KASTRUP: Steg för steg bär det så hemåt igen efter ett mycket intressant och givande besök på Island – som det ju brukar vara.
Icelandair förde oss behagligt hit till Kastrup där vi nåddes av beskedet att SAS ställt in det plan till Arlanda vi var bokade på.
Senare plan på ett eller annat sätt utlovas. Nya timmar på Kastrup.
Kul.
Min dag började med det som skulle vara en mindre frukostdiskussion om Island och EU, men som blev ett med Reykjaviks mått mätt ganska stort möte där jag under en timmes tid talade om utvecklingen i EU och svarade på frågor.
Det var f d statsministern þorsteinn Pálsson som stod som värd, och där mötte upp ett antal av ansikten som jag kände väl från den isländska politiken och debatten.
Vi har alldeles självklart gett Islands EU-ansträngningar allt det stöd vi kan, och kommer att fortsätta att göra det.
Viktiga frågor återstår dock i förhandlingarna, och det gäller inte minst fiskeripolitiken. De marina näringarna är mycket viktiga för Island, men detta är ju också ett område där man har mycket att tillföra EU-samarbetet.
Men huvudskälet till mitt besök här just nu var ju konferensen om utmaningarna i Arktis, och såväl Össur som jag själv tillbringade sedan någon timme med att lyssna först på chefen för norska polarinstitutet och därefter en Dr. Ye Jiang från Shanghai Institute of International Studies.
Jan Gunnar Winther visade hur istäcket speciellt under sommarmånaderna gradvis krymper, och därtill hur isen i övrigt tenderar att bli tunnare och tunnare.
Om jag tidigare trodde att det skulle ta mycket lång tid innan det fanns anledning att diskutera sjöfart mellan Atlanten och Stilla Havet mer eller mindre tvärs över Arktis så har nog dessa dagars diskussioner övertygat mig om att det kan komma något tidigare.
Det kommer förvisso att kräva isförstärkta fartyg, men det behöver inte vara så märkvärdigt.
Färjorna mellan Stockholm och Tallinn klarar t ex utan större svårigheter att gå fram genom en meter tjock is.
Förra året var det 46 fartyg som utnyttjade farleden strax norr om Ryssland, och det är värt att notera att ca en fjärdedel av denna trafik på ett eller annat sätt hade svensk anknytning.
Experten från Kina talade om sitt lands intresse av utvecklingen i Arktis såväl från perspektivet av klimatpåverkan som möjligheten av nya transportmedel.
Frågan om vilka som kommer att ha möjlighet att bli nya permanenta observatörer i Arktiska Rådet tilldrog sig även här uppmärksamhet, och jag fick säga att vi skall diskutera de som sökt med utgångspunkt i de kriterier som lagts fast och sedan komma fram till en enig slutsats.
Men det säger sig självt att vi har ett tydligt intresse av att så många internationella aktörer som möjligt accepterar och stöder Arktiska Rådet liksom avsluter sig till de principer vi enats om vas gäller samarbetet i detta stora område.
Vi får se hur långt på den vägen vi kommit när vi i maj samlas till ministermöte i Kiruna.
Från den arktiska färden blev det besök på den isländska kustbevakningen som bl a har ett nära samarbete med vår egen kustbevakning om de övervakningsflygplan som såväl Island som Sverige opererar.
Med helikopter gick det sedan vidare ut till Keflavik för att se på de anläggningar där Finlands, Sveriges och Norges flygvapen om ett år kommer att öva luftövervakning tillsammans.
Ett antal F18-flygplan från Canada hade just anlänt till Keflavik, och det var intressant att höra på de canadeniska erfarenheterna av dessa nordatlantiska övningar.
För vår del är ju detta en del inte minst i det förstärkta säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet i Norden.
Den skrivelse till riksdagen om detta vi utlovat hoppas jag att regeringen kan fatta beslut om på torsdag.
Men innan dess är det onsdag.
Och jag börjar min dag i morgon med frukost med företagsrepresentanter och Kazakhstans utrikesminister Erlan Idrissov, och sedan kommer jag under dagen att ha fortsatta överläggningar med honom.
Kazakhstan är världens sjätte största land – ca sex gånger större än Sverige – med en stark ekonomisk utveckling.
Sedan 2005 har BNP per capita tredubblats, och såväl TeliaSonera som Tele2 har, liksom företag som Ericsson, Scania, Oriflame och ABB, en stark närvaro i landet. Man strävar efter att bli en brygga mellan Öst och Väst på den euroasiatiska kontinenten.
Och landet spelar också en viktig utrikespolitisk roll. Just nu är man ju värd för de nukleära förhandlingarna med Iran.
Under dagen kommer jag också per videolänk att medverka vid ett möte med våra olika ambassadörer i Asien som äger rum på vår ambassad i Tokyo.
Allt medan det sker en massa prat och byte av
papperslappar förbereder Ryssland sig för att
mera handfast tillvarata sina intressen i den del
av Arktis som Ryssland anser vara den ryska zonen.
Kazakhstan är nu tillsammans med Vitryssland
nära integrerat med Ryssland i en tullunion som
utvecklas till en Euroasiatisk Union där Ukraina
och Georgien är på väg in möjligen följt av Moldavien
och Lettland och varför inte Cypern?
Kanske borde Carl Bildt ägna större intresse åt
Sveriges utrikes/säkerhetspolitiska intressen och vad
som händer inom det sönderfallande EU och mindre åt
förhållanden som vi på intet sätt kan påverka.
http://barentsobserver.com/en/security/2013/03/testing-equipment-arctic-brigade-19-03
Varför får vi inget veta om vad som verkligen
berör svensk säkerhetspolitik av våra politiker,
inkl. utrikesministern, och media?
http://www.en.rian.ru/military_news/20130319/180118617/Russian-Air-Force-Readies-for-Massive-Drills.html
”Ladoga 2013” och senare i år ”Zapad-13” borde väl åtminstone
beaktas i försvarsdebatten i Sverige – eller?
Vapenskrammel i all ära, men det finns väl smartare sätt?
Tänk att på en gång rädda maffians pengar och köpa ett brohuvud i EU!
http://www.svd.se/naringsliv/sa-kan-putin-fralsa-europa_8015958.svd
Vidare mina inlägg idag 20 mars 2013.
LÄSTIPS!
”Kalla Kriget 2.o” skriven av den kände fd chefredaktören
på SvD mm Mats Johansson.
Vad gäller utvecklingen på Cypern kan man ställafrågan
om ett ryskt krav på en flottbas i tex Limasol som ersättning
för/komplement till Tartus i Syrien är helt otänkbart särskilt
när nu Ryssland beslutat att liksom under sovjettiden ha en
flotteskader permanent stationerad i Medelhavet.
Det finns vidare perspektiv på den gemensamma övervakningen
över Island än vad som sägs i den svenska debatten.
Har någon frågat sig varför det isländska luftrummet skall
patrulleras med stridsflyg om ”evig fred” råder i vår del av världen?