Med början i Luxembourg

STOCKHOLM: Ännu en underbar vårdag här, och det är i sanning inte en dag för tidigt.

Senare i dag börjar dock arbetsveckan när bär iväg i riktning Luxembourg för en serie av sammanträden och möten där.

I morgon har vi dels det s k allmänna rådet där Birgitta Ohlsson företräder Sverige men där jag svarar för utvidgningsfrågorna och dels utrikesrådet som inleds med en lunch med energifrågor i centrum.

Men redan i kväll samlas vi ett antal ministrar men också företrädare för olika humanitära organisationer för att diskutera den allt allvarligare situationen i och kring Syrien.

Och i kväll kommer jag också att träffa Catherine Ashton för att diskutera genomförandet och uppföljningen av den viktiga överenskommelsen mellan Pristina och Belgrad.

I dag skall den godkännas i Pristina, och i morgon skall det mer formella godkännandet komma även från Belgrad.

Och därmed borde vägen vara klar för ett beslut i juni om att inleda anslutningsförhandlingar med Serbien liksom förhandlingar om ett s k SAA-avtal med Kosovo.

Om dessa beslut fattats strax innan Kroatien formellt träder in i EU har vi fått ett nytt och viktigt momentum i denna för Europa så viktiga region.

Situationen i Syrien kommer alldeles självklart att diskuteras även på utrikesministermötet i morgon, och jag kommer åter att understryka vikten av att vi gör vårt yttersta för att få till stånd en politisk lösning.

Förutsättningarna för detta förefaller för dagen knappast att ha förbättrats på något avgörande sätt, men det får inte bli en ursäkt för att upphöra med försöken.

Förr eller senare måste de lyckas om en än större katastrof för landet och regionen skall kunna undvikas.

Efter måndagens ministerråd stannar jag kvar i Luxembourg på kvällen för en middag med diskussion om olika fortsatta steg när det gäller det Östliga Partnerskapet.

På tisdag blir det så bilfärd till Bryssel för en serie av möten där under dagen.

Inte minst viktigt är att träffa Canadas utrikesminister John Baird för diskussion om olika arktiska frågor.

Men i Bryssel är det främst Afghanistan som står på dagordningen när utrikesministrarna från de olika länderna i ISAF-insatsen träffas i anslutning till det ordinarie mötet med Nato:s utrikesministrar.

Framtidsutsikterna för Afghanistan kommer också på andra sätt att stå på min agenda under veckan.

Och det gäller inte minst när jag på torsdag åker till Almaty i Kazakhstan för att delta i ministermötet i den process som kallas Hearth of Asia och som handlar om de ekonomiska förutsättningarna för Afghanistan under kommande år.

Även om också vårt rent militära bidrag till Afghanistan trappas ner fortsätter vi ju att trappa upp våra bidrag till landets ekonomiska utveckling.

Landet kommer att vara det största enskilda mottagarlandet för svenskt bistånd under de närmaste åren.

Och från Almaty kommer jag senare att fortsätta till Ulan Bator i Mongoliet för möte med Community of Democracies – där ju Maria Leissner numera är framgångsrik generalsekreterare.

Där kommer diskussionerna att handla om hur vi bättre skall stödja demokratisk utveckling i olika länder.

Mötena i Almaty och Ulan Bator är också tillfällen till olika bilaterala möten med utrikesministrar från andra länder som kommer att finnas på plats där.

2 kommentarer till Med början i Luxembourg

  1. Kachina skriver:

    Vid samtal om oroligheterna kring Syriska torde även finnas representanter från Turkiet.

    Efteråt, vid en kaffe eller ett glas vin, kaan du väl ta upp ett ärende under ämnet bilaterära samtal.

    Det gäller ”snigel-posten” i Turkiet. Det tar minst fjorton dagar för ett brev från Sverige att nå adressaten, om det ens kommer fram.

    Jag har förståelse för att de måste hålla extremt hög säkerhetsnivå, men det går att anställa fler kontrollanter. Nuvarande nivå måste försvåra Turkiets affärer med utlandet, något oerhört.

  2. gruelse skriver:

    Sverige tar hem sin militär från Afghanistan.Vann Sverige inbördeskriget i Afghanistan eller förlorade vi?

    Ett av syftena med vår militära närvaro i Afghanistan, enligt ”Afghanistanstrategin”, var att garantera säkerheten i området. Försvarsmakten, en inbäddad journalist (Johanne Hildebrandt), otaliga riksdagsmän och intressenter i Flyktinggesschäftet anser att konungariket Sverige ska ge svenskt medborgarskap åt alla städslade afghanska tolkar inklusive familjer av säkerhetsskäl. Av detta kan man väl inte dra någon annan slutsats än att Sverige har förlorat det afghanska inbördeskriget, eller …?

    Svensk utrikesminister måste göra ett klargörande uttalande i denna viktiga fråga!

%d bloggare gillar detta: