Georgien går vidare

TABIANO: Skollov och lite längre helg ger möjlighet till ett par dagars avkoppling i ett norra Italien som just denna dag badat i sol med temperaturer upp mot 16 grader.

Så det finns absolut ingen anledning att klaga på den saken.

Bakom mig ligger två veckor då mitt fokus legat dels på utvecklingen i och av det Östliga Partnerskapet och dels de nordliga, nordiska och norska relationerna.

Den förra frågan fortsätter förvisso att vara i fokus.

Klockan tickar tydligt, och den fortsatta oförmågan hos ledningen i Kiev minskar successivt sannolikheten för att det kommer att vara möjligt att underteckna det vittgående avtalet om samarbete mellan EU och Ukraina i slutet av denna månad.

Men EU:s dörr kommer självfallet att fortsätta att vara öppen även efter dess. Jag såg i media att min polske kollega Radek Sikorski hade upprepat att avtalet ju lika gärna kan undertecknas nästa år, eller kanske t o m efter presidentvalet i Ukraina 2015.

Det är inte den utveckling vi önskar, men det är en utveckling som vi alldeles självklart är öppna för.

Förra helgens presidentval i Georgien avlöpte i allt väsentligt under demokratiskt tillfredsställande former, och om någon vecka kommer Michail Saakashvili att formellt lämna över presidentskapet till sin efterträdare Georgy Margvelashvili.

Och därmed ser vi det andra ordnade och demokratiska maktskiftet i Georgien under senare år. Det vittnar om en gryende demokratisk mognad som det finns all anledning att applådera.

Saakhasvili har varit en kraftfull, imponerande men alls inte okontroversiell president i sitt land.

Vid tiden för den s k rosornas revolution 2003 var Georgien ett söndertrasat, genomkorrumperat och fallfärdigt samhälle i snart sagt varje avseende.

Den grupp starkt västligt orienterade teknokrater och politiker som då tog över var besjälade av viljan att snabbt och oåterkalleligt göra sitt land till ett modernt och västligt samhälle. Man ville distansera sig från allt det sovjetiska och gamla så snabbt det bara gick.

Och mycket har man förvisso åstadkommit under dessa år. Demokratiska maktskiften är t ex en närmast revolutionerande nyhet i en region där det politiska våldet historiskt inte ligger långt under ytan. Men därtill har korruption bekämpats, ekonomin öppnats upp och nationen i dess helhet fått en orientering som tidigare var närmast otänkbar.

Tidigare slitna Tbilisi har till betydande delar fått ett nytt ansikte, för att inte tala om städer som Batumi nere vid Svarta Havet.

Men alla hängde inte med i den snabba omvandlingen.

Landsbygdens folk såg förvånade hur helikoptrarna svepte förbi, men så värst mycket mer blev det kanske inte för dem. I städerna satt en gammal sovjetisk nomenklatura och knöt sina nävar, samtidigt som den närmast reaktionära ortodoxa kyrkan förfasade sig över allt det moderna, västliga och främmande.

Till detta kom konfrontationen med Putins Ryssland.

Våren 2008 gled regionen mot krig, och i augusti provocerades den konflikt som ledde till Rysslands invasion av delar av Georgien och utropandet av de två provinserna Abchazien och Sydossetien som självständiga stater.

Den kurs Georgien hade styrt in på möttes av höggradigt motstånd från Kreml, och det råder ingen tvekan om att man helst hade sett att president Saakhasvili hade avsatts.

Så blev det inte. Georgien klarade krisen, och det var inte lättare eftersom den sammanföll med att den globala ekonomin djupdök. Men Europas och USA:s stöd var viktigt för att det skulle bli möjligt.

Den opposition som formades av multimiljardären Ivanishvili kom senare att besegra reformivrarnas kandidater i såväl parlaments- som presidentvalen. Den spelade på alla de krafter jag redan nämnt, och lade till dessa drömmen om att miljardärens miljarder skulle kunna göra under.

Hur det på sikt kommer att gå med detta återstår att se, men det är svårt att undvika intrycket av att reformpolitiken i landet förlorat kraft, och att politiken i största allmänhet verkar sakna kurs just nu.

Faran för en utveckling likt den vi sett tecken på i Ukraina, med en hämndens politik och fängslande av tidigare makthavare, är högst påtaglig, och vi har ju vid en rad samtal pekat på detta med stor kraft.

Dock kvarstår landets strävan efter närmare anknytning till Europa.

Här lever Michail Saakhasvilis arv mycket tydligt vidare, och samma sak torde i alla fall under överskådlig tid gälla huvuddragen av landets utrikespolitiska orientering.

Och detta är självfallet av betydelse. Anknytningen till Europa borde innebära en fortsatt förankring av landets i demokrati och ett öppet och fredligt samhälle. Någon självklarhet i denna del av vår värld är det annars knappast.

Det kommer säkert att skrivas mycket om Saakhasvili, hans reformer, framgångar och misslyckande. Med sin energi, otålighet och tveklösa begåvning är han knappast en person som lämnar många oberörda.

Han är utan tvivel en av den postsovjetiska erans och det postsovjetiska områdets intressantaste och betydelsefullaste personer.

Men nu går Georgien vidare.

Och vårt stöd till dess reformer och strävan efter samarbete mer Europa består alldeles självklart.

%d bloggare gillar detta: