Rysslands tragiska misslyckande

BRYSSEL: Det saknas förvisso inte ämnen att diskutera på årets Brussels Forum, men oundvikligen är det Rysslands ingripande i och mot Ukraina som dominerar så gott som varje diskussion här.

Från skeptiskt östeuropeiskt håll hör man en viss rädsla för att det som Ryssland nu gör kommer att glömmas lika fort som kriget mot Georgien i augusti 2008, men när Europeiska Rådets ordförande Herman van Rompuy var här i går lät det tydligt annorlunda.

Han såg detta som en kris som kommer att ha djupgående konsekvenser för lång tid framöver. Och så är det alldeles säkert.

Under gårdagens diskussioner blev det en tämligen känsloladdad konfrontation mellan å ena sidan två ryska ambassadörer och å andra sidan personligheter från Estland, Ukraina och Georgien.

För nog visade detta det tragiska misslyckande som Rysslands politik i sin egen del av världen under det senaste kvartsseklet varit.

Det var förvisso inte lätt att frigöra sig från det sovjetiska arvet och bygga nya och förtroendefulla relationer med de stater ur det forna imperiet som vunnit eller återfått sin självständighet.

Men att detta borde ha varit en central del av den samlade ryska politiken är uppenbart.

Men nu – ett kvarts sekel senare – är bilden en fundamentalt annorlunda.

I sitt eget närområde möts Ryssland med känslor som varierar från misstro över rädsla till någonting som närmar sig fiendskap.

Så hade det inte behövt bli, men så har det blivit genom den politik som Ryssland kommit att föra inte minst under de senaste åren.

Att det ligger ett stort långsiktigt problem för Ryssland i detta borde vara uppenbart också ur Moskvas perspektiv.

Utan goda grannar har varje land en mer besvärlig situation, och det finns bestämda gränser för hur en sådan situation kan hanteras med bara militär makt eller muskulös retorik.

Dagens diskussioner har spänt över vidare områden, men gång efter gång kommer frågor som har med Ryssland och Ukraina tillbaka. Och det oavsett om det handlar om det inbördeskrig i Syrien som ju nu gått in i sitt fjärde år eller om utsikterna på de globala energimarknaderna.

På eftermiddagen var det Catherine Ashton:s tur att tala och möta de olika frågorna, och det var naturligt att det var Ukraina, Iran och Balkan som var i fokus.

För min del är möten som detta självfallet en viktig möjlighet inte bara att möta mina kollegor – några av dem är här; just nu är det Qatar:s utrikesminister i panelen – utan också att träffa opinionsbildare och tänkare som arbetar med de olika frågor som står på den internationella agendan.

Och här träffas ett urval av ”the brightest and the best” från främst Europas olika tankesmedjor med en lång rad intressanta och viktiga konversationer som följd. Det är ju ofta i möten som dessa som nya idéer och initiativ börjar att växa fram.

Nu går mina möten vidare – ett med ordföranden i amerikanska senatens utrikesutskott Robert Menendez står närmast på programmet följt av ett med talmannen i det georgiska parlamentet Davit Usupashvili.

Så fortsätter det till en bit efter lunch i morgon, då jag deltar i den session som är tänkt att summera upp de olika diskussionerna här sedan i fredags eftermiddag.

Och så småningom återvänder jag sedan hem till Stockholm för att förbereda mig för en vecka som till allra största delen kommer att tillbringas på resande fot.