Rätt eller fel? Tio år senare

STOCKHOLM: I dagarna är det tio år sedan USA i allians med främst Storbritannien inledde den intensivt kontroversiella invasionen av Irak för att bli av med Saddam Hussein och det hot han då ansågs representera.

Och ett och annat av detta återspeglas också i internationella media.

Financial Times summerade i dag med ett USA vann kriget, Iran vann freden och Turkiet vann kontrakten. Vad som rätteligen borde läggas till var att det var oerhört många som förlorade oerhört mycket – på det sätt det alltid är när vapnen börjar tala.

Fortfarande är Irak-kriget kontroversiellt. Var det rätt eller var det fel?

Det var alldeles uppenbart fel i den meningen att det mer eller mindre omedelbara hot om irakiska massförstörelsevapen som såväl Bush-administrationen i Washington som Blair-regeringen i London baserade mycket av sitt agerande på visade sig vara felaktigt.

Och undersökningskommissioner i såväl USA som Storbritannien har därefter i detalj gått igenom det massiva misslyckande för några av världens mest erfarna och sofistikerade underrättelsetjänster som detta innebar.

Att de slutsatserna dessa dragits sedan skruvats ytterligare i den politiska retoriken förändrar i grunden inte så mycket av detta.

Historien om underrättelsemisslyckandet i Irak lärde oss att kritiskt granska situationer som denna, och den lärde oss att inspektioner på marken i situationer som denna svårligen kan ersättas av någonting annat.

Bägge dessa lärdomar är viktiga även i dag.

Om den var rätt eller fel rätt folkrättsligt är en lite mer besvärlig fråga.

FN:s säkerhetsråd hade i sin resolution 1441 visserligen sagt att Irak var ”in material breach” av sina åtaganden i vapenvilan efter det första Irak-kriget, men något explicit godkännande av vapenanvändning mot landet låg knappast i detta.

Några år tidigare hade Nato gripit till vapenmakt mot kvarvarande Jugoslavien när förhandlingar om Kosovo misslyckats, och i det fallet fanns i grunden ingenting alls från FN:s säkerhetsråd som skulle kunna ge formell folkrättslig legitimitet till ingripandet.

Ändå ansågs det av många vara ”rätt” i mer moralisk eller politisk mening.

Och det är här som det blir mer besvärligt i fallet Irak.

USA och dess allierade lyckades relativt snabbt besegra och i grunden krossa den irakiska regimen. Och vi skall inte glömma att många – kanske de flesta – av landets shia-muslimer och kurder då i grunden välkomnade detta.

Men dessvärre fanns inte mycket av i verkligheten förankrade tankar på vad man skulle göra därefter, och misstag efter misstag kom därefter att försvåra och förvärra den djupa tragedi som situationen i Irak under ett antal år utvecklades till.

Hade detta kunnat undvikas?

På den frågan finns inget bestämt svar, men ockupationspolitikens i dag av så gott som alla erkända brister och misstag gjorde nog situationen en bra bit värre än vad som hade behövt bli fallet.

Det var ett misstag att i grunden slå sönder de institutioner och nätverk som trots allt hade hållit upp någon form av irakisk stat. Landet störtades ner i mer av kaos, konflikt och splittring än som kanske var oundvikligt.

Och i detta ligger också lärdomar för framtiden – inte utan betydelse i situationer just nu.

Naiviteten i debatten då om situationen i Irak och regionen ter sig med dagens perspektiv slående.

För vissa handlade det om att eliminera det hot mot Israel som man upplevde att Iraks stora armé kunde utgöra. För andra handlade det om att genom ett trollslag inleda en demokratisk revolution. Och för vissa var säkert felaktigheterna om massförstörelsevapen det avgörande.

Ett decennium senare ser vi spänningar på nytt bygga upp i Irak när regionens sekteristiska skiljelinjer kommer fram också längre upp längs Eufrat i det brutala inbördeskrigets Syrien. När förtryckets tryck släpper är det stundtals andra krafter som väller fram.

Jag tillhörde dem som då – jag var fri debattör på den tiden – mitt i konfrontationen före kriget inte såg någon väg tillbaka till att bara acceptera att Saddam Hussein satt kvar och omvärlden bara fortsatte med en sanktionspolitik vars effekter blev allt mer kontraproduktiva och moraliskt oacceptabla.

Jag skrev i debattartikel om detta i International Herald Tribune i januari 2003 som fortfarande tål att läsas.

Hela den internationella Irak-politiken hade kommit in i en närmast omöjlig återvändsgränd, där det var mycket svårt att se något i grunden bra alternativ.

Någon vilja från ledande länder till en successiv överenskommelse med Saddam Hussein som avvecklade sanktionerna och kanske möjliggjorde en gradvis öppning av regimen – om en sådan hade varit möjlig – fanns helt enkelt inte.

Nu blev det i stället krig, krossande av regimen och en katastrofalt misslyckad ockupation. Så småningom kunde man börja lappa ihop igen, landet började att stå på egna ben – nåja – och den internationella uppmärksamheten drog vidare.

För tio är sedan var Irak frågan framför alla andra i Washington. I dag är Irak icke-frågan som de flesta helst glömmer.

Men det är fel.

Inte minst av misslyckanden kan lärdomar för framtiden dras. Och här finns många sådana.

Och ett decennium är ingen särskilt lång tid när det gäller att bygga upp vad som förstörts.

Att Irak redan till betydande del brutits ner av Saddam-regimens brutalitet och sanktionspolitikens effekter tillhör förvisso också historien, men kriget och den misslyckade ockupationen kom att föra detta mycket längre.

De lärdomarna får heller inte glömmas bort.

Debatten om ”rätt” eller ”fel” kommer säkert – förenklad som den ofta blir – att gå vidare.

Men det viktigaste är nog inte att göra återbesök i gårdagens debatter, utan att ta lärdom inför morgondagens utmaningar.

8 kommentarer till Rätt eller fel? Tio år senare

  1. Kerstin Broste skriver:

    Västvärlden stödde Irak i kriget mot Iran. CB skriver att vi inte ska se bakåt utan ta lärdom för framtiden. Detta är ett hån mot Iraks befolkning som lever i ett land utan framtid. Vi i väst har inte lärt mycket se Libyen. Ett land i kaos. Det enda som fungerar är oljeutvinningen. Nu är Syrien på gång. Kurderna tar hand om en del osv. Min första tanke är att det är så här vi vill se Mellanöstern. Till skillnad från vi i väst består dessa länder till stor del av unga människor. Demografifrågan är alltid aktuell. Att vi i väst bara ska glömma och gå vidare är ett hån mot de människor som har blivit berövade sin framtid. Kanske bara för att vi ville ha det som fanns under deras fötter.

  2. Kerstin Broste skriver:

    Det finns en verklig skrämmande mening. Att vi ska lära oss för framtiden. Menas med detta att vi ska invadera fler länder. Är det Iran som vi ska invadera på ett nytt sätt. Sedan undrar jag var är alla andra som brukar kommentera?

  3. […] has just done a review of the arguments in his Swedish blog on the basis of a Financial Times review of the […]

  4. spanaren skriver:

    Kerstin Broste,

    Instämmer i stort i vad du skriver om Libyen, Syrien och Iran
    men pga nu rådande Moderering av denna blogg där inlägg
    som framför alternativa nyheter refuseras eller i bästa fall
    ”granskas” avstår undertecknad och kanske även andra
    ”veteraner” på utrikesministerns blogg att kommentera
    Carl Bildts inlägg.
    Dessutom är tiden för inlägg ytterst knapp….

  5. Kachina skriver:

    Vem var det som en gång sade; ………. ”för att forma framtiden måste vi känna till dåtiden, vår historia” ? Kan det ha varit Carl Bildt?

    I alla fall, jag håller med i det uttalande till fullo. Kunskap om historien är nödvändig när vi skall forma framtiden.

  6. Den underrättelserapport från de amerikanska och brittiska säkerhetstjänsterna som låg till grund för angreppet på Irak var i sin helhet publicerad i Dagens Nyheter. För den som läste den var det uppenbart att det var bara snömos utan substans och bara tillkommen för att rättfärdiga ett angrepp. Att som folkpartisten Hamilton i morgonekot hänvisa till 11 septemberattacken är häpnadsväckande naivt. Saddam hade knappast några sympatier för Al Qaida, snarare tvärtom. Vidare kan knappast en odemokratisk och obehaglig statsledning rättfärdiga ett angreppskrig, då väntar vi bara på angreppen mot Nordkorea, Vitryssland och varför inte Ryssland. Slutsaten är att angreppet och korståget mot i Irak var ett gigantiskt misstag som kostat många amerikanska och irakiska liv i onödan. Bevara oss för krigshetsare och militarister i Sverige och världen i fortsättningen!

  7. Per Fredö skriver:

    Det är beklagligt tycker jag att Carl inte velat-eller kanske haft tid-att
    beskriva vilka den nya riktlinjerna är på denna blogg.
    Det är enligt min mening önskvärt eftersom så stora förändringar har ägt rum.
    Att det gäller skynda på med någon liten kommentar kan var och en lista ut.
    Likaså att den anonyme granskaren har den uppgiften, vilken han sköter med bravur.
    Resultatet har också blivit att nästan all debatt har eliminerats.
    Det har bidragit till att även Carls intressanta beskrivningar vad han ägnar alla sina dagar åt tyvärr inte längre är lika intressanta ta del av
    Vi har alltid ändrade dimensioner i svensk och internationell politik och det kräver debatt i olika fora.

    En sak är förstålig. Det finns regler att respektera,vilka finns inte beskrivna på Carls blogg.
    Och inlägg som inte har att göra med sådant som Carl berör och har sina synpunkter på kan tas bort tycker jag.

  8. Johan Tjäder skriver:

    I ett större perspektiv känns det ändå som att läxan inte är riktigt lärd än. När man ser hur situationen i den arabiska vårens länder har utvecklat sig så finns det stor anledning till oro. Det är som att vi fortfarande tar för givet att demokrati följer automatiskt på decennier av diktatur, bara man tar bort diktatorn. Säg att vi inte är så naiva.

%d bloggare gillar detta: