Landat i Kabul

KABUL: Sent i går kväll lämnade jag Bryssel i sällskap med FN-representanten i Afghanistan Jan Kubis och tidigt på morgonen lokal tid landade vi här.

Jag skulle tro att detta är mitt tionde besök i landet som utrikesminister, men det var faktiskt mer än ett år sedan jag senast var här senast, och därför var det hög tid att komma tillbaka.

Och en betydande tid av hela denna vecka kommer jag att ägna landet och regionens utmaningar – gårdagen med ISAF i Bryssel, tiden här i Afghanistan och därefter fredag och lördag i Almaty för fortsatta diskussioner kring landet i dess större regionala sammanhang.

På mitt ursprungliga program här i Kabul stod sedvanliga samtal med president Karzai, men så blir det inte denna gång.

När jag träffade honom som hastigast i går i Bryssel beklagade han detta, men vi sade skämtsamt att om han i dag håller ordning på Bryssel får jag försöka ta mig an Kabul.

Anledningen till att han är där är försök från främst amerikansk sida att överbrygga en del nya motsättningar mellan Afghanistan och Pakistan som kommit fram under den allra senaste tiden.

Men det handlar också om att föra framåt de olika förhandlingarna om den internationella hjälpen till och närvaron i Afghanistan under de kommande åren.

Landet närmar sig nu det viktiga året 2014.

En ny president skall väljas, och de afghanska styrkorna skall överta det fulla ansvaret för landets säkerhet.

Presidentvalet är alldeles avgörande för den framtida stabiliteten.

President Karzai har då hållit ihop detta land under en komplicerad men viktig period. Han har ibland gjort det främst med afghanska medel, men det förminskar inte den stora betydelse han haft under hela denna period.

Presidentvalet 2009 var inte enkelt, och valet 2014 kommer att bli än mer krävande.

Avgörande är att det blir en trovärdig valprocess, och att denna producerar ett resultat som alla avgörande grupperingar i landet accepterar.

Demokratiska maktskiften är ingen alltför djupt rotad tradition i denna del av världen, men det är den uppgiften som Afghanistan med vår hjälp nu står inför.

Och det är av utomordentligt stor betydelse att den processen lyckas.

Det gradvisa överförandet av ansvaret förefaller hitintills i allt väsentligt att ha gått väl. Det gäller tydligt i de områden i norra Afghanistan där ju de svenska soldaterna har varit och är verksamma.

Osäkerheten nu gäller snarare den poetiska utvecklingen i samband med presidentvalet och hur ekonomin kommer att påverkas när den internationella närvaron påtagligt reduceras.

I går i Bryssel var mitt budskap att även om vår militära närvaro dramatiskt minskas är det viktigt att vi förblir starkt engagerade politiskt och när det gäller att hjälpa landets utveckling också ekonomiskt.

Vi måste undvika intrycket att omvärlden efter dessa år av starkt engagemang överger landet.

Och att sända signalen om ett långsiktig engagemang är en viktig del av mitt besök här.

Jag kommer i dag tillsammans med tjänstgörande utrikesminister Ludin att underteckna en gemensam deklaration om det långsiktiga samarbetet mellan Sverige och Afghanistan.

Landet kommer ju under de kommande åren att vara den enstaka största mottagaren av svenskt bistånd. Det kommer ju att bli allt viktigare.

Under dagen här i den afghanska huvudstaden blir det samtal med olika såväl afghanska som internationella företrädare med diskussionerna fokuserade på 2014 och åren därefter.

Tyvärr tror jag dock inte att programmet denna gång kommer att ge utrymme för besök i Babur Gardens eller någon annan av de vackra och intressanta platser här jag besökt åtskilliga gånger tidigare.

7 kommentarer till Landat i Kabul

  1. Anders Ohlsson skriver:

    Att skriva om vad man tänker göra och var är kanske inte helt bra.
    Detta med tanke på att man då tipsar de som inte vill ha svenskt/internationellt bistånd om vart dom skall rikta sina mörka krafter. Bättre att berätta efteråt!

  2. Per Fredö skriver:

    Carl har vid flera tillfällen poängterat att det är nödvändigt även med fortsatt svensk närvaro i Afghanistan efter 2014.
    Den borde i så fal även inriktas på en militär sådan, vilket kan ske på flera olika sätt.

    Att få en svensk politisk uppgörelse om en sådan strategi lär bli svårare än tidigare.
    Det enda parti, som alliansen skulle kunna räkna med stöd från är socialdemokraterna.

    Samtidigt är 2014 ett valår.
    Av det skälet vågar sannolikt socialdemokraterna sig på att utmana den opinion, sannolikt växande, som kommer att kräva en fullständig militär reträtt.

    Ta hem gossarna, heter det i många länder, inte minst i USA.

    Vi har ju också från början inom socialdemokraterna, haft många politiker, som alltid varit motståndare till vår närvaro i Afghanistan.

    Likaså får nu alla kritiker av vårt eget påstådda undermåliga försvar, vilket skulle inkludera bertydigt mer resurser till försvaret, tillfälle kräva att vi måste lämna Afghanistan för gott.
    Annorlunda uttryckt, åt sitt öde.

    Kampen mot terrorismen i Afghanistan tycks allt mer vara inriktad på drönarattacker.

  3. Kachina skriver:

    Vi får inte lämna Afghanistan åt sitt öde. Alltså, inte krypa ut med svansen mellan benen.

    Det är helt riktigt att ge kraftigt bistånd för Afghanistans demokratiska utveckling, framför allt genom att bygga skolor för ALLA barn och genom upplysning om de fakta och de motsägande krafterna i denna världen. Det betyder inte propaganda, utan kristallklar upplysning om tillståndet på olika platser i den här världen, där var och en får sin ideologi framförd.

    De som på plats utför arbetet måste på något sätt skyddas och det är ett svårare problem att lösa. Det kan inte bli frågan om nationella militära insatser, utan det är närmare fråga om att leja någon internationell entreprenör i säkerhetsfrågor, med anställd personal ur alla raser och religioner.

  4. spanaren skriver:

    Varför detta intresse för ett förlorat krig där det svenska
    stridande förbandet var två infanteriplutoner?
    Dessutom har den av USA insatte presidenten Karzai
    inte tid över för samtal med Carl Bildt.
    Han är väl upptagen med ”nya vänner” som Iran och SCO….

    Även den ryske utrikesministern Lavrov har inget att säga
    vår utrikesminister upptagen som han är med rapporterna från
    ”Stavkan” om krigsplan ”Zapad S..”.

    Noterar att Carl Bildt framhärdar med sin tystnad om den
    ”ryska påsksmällen” trots att det nu från ”öppna källor”
    framgår att operationen var mycket mer omfattande än vad
    våra media beskriver:

    Samma källor som berättat om radarstörningen berättar också om att det bakom de ryska övande bombplanen också fanns en A-50 Mainstay eskorterad av ännu fler ryska stridsflygplan. A-50 Mainstay är ryssarnas flygande luftförsvarscentral, en flygande radarbas som dessutom kan utrustas för elektronisk krigföring – som att störa ut fiendens radarstationer.”

    Den svenska radarn på Gotland var under en period utstörd av
    rysk telekrigföring från A-50 Mainstay med jakteskort.

    Gör som USA nu gör när kriget förlorats och inga amerikanska
    intressen finns att försvara i denna del av Asien.
    Dessutom behövs de minskande amerikanska militära resurserna
    i västra Stilla Havet – följ den plan som gällt i ”Imperiernas Kyrkogård” sedan Alexander den Stores dagar med utdragning
    och lämna Afghanistan till afghanerna.
    Har konungariket Sverige någonsin haft några geopolitiska
    intressen i Centralasien.
    Om inte – varför var vi där överhuvudtaget?

  5. Per Fredö skriver:

    Kachina och jag tycks dela uppfattning, att
    Afghanistan inte får lämnas åt sitt öde, hur det nu skall defefinieras.
    Målsättningen, som i nuläget knappast är att lita på, är afghanerna själva ska kunna ta kontrollen över sitt eget land.
    Det gäller naturligtvis inte bara militär för att hindra fortsatta terrordåd.

    Landet ska ju ändå utvecklas mot demokrati, vilket lär ta sin tid.

    Presidenten Karzai, som knappast lär bli omvald, har valt sin egen väg att förhandla med de talibaner, som man ändå kan diskutera med.
    Föga troligt att det kan bli ett fredsavtal även om det blir starkt internationellt stöd för detta.

    Vad gäller socialdemokraterna så är partiledaren Stefan Löfven utrikespolitiskt oerfaren.
    Samtidigt lär han inte lämna över en så viktig fråga som fortsatt svensk närvaro i Afghanistan till den utrikespolitiske talesmannen Urban Ahlin.

    Den i vår politiska historia lite bevandrade kanske erinrar sig när Göran Persson gick så långt att han vågade sig på att kopiera Olof Palme när det gällde sin syn på talibanerna; dessa satans mördare!

    Men Göran menade säkert vad han sa även om han inte fick lika stora lovord som Palme.

    Men Löfven lär inte bry sig om sånt.
    Nu blir det fråga om valet 2014 så det inte blir lika dåliga siffror som förra gången.
    Och så måste han också tänka på att skulle han bilda regering så måste han ta med vänsterpartiet och miljöpartiet i den.

    Något Löfven med sin företagsvänliga profil egentligen skulle avsky.

    Och var de partierna står när det gäller våra internationella åtaganden vet socialdemokraterna av bister erfarenhet.
    Vänstern och miljöpartiet går det inte att lita på helt enkelt.
    Därför duger moderaterna bättre att göra upp med, vilket Carl naturligtvis väl vet.

    Det var något som den gode Göran var väl medveten om.
    Det var därför han försökte få med sig centern på sin politiska vagn

  6. spanaren skriver:

    LÄSTIPS:

    De som vill se verkligheten bakom propagandan
    vad gäller den svenska insatsen i Afghanistan rekommenderas
    läsning av denna bok:

    ”Ett krig här och nu.
    Från svensk fredsoperation till upprorsbekämpning i
    Afghanistan 2001-2014.”
    Författare: Wilhelm Agrell.

    Samme författare har även skrivit en tänkvärd bok om
    avskaffandet av det svenska existensförsvaret.

  7. gruelse skriver:

    Vad Afghanistan saknar är ett järnvägsnät. Detta är förutsättningen för spridandet av kulturella impulser och välståndsuppbyggnad. Å andra sidan, ur afghansk-nationalistisk synvinkel har frånvaron av järnvägar försvårat eller omöjliggjort främmande makts ockupation av landet. Den beska medicinen har engelsmännen, Sovjetunionen och nu senast ISAF fått smaka.

    Kommer svenskt bistånd gå till att bygga upp järnvägsnätet?

    Ska det svenska biståndet gå till utveckling av den inhemska jordbruksproduktionen?
    I så fall, vilka jordbruksprodukter ska det satsas på?
    Hur förhåller sig utrikesministern till opieodlingen, som en afghansk inkomstkälla och som under ISAF:s överinseende har ökat från 82000 till 131000 hektar mellan 2000 och 2011, enligt ”United Nations Office on Drugs and Crime”?

    Eller ska biståndet gå via diverse mellanhänder till prestigeprojekt som gynnar korruptionen i landet?

    Vilken betydelse har det stora biståndet till Afghanistan för att framställa Sverige som ett generöst biståndsgivar- och flyktingmottagarland, så att svenska officiella företrädare i internationella sammanhang kan bli kliade under hak… f’låt kan åtnjuta en välförtjänt respekt?

%d bloggare gillar detta: