Lite blickar framåt

14 januari 2014

STOCKHOLM: Ytterligare en välkommen arbetsdag hemma, med möjlighet att se lite också på den vidare planeringen för de kommande månaderna.

Och som vanligt är det betydligt mycket mer som borde hinnas med, inte minst i form av olika besök, än vad som kommer att vara tidsmässigt möjligt att klara av.

Mötena med EU:s utrikesministrar liksom med mina nordiska och baltiska kollegor har självklart prioritet.

Närområdsrelationerna är alltid viktiga – och de kommer att föra mig från Reykjavik till Narva under de närmaste månaderna – och det är ju inte minst genom närvaro i EU-samarbetet som vi kan utöva inflytande på viktiga frågor – därmed förs Bryssel och Athen upp på listan över resmål framöver.

Men under den allra närmaste tiden kommer det att bli åtskilligt av Schweiz också.

Den relationen är ju viktig från många utgångspunkter. Detta är är det ju Schweiz som dessutom har det roterande ordförandeskapet i OSCE, och jag är alldeles övertygad om att de kommer att göra ett mycket gott arbete med det.

Den kommande helgen kommer jag att tillbringa i Zürich med olika mer informella diskussioner, och efter besök i Bryssel och Stockholm därefter åker jag redan under tisdagen tillbaka till Schweiz dels för inledningen av fredssamtalen om Syrien i Montreux på onsdag och dels för deltagande i World Economic Forum i Davos under de därpå följande dagarna.

Så fortsätter det sedan under de kommande månaderna.

Men inte minst diskussionerna inför det viktiga Europa-valet den 25 maj gör att jag dessutom skall försöka att hinna med lite mer av diskussioner om Europa- och utrikespolitik runt om i Sverige.

Tanken är att jag skall börja med det på universitetet i Linköping den 27 januari. Diskussioner av det slaget är alltid stimulerande.

Europa-frågorna kommer att bli allt viktigare under de kommande månaderna. Och därtill kommer den starkt ökade vikten av nätfrågorna i deras olika inkarnationer.

Bägge dessa komplex kommer att ställa betydande krav under de kommande månaderna.

Situationen i Syrien och dess olika inte minst regionala konsekvenser kommer att stå högt på agendan under den allra närmaste tiden.

I morgon är biståndsminister Hillevi Engström i Kuwait på den stora FN-konferens som sker där för att mobilisera resurser till främst de humanitära insatserna i Syrien och den vidare regionen.

Hillevi var ju på försvarskonferensen i Sälen och berättade om den tyngd som ju vårt land har i detta sammanhang.

På måndag kommer så EU:s utrikesministrar att på nytt diskutera situationen, och det självfallet med blicken riktad mot Montreux på onsdagen.

Att ställa alltför höga förväntningar på vad som skall inträffa där är nog knappast att rekommendera. I skrivande stund är det ju inte ens klart hur oppositionen kommer att vara representerad där.

Dess splittring spelar just nu regimen i händerna, och kommer att tillhöra de mer besvärliga utmaningarna för Lakhdar Brahimi när han på fredag nästa vecka i Genève börjar det egentliga förhandlingsarbetet.

Men inte heller andra delar av närvaron i Montreux är alldeles klar.

Från FN:s sida vill man alldeles självklart bjuda in även Iran till samtalen – att de har ett inflytande i Damaskus torde vara alldeles klart – men här är det just nu USA som bromsar.

Och det torde i allt väsentligt handla om amerikansk inrikespolitik.

President Obama konfronteras med en icke obetydlig opinion i kongressen som ser konfrontation med Iran som närmast ett egenvärde. Konstruktivt är det knappast.

För vår del är det självklart att alla med roll och betydelse i den pågående konflikten måste dras in i fredsansträngningarna. Allt annat är ju kontraproduktivt.

I morgon inleder jag min dag med att följa partiledardebatten i riksdagen, för att därefter ta emot nya ambassadörer till Sverige från Kosovo, Azerbaijan, Vietnam och Bangladesh.


Börjar försvaret av Sverige i Sverige?

13 januari 2014

STOCKHOLM: Arbetsdag med både det ena och det andra vid Gustaf Adolfs torg, och dessutom välkommen möjlighet att tala med olika regeringskollegor i diverse mer eller mindre aktuella frågor.

Med medarbetarna här och i Bryssel också snabb genomgång av de olika ärenden som kommer att diskuteras vid mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel nästa vecka.

De olika utmaningarna i Afrika kommer alldeles självklart att bli viktiga.

Vi har gett tydligt grönt ljus till att EU nu skall hjälpa Frankrike med uppgifterna i Centralafrikanska Republiken.

Det handlar ju ytterst om att förhindra en än större humanitär katastrof än vad vi redan sett.

Det handlar då om en operation för att brygga över till någon form av FN-operation.

Den kommer då att ske med endossering av FN:s säkerhetsråd och bör ses som att vi under en begränsad tid bereder marken för en mer formell FN-operation. Sådana tar som bekant lite längre tid att få till stånd.

Naturligt är väl att den s k stridsgrupp som EU har kommer till användning.

Den är ju optimerad för exakt den typ av insatser som vi nu talar om, även om det självfallet kan bli aktuellt att i något avseende justera eller komplettera den nu aktuella stridsgruppen.

Om den inte kan användas nu kommer det alldeles säkert att resas allvarliga frågetecken kring hela den satsning på dessa stridsgrupper som olika EU-länder – inte minst vi här uppe i Nordeuropa – gör. Det vore inte bra.

Samtidigt som vi här och i Bryssel diskuterar dessa frågor följer jag lite på avstånd diskussionerna om svensk försvarspolitik uppe i Sälen.

Och att det nu finns ett nytt – vissa skulle säga nymornat – intresse för dessa frågor finns det all anledning att mycket varmt välkomna.

Hur mycket av detta som är retorik och hur mycket som är verklighet återstår att utreda.

Jag minns decennier då ständiga nedskärningar och nedläggningar var axiom, och försvaret var någonting som de flesta partier mest verkade att fnysa åt.

Försvarspolitik betraktades som någonting som katten hade släpat in…

Har detta nu genuint förändrats tillhör jag de första att välkomna detta.

Att vi befinner oss mitt uppe i en betydande omställning av vårt försvar vet alla, och att den möter betydande utmaningar är också tämligen uppenbart. Konstigt vore det annars.

Men svaret på dessa kan aldrig bli att bara gå tillbaka till det som var, utan måste snarare bli att förstärka där förstärkningar kommer att behövas.

Cykelskyttebataljonsnostalgin har möjligen sin charm, men knappast någon relevans.

De områdena där förstärkningar behövs finns förvisso.

Vilka slutsatser försvarsberedningen kommer att komma till i det avseendet under de allra närmaste månaderna återstår dock att se.

Att jag har mina förhoppningar och förväntningar behöver inte understrykas särskilt.

Lite bekymrar det mig dock att man på sina håll verkar sopa tanken på medverkan i internationella operationer under mattan.

Dagens slogan verkar vara att försvaret av Sverige börjar i Sverige.

Nåja.

Sveriges fred, frihet och trygghet är först och främst en funktion av ett Europa och en värld i fred, frihet och trygghet.

Bryter denna samman måste vi förvisso vara beredda att – bildlikt! – stå med vapnen vid älven och på stranden, men då är det redan tämligen centrala delar av vår nationella, europeiska och globala säkerhetspolitik som misslyckats.

Därmed borde det ju vara tydligt att våra bidrag till den europeiska och globala säkerhetspolitiken också är mycket viktiga bidrag till vår egen säkerhet.

Det är ju styrkan i dessa strukturer som ger mycket av vår egen trygghet.

Försvaret av Sveriges frihet börjar också i försvaret av Europas och världens fred.

Vi får inte bli för inskränkta i våra perspektiv. Världen är större än Dalarna.

Och de utmaningar vi kommer att ställas för framöver är betydande.

Världen är mindre stabil och säker än för några år sedan. Jag har talar om en kunskapsbaserad säkerhet – vi måste veta bättre för att kunna agera bättre.


Hem från Kiruna – inför ny vecka

12 januari 2014

KIRUNA: Ett dygn i den förtrollande vintervärlden här uppe har förvisso inte skadat. I går gjorde dessutom solen sin återkomst här uppe efter ett antal veckor av frånvaro.

Men nu bär det tillbaka till Stockholm, och förberedelser för den kommande veckans olika insatser.

På den sedvanliga konferensen i Sälen diskuteras samtidigt försvarspolitik, om än med numera rätt vanliga inslag av lätt sensationella påståenden med inslag av viss upphetsning.

Men säkerhetspolitiken mår nog bäst av att diskuteras med lite längre andetag och perspektiv.

Mitt anförande inför Krigsvetenskapsakademin för någon månad sedan var ju ett försök till just det.

I fokus för diskussionen i dag kommer nog samarbetet mellan Sverige och Finland att stå. Såväl statsminister Fredrik Reinfeldt som Finlands president Sauli Niinistö finns ju på plats.

Och samarbetet mellan Finland och Sverige är en viktig del av vårt arbete med utökat samarbete också inom säkerhets- och försvarspolitiken – som ju också har andra viktiga inslag.

I media ser jag att det från vänsterns sida har utbrutit vad som kallas en ”kritikstorm” efter det att jag sagt några positiva saker om Israels nu avlidne premiärminister Ariel Sharon.

Jo, det var nog att vänta. Det finns de för vilka bilden av Israel alltid och enbart skall målas i de mörkaste färger.

Men när en stor politisk ledare eller person går bort är det inte fel att försöka att se inte minst de positiva sidorna av vederbörandes livsinsats.

Lite handlar detta faktiskt om något så grundläggande som god ton också i det internationella umgänget.

Jag tillhör dock dem som tror att om Ariel Sharon inte hade drabbats på det sätt som skedde 2006 kunde vi i dag mycket väl haft fred mellan Israel och Palestina.

Från ledande företrädare för tanken på ett Stor-Israel kom han att komma till insikten att vägen till fred i stället var en kompromiss med en palestinsk stat sida vid sida med Israel.

Han var beredd inte bara till att begränsa utan att också i stor skala dra tillbaka bosättningar.

Han bröt sig just p g a denna fråga ur det Likud-parti vars ledare han varit och bildade Kadima-partiet i det uttalade syftet just att uppnå fred och en tvåstatslösning.

Om det hade lyckats kan vi självfallet aldrig veta. Men att ett mycket seriöst försök då hade gjorts, och det i en situation med avsevärt färre bosättningar än i dag, är jag övertygad om.

Men så blev det tyvärr inte.

Premiärminister Olmert snubblade sedan på målsnöret, och därefter har premiärminister Netanyahu ju i allt väsentligt haft andra frågor i fokus för sina politiska ansträngningar. Hans linje när det gäller frågan om palestinierna är ju den som Ariel Sharon under den senare delen av sitt politiskt verksamma liv aktivt bröt med.

Om detta finns det sannerligen anledning att erinra en dag som denna.

I likhet med de flesta andra i Israels politik och samhällsliv hade han ett starkt förflutet i försvar och säkerhet.

Och hans insats i Yom Kippur-kriget 1973, när ju de samlade arabstaterna gjort ett överraskande anfall på Israel, är klassisk.

Den insatsen, när han gick över Suez-kanalen, omringade den egyptiska 3:e armén och avgjorde kriget, lade grunden för den fred som ju premiärminister Menachem Begin bar det främsta ansvaret för, men där Jimmy Carter inte sällan talat om den roll som Ariel Sharon trots sin skepsis kom att spela.

De mörka sidorna är inte minst förknippade med kriget i Beirut 1982. Det var ett i grunden missriktat och misslyckat krig, och ses nog som sådant av de flesta i dagens Israel. Kontroversen om ansvaret för det hemska som hände där pågår ju intill den dag som i dag är.

Så det är bild med flera bottnar, men där det självfallet en dag som denna finns anledning att betona inte minst det som är positivt.

Det är naturligt inte minst för oss som inte sällan är Israels kritiker, men som samtidigt kan känna beundran och respekt för mycket i det israeliska samhället.

I morgon inleds så en ny arbetsvecka, och jag ser fram mot att kunna tillbringa huvuddelen av den med olika uppgifter i Stockholm.

Sådana saknas inte.

Den s k digitala diplomatin har blivit allt viktigare och allt mer uppmärksammad, och inte sällan anses det att vi på UD har kommit att ta en internationell tätposition i detta allt viktigare arbete.

Och mot slutet av veckan samlar vi individer från olika håll i världen för att diskutera just arbetet med digital diplomati.

Det mötet kommer säkert att avsätta sina avtryck i intresserade sociala media runt om i världen.


Hemma från Riga och Vilnius

10 januari 2014

STOCKHOLM: Så är jag då tillbaka i Stockholm igen efter de senaste dygnens olika samtal och överläggningar i Berlin, Riga och Vilnius.

Förutom ceremonin i parlamentet i Riga med överlämnandet av det pris som tilldelats mig var det självfallet bra med denna möjlighet för att ta lite pulsen på Lettland dagarna efter införandet av euron och mitt uppe i diskussionerna om en ny regering.

Införandet av euron förefaller att ha gått osedvanligt smärtfritt, men så finns det ju numera rätt betydande erfarenheter av hur detta skall organiseras.

Och regeringsbildningen förefaller också att röra sig framåt.

Lettland skall ju gå till val i oktober, och ambitionen är att bilda en regering med sådan bredd att den har goda förutsättningar att fortsätta även efter detta val.

Och det har ju sin speciella betydelse i och med att landet övertar EU-ordförandeskapet under det första halvåret 2015. Då är det självfallet en betydande fördel att ha en regering med viss erfarenhet.

Viktigast under det lettiska ordförandeskapet blir det nya toppmöte med EU:s Östliga Partnerskap som planeras att äga rum i Riga under dessa månader.

Utvecklingen i detta avseende fram till dess kom också att stå i centrum för de sedvanliga informella diskussionerna i vackra Trakai en bit utanför den litauiska huvudstaden.

Hit kom i år också USA:s biträdande utrikesminister för Europa-frågor Victoria Nuland som ett klart uttryck för den betydelse man nu i Washington tillmäter dessa frågor.

Och det blev åtskilliga diskussioner med ett rätt naturligt fokus inte minst på utvecklingen i Ukraina och på de olika frågetecken som finns vad gäller Rysslands såväl inrikes- som utrikespolitiska utveckling.

Från Kiev kom f d utrikesminister Petro Poroshenko som ju kommit att bli en allt betydelsefullare aktör inte minst genom sin framträdande roll i Maidan-manifestationerna.

Det är alltid givande att lyssna på de bedömningar han gör. Vi åt senast middag tillsammans i Stockholm för bara några veckor sedan.

President Yanukovich försöker nu att manövrera sig fram mot presidentvalet i mars 2015 med hjälp av de miljardlån som han räknar med att då och då få av Kreml.

Men en betydande del av den första omgång han fått förefaller att ha gått till avbetalning på gamla lån, och det förefaller som om det i än högre grad kommer att gälla den nya omgång som nog måste komma senast i mars.

Dock fortsätter ekonomin att försämras. Inte minst gäller det statsfinanserna, som ju nu går med betydande underskott. Och ett konkret tecken på att Kreml kommer att ställa än hårdare krav är att en betydande del av de ryska handelssanktionerna mot Ukraina fortfarande lever kvar.

Med USA:s Victoria Nuland diskuterade vi också möjligheten av att regimen i Kiev tar till våld för att skingra manifestationerna på Maidan.

USA har redan förberett konkreta sanktioner mot konkreta individer och deras intressen, och har fört samtal med EU i Bryssel om möjligheten av ett samordnat och starkt agerande i en sådan situation.

I Vilnius hade jag möjlighet att inviga den satsning på en virtuell möjlighet att besöka vår fina ambassad där som man gjort med hjälp av ett framgångsrikt litauiskt företag.

Länkar finns på twitter, och det skulle inte förvåna mig om några andra av våra ambassader på framkant kommer att utnyttja möjligheten att göra samma sak.

En lugn fredagkväll hemma skadar sannerligen inte, men i morgon bär det av mot nordligare nejder med möjlighet att också möta den vinter som ju hitintills så påtagligt lyst med sin frånvaro.


Och i dag Riga och Trakai

09 januari 2014

BERLIN: Tidig morgon vid Friedrichstrasse mitt i den tyska huvudstaden. Alldeles strax bär det iväg ut till Tegel-flygplatsen för färden till Riga.

När jag landade på Tegel i går tidig eftermiddag hade informationen kommit ut om att arbetet med att få ut de två svenska journalisterna från deras fångenskap i Syrien nu hade krönts med framgång.

Och jag kunde sända ut det tack till de olika personer som arbetat intensivt med denna fråga som kom att bli min egentlige enda kommentar i frågan.

Jag kunde dock inte låta bli att på twitter notera de kommentarer som gjordes av ledande företrädare för media om hur viktigt det är att arbete med frågor som dessa ibland sker i tysthet. Det är ju inte alltid den inställningen möter full förståelse från den sidan.

För oss är det alltid tillfredsställande när insatser som denna lyckas. Men – och det påminde jag om i går – det finns alltid fortsatta uppgifter.

Fortfarande finns det svenska medborgare som oskyldiga och under svåra förhållanden berövats sin frihet. Och där fortsätter såväl UD:s som andra myndigheters ofta svåra och ibland frustrerande arbete med att försöka att få även dem fria.

Men annars var det självfallet mina samtal med utrikesminister Steinmeier som dominerade min eftermiddag här i går.

Och de spände över registret av viktiga arbetsuppgifter som vi tillsammans står inför just nu.

Det Östliga Partnerskapet, utvecklingen i Syrien, möjligheterna i Iran, relationerna till Ryssland och den strategiska diskussionen inom EU tillhörde de ganska självklara ämnena.

Och de diskussionerna fortsatte sedan i andra sammanhang under kvällen.

I Berlin fanns i går också Moldaviens premiärminister Iuri Leanca och det var naturligt och viktigt att lyssna på hans bedömningar av sitt lands situation just nu.

Men nu bär det vidare till först Riga för att mer ceremoniellt ta emot Cicero-utmärkelsen för främst de insatser jag anses ha gjort för landet i samband med att dess självständighet kunde återupprättas och därefter så småningom vidare till Trakai utanför Vilnius i Litauen.

Där blir det i kväll och i morgon det s k Snow Summit som brukar samla ett antal tänkare och tyckare kring Europas olika utrikespolitiska utmaningar för informella diskussioner under inledningen av det nya året.


Och i morgon Berlin

07 januari 2014

STOCKHOLM: Första egentliga arbetsdagen efter helgerna, med besök av och arbetslunch med Danmarks utrikesminister Holger Nielsen.

Och vår diskussion kom mycket att handla om det intresse vi bägge har av såväl det nordiska som det europeiska samarbetet.

Det finns mycket vi kan göra gemensamt i dessa avseenden.

Vi konstaterade också att det nordiska utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet tagit viktiga steg framåt sedan den s k Stoltenberg-rapporten, men att det ju fortfarande finns åtskilligt kvar att göra.

Som f d partiledare – om än av lite olika partier – hade vi också möjlighet att mer informellt utbyta lite synpunkter på den parlamentariska situationen i våra bägge länder.

Det är alltid värdefullt.

Annars har detta varit dagen där det lagts ut lite linjer inför den allra närmaste tidens såväl yttre som inre arbete.

I morgon tar jag mot nya ambassadörer från Korea, Belgien, Ungern och Turkiet med den möjlighet det innebär att diskutera de möjligheter som finns i våra olika bilaterala relationer.

Men därefter bär det av till Berlin för möte med utrikesminister Frank-Walter Steinmeier och en del övriga diskussioner i den tyska huvudstaden.

Och så vitt jag förstår av media är morgondagen också dagen då den nya tyska regeringen har sitt första egentliga arbetssammanträde.

Beröringspunkterna mellan de olika utmaningar som våra bägge länder står inför är inte obetydliga.

Och våra möjligheter att klara av dem är i hög grad beroende av att vi har ett starkt och framtidsinriktat europeiskt samarbete.

Alldeles säkert är det allra främst hur vi skall kunna gå vidare med detta som kommer att stå i centrum för mina samtal i Berlin i morgon eftermiddag.


Välkommen Danmark!

06 januari 2014

STOCKHOLM: Tillbaka hemma igen efter en både stimulerande och trevlig trettondehelg som vi kom att tillbringa i anrika Skara och trakterna däromkring.

Lite blev det självfallet en utflykt i Sveriges tidiga historia. Här uppfördes av allt att döma den första domkyrkan i Sverige, och i dessa västgötabygder går historiens rötter djupa i de flesta avseenden i övrigt också.

Men nu har helgerna kommit till sitt slut, och i morgon återupptas arbetet i dess olika former i full omfattning.

Och för min del börjar detta med att jag välkomnar Danmarks nytillträdde utrikesminister Holger K Nielsen på ett arbetsbesök som också är hans första bilaterala besök utanför Danmark.

Vi har ju redan tidigare haft kontakt, och sågs dessutom i Bryssel i samband med senaste mötet med EU:s utrikesministrar, men får nu möjlighet att sitta ner och mer ordnat gå igenom gemensamma arbetsuppgifter.

Det nordiska utrikespolitiska samarbetet är ju både intensivt och viktigt, och i det ingår ju inte minst de olika regionala samarbeten vi har t ex i Arktiska Rådet där ju Danmark har sin speciella betydelse i och med sitt ansvar för Grönlands utrikes- och säkerhetspolitik.

På onsdag bär det så av till Berlin för ett första mer formellt möte med den nya tyska stora koalitionsregeringen och dess utrikesminister Frank-Walter Steinmeier.

Vi känner varandra väl, men även här blir det nu en möjlighet att stämma av olika viktiga frågor på den gemensamma europeiska utrikespolitiska dagordningen.

I Berlin på onsdag kommer också Moldaviens statsminister Iuri Leanca att finnas, och det blir viktigt att höra hans bedömning av utvecklingen i olika avseende sedan toppmötet med Östliga Partnerskapet i Vilnius och inte minst den dramatiska utvecklingen i Ukraina sedan dess.

Från Berlin fortsätter jag på torsdagen först till Riga främst för att ta emot den förnämliga Cicero-utmärkelsen och i det sammanhanget hålla ett anförande.

Från Riga fortsätter jag fram mot kvällen vidare till vackra Trakai utanför Vilnius i Litauen för en sedvanlig informell samling med diskussioner av olika utrikespolitiska utmaningar under det nya året.

Där kommer jag självfallet också att ha överläggningar med min litauiske kollega.

Sedan årsskiftet tillhör ju Litauen de icke-permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. Och åtskilliga minst sagt besvärliga frågor står ju på dess agenda nu.

Besöket i Riga blir också en möjlighet att närmare diskutera arbetet med att bilda en ny regering – och kanske också lyssna på hur övergången till Euro-valutan fungerat under de första dagarna.

President Berzins har ju i dag, efter en utdragen process, föreslagit jordbruksministern Laimdota Straujuma som ny premiärministern, och hon blir därmed den första kvinnan på den posten i landets historia.

En god start på det nya året för Lettlands del!