En annan värld i FN

11 april 2013

STOCKHOLM: Hemma igen efter dagarna i Washington och de olika samtalen där.

Under dagen har Nordiska Rådet haft en minisession i Stockholm för att diskutera det nordiska säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet.

Där hade jag gärna varit, men man klarar inte av att vara överallt samtidigt.

Efter det att jag landat hade jag i alla fall på Arlanda möjlighet att först träffa min norske kollega Espen Bart Eide och därefter längre min finske dito Erkki Tuomioja också för att höra hur diskussionerna hade varit.

Och viktigt var att det funnits ett mycket starkt stöd för att gå vidare med det intensivare samarbete som vi ju inlett under de senaste åren.

Espen hade bl a kunnat konstatera att det norska flygvapnet nu övar mer med sina svenska och finska kollegor än tillsammans med några andra.

Och ett liknande samarbete som vi ju har på detta område i det mer nordliga Norden håller ju nu på att etableras i det sydliga med medverkan av också Danmark.

Med Erkki diskuterade jag också en del kring den rapport han beställt från International Peace Institute för att belysa bakgrunden till de motgångar vi från nordiska sida haft i olika voteringar i FN under senare år.

Mer omedelbart handlar rapporten om faktorer bakom att Finlands nordiska kandidatur till FN:s säkerhetsråd misslyckades i höstas, men dessförinnan hade ju Islands motsvarande kandidatur också misslyckats, och därefter misslyckades ju Sveriges motsvarande till FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Och rapporten går igenom olika faktorer på ett tänkvärt sätt.

I grunden handlar det om att världen förändrats. De mycket höga ambitioner vi satte upp för några decennier sedan om nordisk närvaro i olika FN-organ är knappast möjliga i dagens värld med 193 stater i FN.

Men rapporten gör också det uppenbara konstaterandet att det knappast är särskilt konstruktivt när EU-länder lägger kraft och resurser på att kämpa mot varandra.

Dessa diskussioner finns det självfallet all anledning att fortsätta.

Det bör självfallet ske i den nordiska kretsen med de slutsatser detta kan leda till, men det är också högst rimligt att vi börjar en diskussion inom EU om den situation vi har i dessa avseenden.

Slutsatserna är inte alldeles självklara, men rapporten från IPI visar att diskussionen är nödvändig, och att den nuvarande ordningen knappast är den som motsvarar den moderna världens krav och möjligheter.

Efter samtalen på Arlanda bar det direkt in till UD för en mottagning för unga politiska ledare från Tunisien och Moldavien som är här några dagar med hjälp av bl a Club de Madrid och Community of Democracies.

Och sedan var det dags för dusch efter den långa flygningen också genom natten från Baltimore.

I morgon blir det arbete i Stockholm, men också de viktiga diskussionerna i India Forum.

Vi börjar med lunch – och där kommer jag att hälsa välkommen till den fortsatta dialogen om utvecklingen i och relationerna till världens största demokrati.


Substansfullt och bra

11 april 2013

BALTIMORE: Sitter och väntar på att lyfta härifrån som början på resan hem till Stockholm igen.

Men det har varit ett mycket bra besök i Washington dessa dagar.

Substansfyllda politiska samtal i viktiga bilaterala, regionala och globala frågor.

Och möjlighet till breda kontakter med tankesmedjor och andra av betydelse i denna stad.

Åtskilligt har handlat om de arktiska frågorna. Sakta men säkert är de på väg uppåt på den utrikespolitiska dagordningen också här.

Och det är viktigt.

Men självfallet också de olika aktuella kriser vi har att försöka hantera.

Nu bär det hemåt. Någon gång i torsdag eftermiddag stiger jag ut i den svenska våren – eller var det kan vara.


Vita Huset i fokus

10 april 2013

WASHINGTON: Egentligen alldeles för sent på natten för att skriva något efter en synnerligen välmatad dag här i den soligt sköna amerikanska huvudstaden.

Våra samtal i Vita Huset med främst säkerhetsrådgivaren Tom Donilon och ett antal av hans närmaste medarbetare var dagens tydligt viktigaste.

Åtskilliga frågor hann passera förbi, med självfallet de goda bilaterala förbindelserna där, men också aktiska frågor och de olika situationerna i Mellersta Östern i fokus.

Som alltid blev det konstruktiva timmar med den nationella säkerhetsstaben i Vita Huset. Vår öppna och stimulerande dialog i olika frågor är viktig.

På eftermiddagen var det så dags för diskussionen på Carnegie Nuclear Policy Forum om sanktioners möjliga roll när det gäller att förhindra spridning av kärnvapen och dess teknologier.

Vad jag inledningsvis hade att säga kommer att finnas på UD:s hemsida, och jag noterade att twitter-flödet från den efterföljande diskussionen var omfattande.

Så vidtog då kvällens olika aktiviteter med mottagning, myller och meningsutbyten av betydande mängd.

Och nu är det väl efter midnatt, och dags att stänga ner denna butik.

I morgon fortsätter jag med samtal bl a med biträdande utrikesministern William Burns – utrikesminister John Kerry är i Mellersta Östern, vilket är mycket bra – innan det är dags att börja återvända hem.


En stor politiker

09 april 2013

WASHINGTON: När jag landade här i eftermiddags fick jag budet att Margaret Thatcher hade gått bort.

Hon var utan någon som helst tvekan en stor politiker. Här i USA hyllas hon nu allmänt som den störste av brittiska premiärministrar sedan Winston Churchill.

Och i Storbritannien ser jag hur Tony Blair generöst instämmer med dem som lyfter fram hennes stora förtjänster.

Att hon förändrade Storbritannien är ställt utom allt tvivel.

Ett land och en ekonomi i nedgång förbyttes efter hennes tre valsegrar och en lika tuff som kontroversiell reformpolitik i sin motsats.

Och det senare skiftet till Tony Blair blev enbart möjligt efter att ”nya Labour” de facto hade anslutit sig till de avgörande delarna av den politik som hon under hård strid drivit igenom.

Hon var en person och politiker med starka och tydliga värderingar. Hederligt arbete skulle löna sig. Ordning och reda borde råda. Friheten skulle ha företräde. Kommunismen skulle bekämpas.

För många i de tyckande klasserna var detta anatema, men det förde henne från den ena valsegern till den andra.

Hennes utrikespolitiska insats kom att domineras av Falklands-kriget och av hennes tidiga stöd till Gorbatjov när det gällde dennes försök att omvandla Sovjetunionen.

Hon var en stark förkämpe för frihet och en stark motståndare till kommunism och socialism.

Ändå hade hon svårt att orientera sig i det nya Europa som växte fram när muren föll i Berlin, Tysklands ville sin enighet och Europa i övrigt ville mer av samverkan.

Själv träffade jag henne för första gången för mycket länge sedan på en mottagning för studentpolitiker på 10 Downing Street.

Alec Douglas Home var utrikesminister och hon var utbildningsminister, och någonstans har jag väl bilden när vi står där och pratar med varandra.

Och det kom att bli fler sådana tillfällen under åren inte minst i samarbetet mellan de likasinnade partierna i Europa och i världen.

Hennes energi, engagemang och övertygelse imponerande alltid – och inte minst när man råkade befinna sig på en annan ståndpunkt.

Hon kunde ofta sin sak in i minsta detalj. Hon var inte den som vek undan i onödan.

Men nu har mitt besök här i Washington inletts med middag med ett antal av stadens tänkare och tyckare i främst olika utrikespolitiska frågor.

Alltid lika stimulerande.

Och i morgon fortsätter jag i Vita Huset med bl a nationella säkerhetsrådgivaren Tom Donilon och andra i hans närmaste stab.

På eftermiddagen deltar jag så i Carnegie:s stora konferens om hur vi skall förhindra spridningen av kärnvapen och successivt bygga en värld utan dem.

Och på kvällen blir det så stor mottagning och nya informella samtal med gamla och nya vänner.


Snart iväg igen

07 april 2013

STOCKHOLM: Så är jag hemma igen efter en vecka av påskledighet kring och vid Adriatiska Havet.

Men vistelsen här blir inte särskilt långvarig.

I morgon bitti bär det av till Washington på ett besök vars främsta skäl är att jag på tisdag är inbjuden att tala på Carnegie Endowments stora konferens om insatser för att förhindra spridningen av främst kärnvapen.

Här samlas många av de ledande i världen när det gäller att formulera politik i detta viktiga avseende.

Och jag skall tala bl a om begränsningar och möjligheter med sanktionspolitik i detta avseende.

Och om det finns det ju åtskilligt att säga.

Sanktionspolitik har ju blivit allt populärare i alla möjliga sammanhang under senare år, men de fall där den verkligen har fungerat på avsett sätt är nog inte särskilt många.

Konferensen kommer självklart att ha anledning att diskutera situationerna såväl i Nordkorea som i Iran, även om de just fundamentalt annorlunda.

Nordkorea har ju brutit sig ur icke-spridningsavtalet, vägrar internationella inspektioner, förklarar tydligt sina kärnvapenintentioner och genomfört inte mindre än tre provsprängningar.

Iran förklarar att man vill respektera icke-spridningsavtalet, accepterar omfattande internationella inspektioner och säger att man inte har några ambitioner att utveckla kärnvapen.

Men misstankar finns inte minst baserade på att landet fram till 2003 hade ett sammanhållet program för att utveckla kärnvapen.

Förhandlingarna mellan omvärlden och Iran i Almaty om en överenskommelse om landets nukleära program gick ungefär som det fanns anledning att förvänta sig vid denna tidpunkt.

Det interna manövrerandet i Iran inför sommarens presidentval påverkar sannolikt situationen.

Och det finns ju dessutom betydande åsiktsskillnader.

Dessa gäller dock i mindre grad vad som omedelbart bör göras med det nukleära programmet och mer dels vad Iran mer omedelbart skall få i utbyte för detta och dels hur ett möjligt slutmål vad gäller landets rättigheter skall kunna formuleras.

Om detta kommer det säkert att talas åskilligt i Washington.

Men det blir också andra samtal i en rad olika frågor.

Jag börjar måndag kväll med mer informell middag med några av stadens ledande tänkare på det utrikespolitiska området, och på tisdag förmiddag innan mitt anförande på konferensen blir det samtal framför allt i Vita Huset.

Utrikesminister John Kerry är inte i stan dessa dagar – han och andra befinner sig i Mellersta Östern – men den biträdande utrikesministern William Burns kommer hem så att vi hinner ses innan jag på onsdag kväll börjar att ta mig hem mot Stockholm igen.

Till samtalsämnena i Washington hör också förberedelserna för ministermötet med Arktiska Rådet i Kiruna i mitten av maj.

Och de förberedelserna är också anledningen till att jag som hastigast kommer att besöka Ottawa i Canada nästa vecka.

Situationen på den koreanska halvön kommer jag också att ha anledning att diskutera i Washington.

Också genom vår ambassad i Pyongyang följer vi utvecklingen så nära vi kan.

Med stor sannolikhet kommer vi att se ytterligare utvecklingar i den situationen under veckan. Det talas om möjligheten av ett robotskott.

När G8-ländernas utrikesministrar samlas i London i mitten av veckan kommer detta med all säkerhet att vara ett av de ledande samtalsämnena.

På torsdag eftermiddag planeras jag vara tillbaka i Stockholm, och det inte minst för att kunna delta i diskussionerna under de följande dagarna på India Forum.

Men också förberedelser för dagarna närmast efter med diskussioner om och med Georgien, statsbesök i Kroatien och besök i Canada.


Plakatpolitik i Göteborg

05 april 2013

VID MEDELHAVET: Fortsatt några dagar här nere i lite mer avspänd miljö tillsammans med familjen och andra vänner.

Men kontakten hemåt finns ständigt.

I går hörde jag att den socialdemokratiska partikongressen hemma hade sin utrikespolitiska diskussion. Att den inte avsatte några större spår i media förvånar knappast.

Huvudnumret förefaller att ha varit att klanka på mig och på den s k dokumentären i TV. Det kan man göra om man vill, men som just utrikespolitik är det kanske inte så imponerande.

Dock lades till att man lovade att en regering med socialdemokraterna skall öppna en svensk ambassad till Palestina i Jerusalem.

Jag skulle gärna se att vi fick ett fredsavtal som skulle göra detta möjligt.

Det är ju vad EU i dess helhet arbetar för.

Men att tro att det skulle gå att göra innan vi har ett fredsavtal är ren och skär plakatpolitik.

Sakläget är att Palestina är ockuperat av Israel, och sannolikheten för att de skulle tillåta öppnandet av en svensk ambassad till Palestina i t ex östra Jerusalem borde var och en med någorlunda kännedom inse är obefintlig.

Vi har sedan gammalt ett generalkonsulat i Jerusalem vars huvudsakliga arbetsuppgifter ligger i kontakter i de palestinska områdena. Det fungerar i allt väsentligt tillfredsställande.

Men försök att i allmänt demonstrativt syfte hitta på något nytt och annorlunda tror jag inte bara skulle misslyckas utan dessutom riskera det som vi faktiskt har i dag.

Och detta utgår jag från att mer insiktsfulla socialdemokrater också inser. Jag tror att det hela får föras på kontot nödvändiga eftergifter att kasta till de annars alltför upprorsbenägna på kongressen.

Men seriös och realistisk politik är det förvisso inte.


Ny påsk och gamla ubåtar

02 april 2013

VID MEDELHAVET: Efter påskhelgen hade jag tänkt att fortsätta att ha en vecka av det som i alla fall formellt kallas ledighet, men som ju av lätt insedda skäl innehåller också annat.

I såväl formell som reell mening har ett statsråd aldrig ledigt. Men det hindrar inte att tillvaron kan organiseras lite olika.

Denna dag började med telefonkonferens via vårt säkra system med medarbetare såväl i Stockholm som i andra delar av Europa. Uppföljning av olika aktuella ärenden.

Förberedelser inför det som ligger lite längre fram.

För min del inleds ju nästa vecka med besök i Washington för anförande och olika samtal. Och i sedvanlig ordning är det mycket som står på agendan.

Inte minst handlar det om slutspurten för vårt arbete med ordförandeskapet i Arktiska Rådet.

Och den kommer under de närmaste veckorna också att föra mig till Canadas huvudstad Ottawa för samtal.

Hemma har jag hört att den s k dokumentären om mig nu har avslutats. Och vart det lider kommer väl även jag att se på den.

Tydligen var det mycket om undervattensoperationerna mot Sverige och kontroverserna kring dessa.

Den säkerhetspolitiska utmaning som dessa innebar under en tid som ju omfattade mer än ett decennium var förvisso betydande.

På sina håll var man mer intresserad av att förneka och dölja dem än att möta och få ett stopp på dem. Och det var ju detta som ledde till inte oväsentliga spänningar i dessa års diskussion i frågan.

Att de var en realitet har samtliga de mer detaljerade genomgångar som gjorts bekräftat.

Det innebar inte att varje indikation var riktig, och i fallet med det nyinköpta system som indikerade vad som senare visade sig vara minkar var det ju tydligt att de var felaktiga.

Och självfallet fanns det också andra ”falska alarm” i den samlade bilden.

Men detta förändrar relativt ringa i den samlade och omfattande bilden av vad som inträffade under denna period.

Jag var ju med i olika etapper av denna förvisso både intressanta och betydelsefull utveckling.

Först mer ordentligt i den s k ubåtsskyddskommissionen som under ledning av förre utrikes- och försvarsministern Sven Andersson 1983 för första gången gick igenom dessa frågor mer systematiskt.

Och när vi i dag vet så mycket mera måste man konstatera att dess slutsatser i allt väsentligt står sig.

Sedan var jag ju också med som statsminister i början av 1990-talet när vi till slut satte kraft bakom ansträngningarna att få dem att upphöra. Det handlade om såväl politiska som militära insatser.

Och detta kom ju också att lyckas.

Förändringen när det gamla Sovjet upplöstes och övergick till det moderna Ryssland var ju en viktig del av detta.

Men vi hade direkta kontakter från den högsta nivån med president Jeltsin till underrättelse- och undervattensspecialister i mycket detaljerade samtal.

Och självfallet fanns det också en relativt omfattande dialog med specialister i en rad andra länder.

Det fanns förvisso de som tyckte vi gjorde alldeles för mycket – detta var en alldeles för besvärlig och känslig fråga.

Och det fanns de som envisades med att tro det nog i sedvanlig ordning var USA som låg bakom allt – den skolan har alltid sin trogna skara i vår debatt.

Därtill kom de som i största allmänhet bara var utomordentligt obekväma med en mycket konkret säkerhetspolitisk frågeställning – under en period hade ju vår mer säkerhetspolitiska diskussion förflackats på ett sätt som faktiskt blev skadligt för Sverige.

Och företrädare för dessa känslor passerar ju då och då fortfarande revy genom media.

Några decennier sedan borde vi kunna börja att skaffa oss perspektiv på sakerna.

I dagens Ryssland finns t ex rikligt med uppgifter om de olika miniubåtar och undervattensfarkoster som förband också i Östersjön då var utrustade med. Om det visste vi då anmärkningsvärt lite.

Olika som var aktiva har börjat att ge sina bidrag.

Dåvarande ÖB Bengt Gustafsson har t ex skrivit intressant och initierat om frågan från sin utgångspunkt. Andra har kompletterat.

UD:s arkiv ger dock ytterligt begränsade informationer om ev diplomatisk hantering av frågan under åren före 1991.

Den interna s k lundinska utredningen – länge försedd med hemligstämpel – förde dock realistisk resonemang om var ansvaret för dessa operationer med största sannolikhet låg.

Men förr eller senare kommer det förhoppningsvis att finnas möjlighet att återkomma mer systematiskt till denna fråga.