Besök i Kandahar

KANDAHAR – KABUL: Under mina besök i Afghanistan under åren var jag ofta försökt att lära mig lite mer om landet i dess helhet, också därför att detta i alla fall marginellt gör det mindre svårt att bedöma dess utveckling i olika avseenden.

I dag har jag därför med FN-missionen UNAMA här varit på besök i södra delarna av landet med provinsen och staden Kandahar.

För något år sedan hade ett sådan besök nog inte blivit så mycket mer än ett besök på det väldiga basområde för de internationella främst militära och amerikanska insatserna som byggts upp kring Kandahars flygplats.

I dag finns här väl över 20.000 personer, och flygplan och helikoptrar och annat av de mest varierade sorter och slag.

Jag minns ett besök för några år sedan med Richard Holbrooke till provinsen Gazhni halvvägs mellan Kabul och Kandahar.

Vi kom inte mer än några hundra meter från helikopterns landningsplats inom det väl befästa ISAF-området. Det var för osäkert.

Att åka till Kandahar hade varit en omöjlighet.

Men de förbättringar av säkerhetsläget som skett under de senaste åren gjorde det nu möjligt med ett väsentligt mer meningsfullt besök i den stad som ju anses vara Taliban-rörelsens själva kärna.

Vi flög med FN-flyg på morgonen till Kandahars stora flygplats, fick helikopter till FN-basen i stadens utkant och åkte sedan bil in till stadens centrum med guvernörens palats och den berömda moské där enligt legenden profeten Muhammeds mantel finns bevarad.

Kandahar har alltid varit en handelsstad mellan Indien och Persien.

Staden grundades av Alexander den Store 330 före Kristus, men alldeles i närheten hade funnits en stad i närmare 3.000 år.

Och dess historia har varit minst sagt växande.

Här grundades det moderna Afghanistan, och det är här som strider varit som starkast under betydande delar av de senaste tre decennierna.

Talibanerna etablerade sig först och starkast här, och detta var i betydande utsträckning deras ”huvudstad”.

Det var härifrån Mullah Omar regerade, och det var också härifrån han flydde när deras regim vältes över ända 2001.

Den amerikanske befälhavare vi mötte som hastigast på flygbasen gjorde ingen hemlighet av den utmaning man haft och delvis fortfarande har att hantera i främst provinserna Kandahar och Helmand.

Men successivt tar de nu de afghanska styrkorna över.

Som mest fanns här ca 40.000 ISAF-soldater, men nu är antalet nere i ca 14.000 och neddragningarna fortsätter i relativt snabb takt.

Statistiken över olika s k incidenter som FN redovisade var inte entydig vad gällde trenderna.

En signifikant förbättring skedde 2012 efter crescendot av attacker av talibanerna 2011, men under början av detta år ser man åter en ökning.

Men att säkerhetsläget i själva staden var bättre var det ingen tvekan om.

Alla talade om att såväl självmordsattacker som annat hade reducerats högst väsentligt.

Guvernörens residens och kontor med vacker rosenträdgård ligger i omedelbar anslutning till den berömda moskén mitt i hjärtat av staden.

Och här tog guvernör TooryalaiWesa emot för samtal, genomgång med de olika delarna av provinsadministrationen, presskonferens och storslagen lunch.

Det var ingen tvekan om att besöket var uppskattat. Man var van vid en och annan general som då och då kom förbi, men inte så mycket mera.

Våra diskussioner handlade till större delen om de olika utmaningar provinsen står inför.

Utbildningsnivån är katastrofalt låg.

Siffrorna varierar lite, men det är bara kring 10% av befolkningen som kan läsa och skriva. Universitetet stapplar sig fram.

Efterfrågan på hjälp från omvärlden är av lätt insedda skäl mycket stor.

Och ekonomin är en historia för sig.

Utan tvekan är opium den ledande produkten, även om det är grannprovinsen Helmand som klart dominerar i det avseendet.

Just nu har vallmoskörden avslutats, och vi diskuterade vad som kan göras i form av alternativa grödor och annat för att bli av med detta elände. Svårigheterna är mycket stora.

Jag frågade guvernören om de också börjat få ett problem med missbruk på det sätt vi sett i andra produktions- och smugglingsområden.

Jo, tyvärr trodde han att här nu kunde finnas så mycket som 80.000 missbrukare.

Bortom de säkerhetsproblem som ju dominerar mycket av diskussionen om landet är det ju opiumproduktionen med dess i så gott som alla led förödande effekter som är den stora utmaningen framöver.

Afghanistan svarar för ca 93% av den globala produktionen av opium, och att detta dödar i långt större utsträckning än de krigshandlingar vi läser om är tyvärr tveklöst.

Här i Kandahar kanske mer än på andra platser i landet finns det en genuin osäkerhet om vad tillbakadragandet av ISAF kommer att innebära, och jag fick många frågor om vad jag trodde kunde komma att finnas kvar.

Talibanerna har en traditionell ställning i denna del av landet, men hur starka de genuint är får tiden utvisa.

Uppenbart är att de till stor del opererar från eller med stöd från basområden på andra sidan gränsen till Pakistan.

Det är inte långt härifrån till Quetta – som ju efterträtt Kandahar som något av ”huvudstad” för talibanerna.

Det är ett i många avseenden mycket annorlunda Afghanistan man möter i Kandahar i förhållande till det Mazar-e-Sharif som ju vi svenskar lärt känna bättre – eller för den delen Kabul.

Och vad som händer här under åren efter 2014 är nog betydligt mer osäkert än vad som gäller i många andra områden.

Den positiva utvecklingen var alldeles uppenbar – ett besök som detta hade tidigare varit genuint otänkbart. Men samtidigt finns självfallet oron där.

FN-flyget för oss nu tillbaka till Kabul, och därifrån bär det vidare direkt till Almaty i Kazakhstan för den sena kvällens och morgondagens fortsatta diskussioner om Afghanistan där.

2 kommentarer till Besök i Kandahar

  1. […] ”Bortom de säkerhetsproblem som ju dominerar mycket av diskussionen om landet är det ju opiumproduktionen med dess i så gott som alla led förödande effekter som är den stora utmaningen framöver”, skriver Bildt på sin blogg. […]

  2. spanaren skriver:

    Efter 2014 blir det troligen andra krafter än dagens som
    har kontrollen över Afghanistan så varför skall Sverige
    bekymra sig om ett område där vårt land inte har och aldrig
    haft några geopolitiska intressen.

    Kanske borde Carl Bildt i sin befattning som SVERIGES
    utrikesminister ägna sig mer åt de händelser som äger
    rum i vårt omedelbara närområde även om Lavrov inte
    är tillgänglig för Bildt.

    http://nyheter24.se/blogg/6mannen/2013/04/25/jag-vet-att-ni-vet/

%d bloggare gillar detta: