Nelson Mandela

KIEV: Just när jag skall skriva dessa korta rader vid slutet av en minst sagt laddad dag här kommer budet om att Nelson Mandela somnat in och lämnat oss.

Och det känns plötsligt lite fel att kommentera konflikterna – dramatiska, viktiga t o m farliga – i detta land mitt i Europa just nu.

Jag får återkomma till det.

Jag hade förmånen att träffa Nelson Mandela ett antal gånger, även om det nu var ett antal år sedan.

När han och FW de Klerk tillsammans hade fått Nobels fredspris gav jag som statsminister på den tiden middag för dem på UD i Stockholm.

Och det blev en lång kväll, med berättelser inte främst om den långa tiden i fängelse och den kamp som hade fört honom dit, utan om det långa arbetet för försoning i ett samhälle som bara kunde föras framåt om detta lyckades.

Det var i detta som hans enorma storhet låg.

Att strida för det som är rätt och riktigt är ädelt och viktigt. Men det som är verkligt svårt är att också kunna bygga broar, försonas och gå vidare in i en gemensam framtid.

Dagens Sydafrika är inte ett samhälle utan problem, men förtjänsten för att det över huvud taget är det imponerande samhälle som det är tillfaller till allra största delen Nelson Mandela.

Vad som kunde ha blivit ett blodbad och en tragedi efter den omänskliga apartheidpolitikens ofrånkomliga sammanbrott har i stället blivit ett mönster och en modell för att gå vidare – utan att glömma – i försoning och samarbete.

Men mitt i allt detta kommer jag också ihåg honom som en ödmjuk man mer varm humor och avväpnande självdistans.

Några år efter den där middagen träffas vi någonstans i något sammanhang. Och han kommer fram till nog med sitt leende och sin utsträckta hand och frågar avväpnande om jag fortfarande kommer ihåg honom.

Jo, det gjorde jag förvisso.

Och en hel värld kommer nu att minnas honom, att sörja honom och att känna en djup tacksamhet för det han gav sitt land och sitt folk, och för det han genom denna sin gärning ju gav oss alla.