Att lära av det som var

STOCKHOLM: Lite lugnare lördag hemma, men fortfarande åtskilligt som måste läsas, gås igenom och förberedas.

Nu hann jag också titta på Wilhelm Agrells bok ”Ett krig här och nu – Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan”.

För några veckor sedan försökte media göra sensation av den, men underlaget för det är svårt att se.

Boken är en intressant beskrivning av hur olika svenska militära insatser utomlands utvecklats under åren.

Det sker med början i den allra första av FN:s fredsbevarande operationer i Sinai och längs Suez-kanalen 1957, men med tyngdpunkten på hur insatsen i Afghanistan successivt utvecklats efter en försiktig inledning 2001.

Wilhelm Agrell indelar i en fas av ”fredsbevarare” 1956 – 2000, en därefter av ”fanbärare” 2201 – 2005, ”återuppbyggare” 2005 – 2009, ”upprorsbekämparna” 2009 – 2012 och till slut ”avvecklarna” 2012 och framåt.

Uppdelningar som dessa kan förvisso ha sitt pedagogiska värde, men förenklar samtidigt väl mycket.

Den skarpaste insats i kategorin ”upprorsbekämpning” som vi varit inblandade i var med all sannolikhet under FN-operationen i Katanga 1962 – men den hamnar nu under kategorin ”fredsbevarare”.

I samtliga dessa fall har Sverige lämnat bidrag till insatser som beslutats eller godkänts av FN:s säkerhetsråd, och Agrell har ju i grunden rätt i att dessa utvecklats från i huvudsak mindre komplicerade fredsbevarande operationer till avsevärt mer krävande fredsframtvingande sådana.

Alla har haft sina särdrag, och inte sällan har de lett till betydande diskussioner om vilka slutsatser som bör dras av dem för framtiden.

Så kommer det så småningom också att bli med Afghanistan.

Inte sällan sägs att det var ett misstag att börja 2001 med så låga ambitioner och så låg närvaro, men om en mer ambitiös och omfattande insats från början hade kunnat förhindra den återkomst av talibanerna som började bli tydlig från 2005 och framåt är långt ifrån säkert.

Nu är operationerna i Afghanistan inne i det skede där ansvaret för säkerheten successivt lämnas över de till de afghanska säkerhetskrafter som byggts upp under dessa år.

Och hitintills är det en process som fortlöper relativt väl.

Osäkerheten tror jag ligger främst på det politiska området. Om ett år skall man välja en ny president, och frågan är om det kommer att bli möjligt att åstadkomma en politisk process som producerar ett resultat som upplevs som rimligt legitimt av alla avgörande grupperingar i landet.

Lyckas det finns nog förutsättningarna för en med regionens mått mätt rimlig utveckling. Lyckas det inte kan landet hamna i mycket besvärliga situationer.

Och det är ju omedelbart efter dessa val som den nuvarande internationella insatsen kommer att avslutas och övergå i en väsentligt mindre sådan fokuseras huvudsakligen på stöd och utbildning.

Under dessa månader sker diskussioner om hur det kan gå till, och därmed också de bidrag Sverige och övriga nordiska länder kan lämna.

Jag kommer att vara på möte med ISAF-ländernas utrikesministrar i Bryssel nästa vecka i ämnet, men mer konkret tror jag det blir när försvarsministrarna träffas i början av juni.

Wilhelm Agrells bok – även om Afghanistan upptar dess huvuddel – spänner över ett halvt sekel av de mest skiftande insatser från Kongo, Suez, Libanon och Cypern över Bosnien till Kosovo och Afghanistan.

Och kommande decennier kommer säkert att bjuda på nya utmaningar.

Just nu har vi militära utbildningsinsatser för Somalia och Mali, och är på väg ner mot Indiska oceanen för nya insatser mot pirateriet där.

Men mitt i allt detta är det värdefullt att blicka tillbaka och reflektera över det som var.

Och Wilhelm Agrells bok inbjuder förvisso till det.

En kommentar till Att lära av det som var

  1. stig2entreprenoren skriver:

    Märkligt att FN inte gör mer för att stoppa knarktransporterna från Afghanistan och därmed försörjningen till Talibanerna?

%d bloggare gillar detta: