Mitt i helgerna i Rom

ROM: Söndag här nere i den eviga staden, och vi närmar oss nu nyårshelgen, som vi dock tänkte tillbringa på våra mer nordliga breddgrader.

Och därefter börjar ju lite långsamt den mer ordinarie verksamheten komma igång igen.

I morgon bli det lunch med Italiens utrikesminister Emma Bonino, som varit flitigt i elden i olika frågor också under mellandagarna.

Strax före jul var hon dessutom i Iran som den första utrikesministern från ett EU-land på bra länge. En delegation från Europaparlamentet kom också tillbaka från landet alldeles före jul.

Alldeles säkert kommer vi att tala om vad vi möjligen kan göra när det gäller relationerna med Iran i olika avseenden.

Det handlar ju om den nukleära interimsöverenskommelsen – överläggningar om att sätta den i verket återupptas i Wien i morgon – men det handlar också om vårt engagemang för mänskliga rättigheter och om den vidare relationen.

Uppenbart är att det sker en öppning i alla fall i den iranska utrikespolitiken, och det är självklart att vi måste svara konstruktivt på det i olika avseenden.

Och det går inte att ta fel på att det i det iranska samhället i dag finns betydande stämningar för en tydlig reformpolitik som också innebär en mindre konfrontatorisk inställning till omvärlden.

De förhoppningar som ställs på president Rouhani är stora, samtidigt som det är uppenbart att det också finns reaktionära krafter som ser med djup misstro på de förändringar som nu sker.

Emma Bonino och jag känner varandra sedan ett antal år tillbaka, och till det hon gjort tidigare hör att engagera sig starkt för utvecklingen i arabvärlden i allmänhet och Egypten i synnerhet.

Så alldeles säkert kommer vi att tala om det också.

De senaste dagarna har ju sett ökad både repression, konfrontation och våldsanvändning i Egypten, och det är tyvärr uppenbart att landet rör sig allt längre bort från den försoning som skulle göra en genuint demokratisk utveckling möjlig i alla fall i det kortare perspektivet.

Att stämpla Muslimska Brödraskapet som en terrororganisation och slå till hårt mot allt och alla med anknytning till det förefaller knappast att vara en konstruktiv väg att gå.

Risken är påtaglig för att man driver ut olika grupperingar i riktning mot våld och terror, och därmed hamnar i en nedåtgående spiral som det kommer att vara mycket svårt att ta sig ur.

Utvecklingen i Egypten uppmärksammas inte på samma sätt längre eftersom andra utvecklingar i regionen ter sig än mer oroande. Men den långsiktiga och regionala betydelsen av landets utveckling får inte underskattas.

Självfallet har vi anledning att följa det inrikespolitiska dramat i Turkiet dessa dagar.

Att det har många bottnar råder det knappast någon tvekan om. Och att det kommer i upptakten till ett år med betydelsefulla val i landet ger det självfallet speciell betydelse.

Jag är inte minst bekymrad för att dramat kan leda till att andra viktiga frågor försummas eller blockeras.

Arbetet med en ny författning, fredsprocessen med kurdiska terrororganisationen PKK och försöken att nå en överenskommelse om ett återförenat Cypern är tre frågor med central strategisk betydelse.

Skulle någon av dessa riskera att falla offer för det politiska drama och den politiska konfrontation vi nu ser finns det anledning till bekymmer.

Vi har alla ett tydligt intresse av ett Turkiet som går framåt såväl vad gäller demokratiska reformer och ekonomisk utveckling som konstruktiv utrikespolitik.