Rysslands tragiska misslyckande

BRYSSEL: Det saknas förvisso inte ämnen att diskutera på årets Brussels Forum, men oundvikligen är det Rysslands ingripande i och mot Ukraina som dominerar så gott som varje diskussion här.

Från skeptiskt östeuropeiskt håll hör man en viss rädsla för att det som Ryssland nu gör kommer att glömmas lika fort som kriget mot Georgien i augusti 2008, men när Europeiska Rådets ordförande Herman van Rompuy var här i går lät det tydligt annorlunda.

Han såg detta som en kris som kommer att ha djupgående konsekvenser för lång tid framöver. Och så är det alldeles säkert.

Under gårdagens diskussioner blev det en tämligen känsloladdad konfrontation mellan å ena sidan två ryska ambassadörer och å andra sidan personligheter från Estland, Ukraina och Georgien.

För nog visade detta det tragiska misslyckande som Rysslands politik i sin egen del av världen under det senaste kvartsseklet varit.

Det var förvisso inte lätt att frigöra sig från det sovjetiska arvet och bygga nya och förtroendefulla relationer med de stater ur det forna imperiet som vunnit eller återfått sin självständighet.

Men att detta borde ha varit en central del av den samlade ryska politiken är uppenbart.

Men nu – ett kvarts sekel senare – är bilden en fundamentalt annorlunda.

I sitt eget närområde möts Ryssland med känslor som varierar från misstro över rädsla till någonting som närmar sig fiendskap.

Så hade det inte behövt bli, men så har det blivit genom den politik som Ryssland kommit att föra inte minst under de senaste åren.

Att det ligger ett stort långsiktigt problem för Ryssland i detta borde vara uppenbart också ur Moskvas perspektiv.

Utan goda grannar har varje land en mer besvärlig situation, och det finns bestämda gränser för hur en sådan situation kan hanteras med bara militär makt eller muskulös retorik.

Dagens diskussioner har spänt över vidare områden, men gång efter gång kommer frågor som har med Ryssland och Ukraina tillbaka. Och det oavsett om det handlar om det inbördeskrig i Syrien som ju nu gått in i sitt fjärde år eller om utsikterna på de globala energimarknaderna.

På eftermiddagen var det Catherine Ashton:s tur att tala och möta de olika frågorna, och det var naturligt att det var Ukraina, Iran och Balkan som var i fokus.

För min del är möten som detta självfallet en viktig möjlighet inte bara att möta mina kollegor – några av dem är här; just nu är det Qatar:s utrikesminister i panelen – utan också att träffa opinionsbildare och tänkare som arbetar med de olika frågor som står på den internationella agendan.

Och här träffas ett urval av ”the brightest and the best” från främst Europas olika tankesmedjor med en lång rad intressanta och viktiga konversationer som följd. Det är ju ofta i möten som dessa som nya idéer och initiativ börjar att växa fram.

Nu går mina möten vidare – ett med ordföranden i amerikanska senatens utrikesutskott Robert Menendez står närmast på programmet följt av ett med talmannen i det georgiska parlamentet Davit Usupashvili.

Så fortsätter det till en bit efter lunch i morgon, då jag deltar i den session som är tänkt att summera upp de olika diskussionerna här sedan i fredags eftermiddag.

Och så småningom återvänder jag sedan hem till Stockholm för att förbereda mig för en vecka som till allra största delen kommer att tillbringas på resande fot.

10 kommentarer till Rysslands tragiska misslyckande

  1. Carina Rydberg skriver:

    Publicera inte men jag tror ni kämpar en ojämn kamp mot Putin. Han vet precis hur långt han kan gå – och dit gick han just.

    Men för all del; jag kan ha fel.

    Dagens blogginlägg är kanske det mest skoningslösa jag någonsin skrivit. Det är tråkigt, för jag gillar ju Peter Englund.

    Men det här går bara inte längre.

    Julian Assange verkar vara på strålande humör. Det är nog inte Englund.

    http://www.boktipset.se/blogg/carinarydberg/2014/03/22/mitt-senaste-mail-till-peter-englund-plus-sa-visste-jag-att-mo-yan-skulle-fa-nobelpriset-i-litteratur/

  2. Kachina skriver:

    ”Han såg detta som en kris som kommer att ha djupgående konsekvenser för lång tid framöver. Och så är det alldeles säkert.”

    Det är det enda vi kan vara helt säkra på. Frågan är väl bara hur magnituden på det här skalvet kommer att mätas i framtiden.

    ”Och här träffas ett urval av ”the brightest and the best” från främst Europas olika tankesmedjor med en lång rad intressanta och viktiga konversationer som följd.”

    Kan detta vara en spegling av den roddtävling mellan Japan och Sverige som jag beskrev i ditt förra inlägg? Mycket av den hybris som genomsyrar affärsvärlden i väst kan tolkas ur det perspektivet.

  3. Kachina skriver:

    Sorry, jag använde ordet hybris i Väst, när jag borde ha sagt psykos som genomsyrar världsekonomin och världspolitiken.

  4. bildterberg skriver:

    Att värna om de demokratiska principerna:

  5. ulf kinberger skriver:

    Why not let Urkain join NATO now

  6. stig2entreprenoren skriver:

    Uppenbart finns en hund begraven någonstans.
    För några år sen talades det om ”partnerskap för modernisering” och om samarbete mellan EU och Ryssland även i säkerhetsfrågor.
    ”Allt detta ligger nu i gruset, och i stället har vi ett Ryssland som närmast går till storms mot samarbete, förtroende och säkerhet.”
    Man undrar vad som egentligen har hänt?
    År det Putin som gett upp förhoppningarna om vad som är möjligt att göra?
    Är läget i Ryssland så komplett kört i botten och alla där vreda och förbannade på allt? Inga av dess grannar vill heller vara med.
    Har Putin inte tillräckligt många bra medarbetare att sätta in för att driva en ny politik?
    Läget är desperat och Putin måste göra något utåt för att klara att hantera ”gänget” hemma?
    Det som nu sker, och som hela världen fördömer och undrar över, kanske är ett sätt för Putin att försöka identifiera ”rötäggen” hemma för att kunna oskadliggöra dem? Kanske också ett sätt att hitta de nya medarbetarna?
    Konkursboet efter Sovjet är förmodligen i mycket värre skick och svårare att åtgärda än vad någon nånsin kunnat tro.
    Putin kan som stolt ledare ej lägga sig platt och komma krypande för att be om hjälp.
    Det som nu sker är förmodligen en märklig variant av detta.

    Att få Sotji i ordning i tid till OS-starten var en stark bravad i detta land. Det krävde dock Putins personliga projektledning och massor av pengar och annat under flera år för att lyckas.
    Under detta projekt har Putin säkert lärt sig mycket om tillståndet i landet. Det vi nu ser är resultatet av hans slutsatser ur detta?

  7. Stefan Johansson skriver:

    Det är lite märkligt att situationen i Ukraina ändå får så begränsat utrymme i media. Det som rapporteras är enskilda situationer och händelser men tyvärr verkar informationen om Putins och Rysslands intentioner om en större annektering falla bort. Tack för ett fantastiskt arbete och engagemang Herr Bildt.
    // Stefan

  8. Nicole Kärnell skriver:

    Carl Bildt, jag är livrädd för att det ska bli krig här i Sverige. Vad skulle vi göra då? Jag är rädd för att mista min familj. Snälla, kan vi hålla en neutral position i hela den här soppan.
    Mvh, Nicole

%d bloggare gillar detta: