa dagar är ju de dagar man minns när 1949 mer än 40.000 letter under brutala former tvångsdeporterades till Sibirien.

Men ett besök som detta blickar självfallet först och främst framåt, och det kommer att bli åtskilliga diskussioner om de ekonomiska förbindelserna och den potential för framtiden som finns i dessa.

Stockholm School of Economics in Riga tillhör ju de allra bästa av de satsningar vi inledde i början av 1999-talet, och självfallet blir det ett besök och diskussioner även där.

Men morgondagen bjuder också på annat av vikt.

På planet från Amsterdam till Riga i kväll fanns också Indonesiens utrikesminister Marty Natalegawa, som är här för sitt officiella besök i morgon.

Och efter det att vi lämnat Amsterdam med Baltic Air lyfte USA:s Air Force One med president Obama för den korta flygningen till Bryssel där det i morgon blir toppmöte mellan USA och EU.