Med Karel Schwarzenberg

STOCKHOLM: Dagens besökare här var den tjeckiske utrikesministern Karel Schwarzenberg, och efter samtalen här i dag fortsätter han i morgon till Uppsala för att diskutera inte minst intensifierat vetenskapligt samarbete mellan våra bägge länder.

Relationerna mellan våra bägge länder är alldeles utomordentliga. Och till banden har utan tvekan bidragit att vi öppnade dörren för flyktingar från förtrycket i dåvarande Tjeckoslovakien såväl efter den kommunistiska kuppen i februari 1948 som efter den sovjetiska invasionen i augusti 1968.

Men våra samtal i dag kom att till stor del handla om olika aktuella utrikespolitiska utmaningar för EU.

Nästa vecka i Luxembourg står inte minst frågan om en förhandlingsstart för Serbien på EU:s dagordning – närmast för det s k allmänna rådet på tisdag.

Och vi var eniga om att det nu är hög tid att ge grönt ljus i denna fråga. Att ställa högre och högre krav är inte bara felaktigt, utan riskerar dessutom att i ett visst läge haverera hela processen.

Implementeringen av de olika delarna av den viktiga överenskommelsen mellan Serbien och Kosovo kan säkert stöta på temporära svårigheter, men det går knappast att tvivla på den politiska viljan att komma över dessa.

Och det är ju det som måste vara avgörande.

Alldeles självklart ägnade vi också tid åt utvecklingen i de olika länderna i det Östliga Partnerskapet.

När vi träffar dessa länders utrikesministrar den 22 juli börjar vi komma rätt nära toppmötet i Vilnius i höst, och det är viktigt att vi från dem då får klara signaler i de olika frågor som är utestående.

Men viktigt även här är självfallet att vi står fast vid vad vi sagt tidigare. På sina håll finns det en tendens att vilja värdera ner de europeiska möjligheterna för vissa av dessa länder.

Och det är ju inte svårt att se vilkas geostrategiska intressen sådana signaler skulle riskera att gynna. Inte våra. Och inte heller dessa länders.

Till dagens frågor hörde också vår ömsesidiga önskan om att fortsätta det samarbete mellan den nordisk-baltiska gruppen och de s k Visegrad-länderna som inleddes med vårt gemensamma utrikesministermöte i Gdansk i början av året.

I sommar övertar Ungern ordförandeskapet i Visegrad-samarbetet.

Ett samtal med Karel Schwarzenberg är knappast möjligt utan också en del historiska reflektioner.

I oktober är det 200 år sedan det stora slaget vid Leipzig – det intill dess största fältslaget i Europa – och Karel Schwarzenberg med sin anknytning till det som då hände skall vara där och tala.

Det är ju dessutom den sista militära drabbning som svenska styrkor har varit inblandade i. Sedan dess har vårt land upplevt fred.

Och nästa år är det hundra år sedan den stora europeiska katastrofen i form av det första världskrigets utbrott.

I Storbritannien över helgen läste jag i media om de olika ceremonier man där planerar, och det kommer knappast att bli mindre i andra länder med början, på ett eller annat sätt, i Sarajevo den 28 juni.

Men viktigt är självfallet att ge dessa olika nationella ceremonier en europeisk inramning och ett europeiskt perspektiv.

Dagen har dock också inneburit annat.

Jag hade ett längre samtal med Lakhdar Brahimi om förutsättningarna för en politisk process vad gäller Syrien.

Att den på ett eller annat sätt måste involvera alla som är relevanta är självklart – liksom att dess kärna måste vara direkta samtal mellan regim och opposition under FN:s och Lakhdar Brahimi:s ledning.

I morgon blir det lite lättare arbetsdag för mig – det är skolavslutning.