Dags att packa igen

STOCKHOLM: Midsommarhelgen lider mot sitt slut, och nu är det dags att packa kappsäcken igen för nya insatser för freden och friheten.

Och närmast innebär det två dagar av viktiga möten i EU-kretsen i Luxembourg.

Delvis handlar det om förberedelser för stats- och regeringschefernas möte i Bryssel lite senare i veckan.

Störst intresse kommer sannolikt diskussionen i utvidgningsfrågan att tilldra sig.

Planen har hela tiden varit att efter en längre tid när detta av olika skäl inte varit möjligt nu öppna ett nytt kapitel – om regionalpolitik – i förhandlingarna med Turkiet.

Det var ett av de kapitel som tidigare av mycket grumliga skäl blockerades av Frankrike, men där president Hollande nu signalerat en annan och öppnare inställning.

Plötsligt sägs det dock nu från något medlemsland att detta inte skulle vara lämpligt just nu med hänsyn till oroligheterna i landet under den senaste tiden.

Men det är kortsynt politik av värsta slag.

För det första bör vår politik självfallet styras av mer långsiktiga och strategiska överväganden. Kortsiktiga reaktioner blir bara kakafoni.

För det andra leder dessa entydigt till slutsatsen att vi inte minst nu har allt intresse av att söka stärka och förankra en fortsatt reformprocess i Turkiet genom den process som EU-närmandet innebär.

Inte minst många av dem som gett sitt stöd till protesterna i Turkiet har under de senaste dygnen riktat starka vädjanden till oss av just detta skäl.

De vill snarast ge EU-närmandet ny kraft och fart.

Bekymmersamt blir det dessutom när samma land förefaller att vilja bromsa också planerna på att öppna Serbiens anslutningsförhandlingar.

Och i och med denna kombination växer ju misstanken om att det handlar om en utveckling som steg för steg försöker bromsa, begränsa eller stoppa utvidgningspolitiken i dess helhet.

Det vore katastrofalt.

Den har varit EU:s enstaka mest verkningsfulla instrument för fred och stabilitet i vår del av världen, och det finns ingen anledning att tro att den inte skulle vara det under kommande år också.

Och detta tror jag är den inställning som den överväldigande majoriteten av utrikes- och EU-ministrar kommer att ha under måndagens och tisdagens diskussioner i Luxembourg.

Men åtskilligt annat står också på vår dagordning i morgon.

Vi kommer att lyssna på Catherine Ashtons slutsatser efter sin resa i betydande delar av Mellersta Östern under den senaste veckan.

Jag tror att det finns anledning att ha fokus inte minst på Egypten inför de stora demonstrationer som planeras där till på lördag.

Det är ett år sedan president Morsi trädde till, och det vi ser är ju dessvärre en tilltagande politisk polarisering i förening med en allt allvarligare försämring av ekonomin.

Prognosen för detta viktiga land är just nu allt annat än god, och vi måste diskutera om det finns någonting vi kan göra ytterligare för att försöka att påverka situationen.

Och samma sak kan ju dessvärre sägas om regionen i dess helhet.

Säkert kommer vi i detta sammanhang att tala också om Syrien, där det ju nu förefaller som om intresset för vapenleveranser håller på att ta över från intresset för fredsförsök med allt vad detta ju riskerar att leda till.

Regionen i dess helhet påverkas ju starkt negativ av utvecklingen i landet, och jag ser också i det sammanhanget fram mot samtal på onsdag här i Stockholm med Iraks utrikesminister Zebari som kommer på besök.

Hans perspektiv på såväl Iraks interna utveckling som regionen i dess helhet är alltid intressanta att lyssna till.

Också Afghanistan står på morgondagens dagordning, liksom behovet av en intensivare klimatdiplomati från EU:s sida.

EU:s klimatkommissionär Connie Hedegaard är alltid värd att lyssna på, och den möjligheten får jag också i morgon.

Mot slutet av veckan samlas här åter de olika tänkarna och experterna i Stockholm China Forum för att se vilka slutsatser som möjligen kan dras av de första ansatserna från den nya stats- och partiledningen i Kina.

Dessa informella diskussioner har ju under de senaste åren blivit allt värdefullare.

Och på söndag nästa vecka kommer jag så, tillsammans med åtskilliga andra, att vara i Zagreb för att vid midnatt högtidligt hälsa Kroatien välkommen som den Europeiska Unionens 28:s medlemsland.

3 kommentarer till Dags att packa igen

  1. alivga skriver:

    Bildt, tala gärna i klarspråk så att allmoget förstår. Detta ”något medlemsland” är ju inget mindre än Tyskland. En av Unionens tungviktare! Som jag tidigare hävdat finns det inget annat land i Europa som för en sådan rak och konsekvent utrikespolitik som Tyskland. Tysklands konsekventa, hårda men rättvisa, politik ger utan tvivel resultat. I synnerhet när vi talar om Europas mer ”komplexa” områden som samtidigt är Tysklands ”bakgård”. Låt Tyskland ”hållas” så ska du se att de politiska problemen mellan Serbien och Kosovo snart är ett minne blott och att Grekland inom kort ”rättar sig i ledet”.

  2. bildterberg skriver:

    De flesta är nog skeptiska att få in muslimska brödraskapet
    (representerat av Erdogan) i EU, och det får man ju förstå.

    När det gäller Syrien verkar det som om de futila försöken att
    fortsätta med Assads-begränsade-användning-av-kemiska-vapen-
    historien börjar bli mer och mer pinsamma och löjeväckande.
    ”Friends of Syria” uppnådde på sitt senaste möte närmast ett
    antiklimax:

    http://www.voltairenet.org/article179094.html

    Din kompis Laurent Fabius ser ju inte alltför uppspelt ut på
    fotografiet i artikeln ovan.

  3. Magnus Hedström skriver:

    Turkiet känns faktiskt väldigt mycket Asien. Men det är klart att de hellre är med i EU-laget än att försöka bilda team med Syrien, Israel, Irak, Iran etc. vilket ter sig som ett mission impossible idag.

    Efter lite googling verkar Turkiet kämpa med korruptionen men där ligger de ändå bättre (eller mindre bra) till än Italien och Grekland redan nu.

    När det gäller pressfriheten ser det däremot riktigt dystert ut. Varför fungerar inte den i Turkiet? Det om något borde ju vara ett av kraven för att bli en medlemsstat i EU.

%d bloggare gillar detta: