Landat i Kabul

24 april 2013

KABUL: Sent i går kväll lämnade jag Bryssel i sällskap med FN-representanten i Afghanistan Jan Kubis och tidigt på morgonen lokal tid landade vi här.

Jag skulle tro att detta är mitt tionde besök i landet som utrikesminister, men det var faktiskt mer än ett år sedan jag senast var här senast, och därför var det hög tid att komma tillbaka.

Och en betydande tid av hela denna vecka kommer jag att ägna landet och regionens utmaningar – gårdagen med ISAF i Bryssel, tiden här i Afghanistan och därefter fredag och lördag i Almaty för fortsatta diskussioner kring landet i dess större regionala sammanhang.

På mitt ursprungliga program här i Kabul stod sedvanliga samtal med president Karzai, men så blir det inte denna gång.

När jag träffade honom som hastigast i går i Bryssel beklagade han detta, men vi sade skämtsamt att om han i dag håller ordning på Bryssel får jag försöka ta mig an Kabul.

Anledningen till att han är där är försök från främst amerikansk sida att överbrygga en del nya motsättningar mellan Afghanistan och Pakistan som kommit fram under den allra senaste tiden.

Men det handlar också om att föra framåt de olika förhandlingarna om den internationella hjälpen till och närvaron i Afghanistan under de kommande åren.

Landet närmar sig nu det viktiga året 2014.

En ny president skall väljas, och de afghanska styrkorna skall överta det fulla ansvaret för landets säkerhet.

Presidentvalet är alldeles avgörande för den framtida stabiliteten.

President Karzai har då hållit ihop detta land under en komplicerad men viktig period. Han har ibland gjort det främst med afghanska medel, men det förminskar inte den stora betydelse han haft under hela denna period.

Presidentvalet 2009 var inte enkelt, och valet 2014 kommer att bli än mer krävande.

Avgörande är att det blir en trovärdig valprocess, och att denna producerar ett resultat som alla avgörande grupperingar i landet accepterar.

Demokratiska maktskiften är ingen alltför djupt rotad tradition i denna del av världen, men det är den uppgiften som Afghanistan med vår hjälp nu står inför.

Och det är av utomordentligt stor betydelse att den processen lyckas.

Det gradvisa överförandet av ansvaret förefaller hitintills i allt väsentligt att ha gått väl. Det gäller tydligt i de områden i norra Afghanistan där ju de svenska soldaterna har varit och är verksamma.

Osäkerheten nu gäller snarare den poetiska utvecklingen i samband med presidentvalet och hur ekonomin kommer att påverkas när den internationella närvaron påtagligt reduceras.

I går i Bryssel var mitt budskap att även om vår militära närvaro dramatiskt minskas är det viktigt att vi förblir starkt engagerade politiskt och när det gäller att hjälpa landets utveckling också ekonomiskt.

Vi måste undvika intrycket att omvärlden efter dessa år av starkt engagemang överger landet.

Och att sända signalen om ett långsiktig engagemang är en viktig del av mitt besök här.

Jag kommer i dag tillsammans med tjänstgörande utrikesminister Ludin att underteckna en gemensam deklaration om det långsiktiga samarbetet mellan Sverige och Afghanistan.

Landet kommer ju under de kommande åren att vara den enstaka största mottagaren av svenskt bistånd. Det kommer ju att bli allt viktigare.

Under dagen här i den afghanska huvudstaden blir det samtal med olika såväl afghanska som internationella företrädare med diskussionerna fokuserade på 2014 och åren därefter.

Tyvärr tror jag dock inte att programmet denna gång kommer att ge utrymme för besök i Babur Gardens eller någon annan av de vackra och intressanta platser här jag besökt åtskilliga gånger tidigare.


Afghanistan i fokus

23 april 2013

BRYSSEL: En dag som för mig fokuserats på Afghanistan i samband främst med mötet mellan ISAF-ländernas utrikesministrar på Nato-högkvarteret här.

Men innan de olika mötena började hann jag med en lunch med våra medarbetare på Nato-delegationen för att diskutera olika aspekter på vårt rent allmänna samarbete.

Inte minst vår satsning på ett utökat samarbete i olika frågor i Norden tilldrar sig ett mycket positivt intresse.

Med Afghanistans utrikesminister diskuterade jag – förutom den allmänna situationen i landet och regionen – vårt arbete med att förbereda vårt stöd till Afghanistan efter sommaren 2014.

Vi har ju sagt att vi skall ha överläggningar mellan partierna i den frågan före sommaren.

Och mycket viktigt är självfallet att det vi gör sker i samarbete med Afghanistans regering.

I samband med att jag efter ISAF-mötet lämnade Nato-högkvarteret träffade jag också som hastigast president Karzai som är här för olika konsultationer framför allt under morgondagen.

Mer diskussioner om utvecklingen i landet och regionen kommer det ju också att bli i samband med det viktiga mötet i Almaty senare i veckan.

Där hade jag också hoppats att lite mer utförligt kunna träffa Rysslands Sergey Lavrov, men när vi träffades i dag sade han att han tyvärr kallats till ett möte i Moskva som han måste vara med på.

Vi har ju inte minst olika frågor vad gäller det arktiska samarbetet att förbereda.

Så det var en produktiv dag i Bryssel.

Nu bär det vidare till nya engagemang.


Dagens diskussioner

22 april 2013

LUXEMBOURG: Det har varit en dag här som började med dubbla frukostar – först med kollegor från EPP och sedan med de nordiska och baltiska kollegorna inom EU.

På allmänna rådet blev det så en längre diskussion där alla prisade överenskommelsen mellan Serbien och Kosovo och inte minst Catherine Ashtons insatser för att nå fram till den.

Under förmiddagen publicerade så EU-kommissionen sina rekommendationer om Serbien och Kosovo, och rekommenderade start av anslutningsförhandlingar med Serbien och förhandlingar om ett SAA-fördrag med Kosovo.

Och rådets diskussioner uttalade jag mitt tydliga stöd för dessa kommissionens rekommendationer.

Genomförande av överenskommelsens olika delar kommer inte att bli enkelt. Vi skall t ex inte underskatta den faktiska rädsla som finns hos många serber i norra Kosovo.

Men avgörande för att allt skall kunna föras framåt tror jag är att vi hörsammar kommissionens rekommendationer och tydligare öppnar EU:s dörr för såväl Serbien som Kosovo.

Det egentliga mötet med EU:s utrikesministrar inleddes med en lunchdiskussion med energikommissionären Öttinger.

Han hade ett imponerande brett anslag, men mycket av den följande diskussionen kom att handla om olika versioner av den s k södra korridoren när det gäller Europas försörjning med gas.

Tveklöst har ankomsten av skiffergas börjat att rita om kartan på ett mycket påtagligt sätt, och det kommer at ha allt tydligare såväl ekonomiska som politiska konsekvenser.

Viktigt är självfallet att klimatfrågan finns med mycket tydligt i alla dessa diskussioner. Vi måste utforma vår gemensamma politik så att vi under de kommande decennierna verkligen kan minska våra klimatutsläpp.

Gas är förvisso inte den slutgiltiga lösningen på det problemet, men om den ersätter kol och på det sätt får ber utsläppen ger det ju en brygga till en bättre framtid.

Det är ju detta vi nu börjar att se i siffrorna från USA.

Dagens diskussioner innebar också en fortsättning på gårdagens diskussioner om Syrien, och jag upprepade med brett och starkt stöd från många kollegor vad jag skrev här efter dessa.

Vi får se vad detta möjligen kommer att leda till. Jag hoppas att det också i FN:s säkerhetsråd i dess helhet skall finnas stöd för denna tanke.

Till dagens ämne hörde också en genomgång av läget i det Östliga Partnerskapets olika länder – och den frågan kommer vi att fortsätta att diskutera i lite mindre formella former under kvällen.


Humanitärt initiativ för Syrien

21 april 2013

LUXEMBOURG: I kväll träffades vi här i en krets som då och då brukar diskutera olika utmaningar i Mellersta Östern.

Syrien var ämnet, och med oss fanns nu också de olika internationella organisationer som är engagerade i de humanitära ansträngningarna i landet och i regionen.

Situationen är genuint alarmerande.

I december redovisade UNHCR uppskattningen att antalet flyktingar från Syrien mot slutet av juni skulle kunna komma att ligga kring 1,1 miljoner.

Jag minns hur jag med stort allvar informerade regeringen om den prognosen.

Men utvecklingen har blivit betydligt värre. I dag räknar man med 1,4 miljoner flyktingar och siffran ökar för varje dag.

Vi fick höra hur läget i känsliga länder som Jordanien och Libanon snabbt riskerar att närma sig olika bristningsgränser.

Och inne i landet är situationen självfallet i många områden långt värre.

I Aleppo fanns det före kriget närmare 5.000 läkare, men i dag räknas deras antal till under 40. Och 60% av alla sjukhus i landet har på ett eller annat sätt attackerats och skadats.

Sakta bryter ju olika samhällsfunktioner samman. Vattenförsörjning. Avlopp. Bagerier.

Och striderna fortsätter. Det tecknades en mycket dyster bild av läget också i detta avseende.

Ansträngningarna att få en trovärdig, väl förankrad och kraftfull opposition har heller inte nått så långt som man skulle önska.

Men speciellt alarmerande var bilden av allt sämre respekt för den internationella humanitära rätten. Och detta skapar en allt svårare situation för alla de organisationer – FN-familjen och Röda Korset kanske främst – som försöker att hjälpa inne i landet.

De vädjade om vår hjälp.

Vad jag föreslog var att de närvarande medlemmarna av FN:s säkerhetsråd – Luxembourgs och Australiens utrikesministrar var på plats – skulle föreslå en resolution som enbart och tydligt fokuserade på just denna fråga.

Och som därmed var tydlig i budskapet från en enad värld till såväl regim som opposition.

Det skulle handla om ett renodlat humanitärt initiativ.

Vi diskuterade också möjligheter att tydligt föra fram budskapet från en sådan resolution till dem det faktiskt gäller.

I morgon kommer vår diskussion om Syrien alldeles säkert att fokusera på de mer politiska aspekterna – samtidigt som Lakhdar Brahimi i New York träffar FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon – men inte minst därför var det viktigt att det var de dramatiska humanitära utmaningarna som var i fokus i kväll.


Med början i Luxembourg

21 april 2013

STOCKHOLM: Ännu en underbar vårdag här, och det är i sanning inte en dag för tidigt.

Senare i dag börjar dock arbetsveckan när bär iväg i riktning Luxembourg för en serie av sammanträden och möten där.

I morgon har vi dels det s k allmänna rådet där Birgitta Ohlsson företräder Sverige men där jag svarar för utvidgningsfrågorna och dels utrikesrådet som inleds med en lunch med energifrågor i centrum.

Men redan i kväll samlas vi ett antal ministrar men också företrädare för olika humanitära organisationer för att diskutera den allt allvarligare situationen i och kring Syrien.

Och i kväll kommer jag också att träffa Catherine Ashton för att diskutera genomförandet och uppföljningen av den viktiga överenskommelsen mellan Pristina och Belgrad.

I dag skall den godkännas i Pristina, och i morgon skall det mer formella godkännandet komma även från Belgrad.

Och därmed borde vägen vara klar för ett beslut i juni om att inleda anslutningsförhandlingar med Serbien liksom förhandlingar om ett s k SAA-avtal med Kosovo.

Om dessa beslut fattats strax innan Kroatien formellt träder in i EU har vi fått ett nytt och viktigt momentum i denna för Europa så viktiga region.

Situationen i Syrien kommer alldeles självklart att diskuteras även på utrikesministermötet i morgon, och jag kommer åter att understryka vikten av att vi gör vårt yttersta för att få till stånd en politisk lösning.

Förutsättningarna för detta förefaller för dagen knappast att ha förbättrats på något avgörande sätt, men det får inte bli en ursäkt för att upphöra med försöken.

Förr eller senare måste de lyckas om en än större katastrof för landet och regionen skall kunna undvikas.

Efter måndagens ministerråd stannar jag kvar i Luxembourg på kvällen för en middag med diskussion om olika fortsatta steg när det gäller det Östliga Partnerskapet.

På tisdag blir det så bilfärd till Bryssel för en serie av möten där under dagen.

Inte minst viktigt är att träffa Canadas utrikesminister John Baird för diskussion om olika arktiska frågor.

Men i Bryssel är det främst Afghanistan som står på dagordningen när utrikesministrarna från de olika länderna i ISAF-insatsen träffas i anslutning till det ordinarie mötet med Nato:s utrikesministrar.

Framtidsutsikterna för Afghanistan kommer också på andra sätt att stå på min agenda under veckan.

Och det gäller inte minst när jag på torsdag åker till Almaty i Kazakhstan för att delta i ministermötet i den process som kallas Hearth of Asia och som handlar om de ekonomiska förutsättningarna för Afghanistan under kommande år.

Även om också vårt rent militära bidrag till Afghanistan trappas ner fortsätter vi ju att trappa upp våra bidrag till landets ekonomiska utveckling.

Landet kommer att vara det största enskilda mottagarlandet för svenskt bistånd under de närmaste åren.

Och från Almaty kommer jag senare att fortsätta till Ulan Bator i Mongoliet för möte med Community of Democracies – där ju Maria Leissner numera är framgångsrik generalsekreterare.

Där kommer diskussionerna att handla om hur vi bättre skall stödja demokratisk utveckling i olika länder.

Mötena i Almaty och Ulan Bator är också tillfällen till olika bilaterala möten med utrikesministrar från andra länder som kommer att finnas på plats där.


Viktigt genombrott Belgrad – Pristina

19 april 2013

STOCKHOLM: Det var utomordentligt betydelsefullt att ansträngningarna att nå fram till en överenskommelse mellan Belgrad och Pristina till slut också gick i mål.

Och i 15 punkter formuleras nu en överenskommelse som, i förening med de tidigare överenskommelser som ingåtts, kommer att lägga grunden för en bättre framtid för de bägge länderna.

I fokus står den situation i norra Kosovo med dess kan serbiska majoritet som har varit spänd inte minst under de senaste åren.

I praktiken har dessa områden bara i mer teoretisk bemärkelse varit en del av Kosovo – i praktiken har de i betydande utsträckning varit en del av Serbien.

När Kosovos självständighet erkändes också av Sverige i början av 2008 förde jag fram tankar på ett övergångsarrangemang kanske under FN för att under kanske ett par år säkra detta områdes integration i Kosovo.

Det var en modell som med viss framgång hade prövats i samband med att östra Slavonien efter 1995 skulle integreras i Kroatien.

Så blev det inte, och i stället har vi levt med en mer eller mindre ständig kris i området.

Nato har med sina insatser försökt stabilisera, men utan att kunna lösa det grundläggande problemet.

Det blev i stället Catherine Ashton som med EU:s mjuka makt steg för steg kom att lotsa de bägge premiärministrarna fram till dagens överenskommelse.

Den kommer säkert att kritiseras av mer nationalistiska krafter i såväl Serbien som Kosovo – det är närmast ofrånkomligt – men representerar en seger för de politiska ledare som ser den europeiska integrationens framtid för sina bägge länder.

Implementeringen av överenskommelser i alla dess delar kommer säkert inte att bli utan sina utmaningar, men Rubicon är passerat, någon väg tillbaka finns inte och EU kommer att på olika sätt hjälpa parterna att föra överenskommelsen framåt.

Med denna säkras en bättre och stabilare framtid också för den serbiska befolkningen i området.

De kommer att kunna behålla sina skolor och sin sjuk- och hälsovård, och de säkras inflytande över rättstillämpning och polisväsende.

Inte minst det senare har varit viktiga och svåra punkter i förhandlingarna.

I slutskedet kom mycket också att handla om att man lovade att inte blockera varandras ansträngningar att gå framåt med sin respektive integration inom EU.

Betydelsen av detta såväl för Serbien som för Kosovo är uppenbar och stor.

Och i Luxembourg på måndag kommer detta att ge möjlighet till viktiga signaler om nya steg framåt.

Bägge länderna – och självfallet Catherine Ashton – skall gratuleras till det som nu åstadkommits.


Inför Luxembourg

19 april 2013

STOCKHOLM: Denna dag inleddes med sedvanlig diskussion med riksdagens EU-nämnd om de olika frågor som står på dagordningen för de olika ministermötena i Luxembourg på måndag.

Dessa inleds med det s k allmänna rådet, och där kommer på ett eller annat sätt utfallet av diskussionerna mellan Belgrad och Pristina att bli av avgörande betydelse.

Just när detta skrivs pågår ju en ned all sannolikhet sista session i den frågan i Bryssel.

Catherine Ashton skulle ju ha varit i Zagreb i dag, men fick inställa det för att i stället göra ett nytt försök med samtal i Bryssel.

Och vi får se hur detta kommer att utfalla.

Om betydelsen av det har jag ju redan skrivit utförligt, och har föga att tillägga i denna del.

Men på dagordningen för oss utrikesministrar i Luxembourg står också energifrågor, utvecklingen i det Östliga Partnerskapets olika länder, dramatiken i det södra grannskapet mer Syrien i centrum och utvecklingen i Mali.

Jag informerade också om vårt initiativ för att inleda en diskussion för att om möjligt undvika att vi har för mycket av strid mellan olika EU-stater nr det gäller att vara kandidater i olika sammanhang inom FN.

Inte alldeles enkelt, men jag tror att det är viktigt att vi se vad vi kan gör för att inte fortsätta att skjuta oss i foten på det sätt vi nu stundtals gör.

Nu på eftermiddagen här i Stockholm skall jag tala tillsammans med Finlands Erkki Tuomioja om olika utmaningar i den arktiska politiken.

Det är International Institute for Strategic Studies som svarar för konferensen med brett deltagande. Och den kan ju ses som ännu en del i förberedelserna för ministermötet i Kiruna i maj.