Har vi uppnått det vi hoppades på?

03 juni 2013

KIRKENES: Det är i alla fall strålande väder när vi nu så sakta börjar att samlas här för att fira 20 år av samarbete i Barents-regionen.

Jag landade strax före Norges statsminister Jens Stoltenberg, som passat på att besöka Harstad tidigare under dagen och tala om Norges nordpolitik i största allmänhet.

Och på vägen in hit till Kirkeness mötte jag en kolonn med också ryska bilar som alldeles säkert var på väg till flygplatsen för att möta premiärminister Medvedev när han landar.

Sedan blir det kort Barents-konsert och middag, och i morgon har vi så det egentliga mötet och antar en ny Kirkenes-deklaration med riktlinjer för det kommande samarbetet.

När detta samarbete inleddes för två decennier sedan hade vi stora förhoppningar, och mycket har förvisso skett under denna tid. Om det kommer vi att tala åtskilligt.

Men ändå var nog förhoppningarna större.

Att vi fortfarande brottas med de stora miljöutsläppen från smältverket i Nikel alldeles på andra sidan gränsen här är knappast tillfredsställande.

Och det är ju inte så att det ryska företaget Norilsk Nikel har brottats med förluster under dessa år. Långt därifrån.

Förutsättningarna för ett intimare samarbete finns förvisso. Inte minst gäller detta samarbetet med Murmansk-regionen och de olika mnöjligheter som ju finns på Kola-halvön.

Vi får se hur diskussionerna i kväll och i morgon kommer att utveckla sig.

Efter det mer formella mötet i morgon hoppas jag kunna göra en liten utflykt till den ortodoxa kyrkan i Boris Gleb alldeles på andra sidan gränsen in i Ryssland.

Här låg ursprungligen ett ortodoxt kapell som går tillbaka till 1560-talet, och när gränsen 1826 formellt drogs mellan Ryssland och den tidens Sverige-Norge här uppe gjordes en mycket tydlig utvikning för att kyrkan på västra sidan av Pasvik-elven skulle tillhöra Ryssland.

Och så har det förblivit.

Sverige-Norge kompenserades med att gränsen längs havet flyttades längre österut till Grense Jakobselv, och här invigde Oscar II senare en lutheransk kyrka för att markera den saken.

Detta kan ju tjäna som en illustration på den växlingsrika historien i dessa nordliga bygder.

Och därför kan ett besöka vara spännande.

Men dit är det ett dygn – och innan dess är det mycket som skall hinnas med.


Från Singapore till Kirkenes

02 juni 2013

SINGAPORE: Diskussionerna på Shangri-La Dialogue är över, spännande middagen med företrädare för svenskt näringsliv i denna del av världen avslutad, och strax börjar den långa resan hem igen.

Men det var påtagligt värdefulla dagar här.

Att som enda utrikesminister från Europa – med undantag av Catherine Ashton – ha möjlighet att delta i de både formella och informella diskussionerna här är tveklöst något av ett privilegium.

De öppna diskussionerna har speglats brett och öppet i media i hela denna region under dessa dagar. Anföranden och frågesvar har skärskådats och analyserats.

Detta är en region som – och den har anledning till det – tar frågor om säkerhet på allvar.

På den avslutande lunchdiskussionen med kvarvarande ministrar handlade det mesta om s k icke-konventionella säkerhetsutmaningar. Och på många sätt är det dessa som dominerar.

Cyberfrågorna har berörts av många. Det är mycket naturligt.

Men också frågor kring organiserad brottslighet, människosmuggling och terrorism. Och också konsekvenserna av olika miljöutmaningar har självklart funnits med i diskussionerna.

Allt detta kräver ökat samarbete, och detta samarbete kräver ökat förtroende.

Men självklart har alla de olika frågeställningarna kring Kinas växande inflytande och makt ständigt funnits med. Dess konsekvenser utgör ju dessa dialogmötens själva kärna.

När jag landar i Stockholm i morgon tillhör ett möte med ordföranden i Kinesiska Folkets Konsultativa Konferens CPPCC Yu Zhengsheng mitt program. Och det ser jag fram mot.

Yu Zhengsheng anlände till Göteborg redan i lördags, och har ett omfattande program med inte minst besök på viktiga företag som Volvo Cars, Atlas Copco och Ericsson.

Det är ett mycket viktigt besök, och det markeras tydligt av att såväl Kungen som riksdagens talman också tar emot för överläggningar.

Men dessvärre blir mitt uppehåll i Stockholm i övrigt inte särskilt långt.

Jag måste iväg till först kort konsert och sedan middag i Kirkenes i nordliga Norge alldeles invid gränsen till Ryssland i samband med firandet av att det är 20 år sedan det s k Barents-samarbetet inleddes.

Då var jag statsminister, och minns väl de förhoppningar vi då knöt till detta.

Jag besökte tillsammans med Rysslands dåvarande utrikesminister Andrey Kozyrev Murmansk för att diskutera de olika nya möjligheter som höll på att öppnas upp.

Nu har två decennier gått, Rysslands premiärminister Medvedev tillhör gästerna i Kirkenes, och vi skall försöka blicka framåt när vi sätter oss ner till det mer formella mötet på tisdag förmiddag.

Och den kommande veckan kommer att handla om samarbetet i vårt eget närområde i fler avseenden.

På onsdag eftermiddag bär det av till Kaliningrad i Ryssland vid Östersjöns strand i samband med mötet med Östersjö-staternas utrikesministrar där på kvällen och torsdagen.

Senast jag var i Kaliningrad beskrevs staden som att den hade en tysk bakgrund, en rysk nutid och en europeisk framtid.

Och det skall bli spännande att höra mera om den öppning av gränsen som ju nu skett mellan hela Kaliningrad-området och den polska regionen och staden Gdansk.

Samma öppning har f ö skett uppe i norr vid Kirkenes och in på den ryska Kola-halvön, men antalet berörda individer är självfallet betydligt mycket färre.

I början av veckan är det också toppmöte mellan EU och Ryssland borta i Yekaterinenburg, och när vi träffas i Kaliningrad på onsdag hoppas jag att det skall vara möjligt att ha en bild av de diskussioner där som möjligen kan ha intresse.

Scenförändringen från säkerhet och samarbete i främst Sydost- och Ostasien till samarbete i Barents- och Östersjö-områdena kan förvisso kännas dramatiskt.

Det är skillnad på Singapore, Kirkenes och Kaliningrad.

Men alla dessa regioner och de nätverk av samarbete och säkerhet vi förmår att etablera är självfallet viktiga för Sverige – och därmed för svensk utrikespolitik.


Att bygga strategiskt förtroende

01 juni 2013

SINGAPORE: Det yttersta syftet med diskussionerna och dialogerna på den stora Shangri-La konferensen här kan sägas vara att bygga strategiskt förtroende.

Detta är en region i stark ekonomisk expansion och påtaglig politisk omvandling.

I spåret av den första utvecklingen följer också, inte onaturligt, betydande militära satsningar.

Men de politiska relationerna är ofta sköra.

I den omedelbara regionen – Sydostasien – har remarkabla framsteg skett genom samarbetet inom ASEAN, men i den vidare regionen är det inte svårt att se påtagliga spänningar.

Situationen på den koreanska halvön, med en regim i Pyongyang vars agerande av alla uppfattas som farligt, är i en kategori för sig. På sikt är den ohållbar därför att den nuvarande regimen i Pyongyang aldrig kommer att kunna överleva.

Och alla har ett starkt intresse av att de förändringar som måste komma sker i fredliga former.

I många andra områden handlar det mellan ett allt starkare Kina anspråk och intressen som andra länder i regionen uppfattar som minst lika legitima.

Det var en intressant upplevelse att i går kväll höra Vietnams premiärminister närmast vädja om en stark närvaro av USA i regionen, medan antydningarna om en starkt kritisk syn på Kina var långt ifrån diskreta.

Tiderna har förvisso förändrats.

Men i allt väsentligt tror jag att diskussionerna här bidragit till att minska den strategiska misstron.

Japans försvarsminister höll ett anförande som i sin klarhet vad gäller historisk försoning med Kina säkert inte kommer att passera utan diskussion i hans hemland.

Och när vi ministrar här slog oss ner för gemensam och informell lunch var tonläget mellan USA:s försvarsminister och Kinas biträdande ÖB påtagligt öppen och konstruktiv.

Men mycket återstår.

Frågor om säkerhet för handeln och maritima avgränsningar förblir laddade. Och den starka och snabba förskjutningen av maktrelationer innebär en ny nödvändighet av öppen strategisk dialog av den art som dessa dagar innebär.

För USA är det naturligt att förskjuta allt mer av sin militära tyngdpunkt till detta område.

Ca 60% av USA:s flyg- och flottresurser kommer att finnas i det område som lite populärt kan beskrivas som från Hollywood till Bollywood. Här finns några av världens mest expansiva ekonomier och några av världens mest spända områden.

Försvarsminister Chuck Hagel lade vältaligt ut texten om detta, men ville också understryka att detta inte behövde betyda att man vill försvaga sitt engagemang i andra områden.

Och det är säkert ett budskap han kommer att vara än tydligare med när han på tisdag träffar Nato:s försvarsministrar i Bryssel.

Diskussionerna är ett uttryck inte minst för det som kallas ”defence diplomacy”, och som i många områden blir allt mer betydelsefullt. Att bygga nätverk av förtroende och samarbete mellan olika länders militära struktur är självfallet av betydelse.

I morgon fortsätter diskussionerna här under några timmar.

Och innan jag sedan sätter mig på olika flygplan i syfte att komma tillbaka till Stockholm hoppas jag kunna sitta ner med olika företrädare för svensk företagsamhet här i Singapore för att lyssna på deras bedömningar av denna spännande region.