I skuggan av Axel Oxenstierna

18 januari 2013

STOCKHOLM: Terrordramat i Algeriet fortsätter samtidigt som ansträngningarna att stabilisera situationen i Mali intensifieras.

Och sammantaget har självfallet utmaningarna i denna region kommit i starkt internationellt fokus under den vecka som gått sedan det snabba franska ingripandet för att stoppa rebelleras offensiv i Mali blev en nödvändighet.

Spänningarna i Mali har många bottnar, men den allvarliga utmaning vi ser i den större regionen handlar ju inte minst om de olika terroristiska grupperingar som vi ju nu ser i dådet i Alger.

Det finns inga snabba och enkla lösningar på dessa utmaningar, men att de kommer att kräva europeiskt engagemang under lång tid framöver är ju än tydligare i dag än för en vecka sedan.

Under dagen hann jag också med att uppdatera mig om de olika terroristiska grupperingarna i regionen och de konsekvenser dessa kan ha för också vårt arbete med att värna vår säkerhet och våra intressen.

Min dag i dag började dock betydligt mer lokalt.

Saco hade ordnar seminarium med anledning av att Gunnar Wetterberg fyllde 60 år, och vi var några som samlades där för att reflektera några decennier bakåt och dito framöver.

Och jag kom därifrån med ett exemplar av kortversionen av Gunnars förnämliga bokverk om Axel Oxenstierna och hans gärning.

Av de olika porträtt på både mer moderna och äldre utrikesministrar som hänger på UD i Stockholm är det porträttet av just rikskanslern Axel Oxenstierna som är störst och getts den mest centrala placeringen.

Och för det finns det ju fullgoda skäl.

Lite hann Gunnar Wetterberg och också med att tala om den fred i Knäred 1613 som jag skall diskutera mer i detalj på söndag, och som ju var en mycket imponerande diplomatisk insats av just Axel Oxenstierna.

Den intresserade i detta ämne rekommenderas för övrigt varmt den artikel som Danmarks förre utrikesminister Uffe Elleman Jensen publicerar i Berlingske i dag och som det finns länk till här till höger.

Terrordådet i Algeriet medförde att den brittiske premiärministern David Cameron uppsköt sitt aviserade tal om Europa-politiken, men utrikesminister William Hague och jag hade i alla fall ett samtal om vad det kan komma att innebära.

Han var på väg hem till Australien, dit jag hoppas kunna komma senare denna vinter.

I morgon väntar dock resa till Bratislava och sedvanlig ”diplomatisk bal” på inbjudan av min kollega Miroslav Lajcak med också några andra utrikesministrar.

I den gamla donaumonarkiens områden finns det traditioner som fortfarande står starka.

Och det finns dessutom mycket att tala om.

Därifrån bär det sedan på söndagen vidare först till Knäred i sydöstligaste Halland för möte om freden, Norden och Europa med bl a Uffe Elleman Jensen och därefter till Tromsö för – det är fortfarande planen – middag med Norges utrikesminister Espen Barth Eide.


Osäkerhet om tragedin

17 januari 2013

STOCKHOLM: I skrivande stund vet vi ännu ingenting om utgången av striderna kring gasanläggningen i Algeriet och ödet för alla dem som terroristerna hade tagit som gisslan vid sin attack tidigt i går.

Men det hemska som inträffat har än tydligare understrukit den långsiktiga utmaning som vi står inför i hela detta område.

Vid EU:s ministermöte i Bryssel i dag beslutades formellt om träningsmissionen i Mali, men diskuterades också de vidare och sammansatta utmaningarna i regionen.

Under tiden hade vi möte här i Stockholm mellan Sveriges och Finlands utrikes- och försvarsministrar.

Och där stod vårt fortsatta pragmatiska samarbete i relevanta frågor i centrum för diskussionen.

I morgon skulle Storbritanniens premiärminister David Cameron ha hållit sitt anförande om sin EU-politik, men händelserna i Algeriet har nu gjort att detta fått skjutas på framtiden.

Och lika bra var kanske det. I detta läge hade det hur som helst knappast varit passande.


Utomordentligt allvarligt

16 januari 2013

STOCKHOLM: En dag som till att börja med såg relativt väl ordnad ut men som kom att få ett något annorlunda förlopp.

De första timmarna tillbringade jag i kammaren i riksdagen i samband med årets första partiledardebatt.

Och det hade sitt intresse.

Oppositionen lyckades inte riktigt reda ut hur förslag på massiva skattehöjningar på ca 30 miljarder kronor skulle förbättra tillväxt och sysselsättning i Sverige.

Sanningen är ju att de skulle försämra situationen.

På eftermiddagen hade jag så överläggningar med Turkiets Europa-minister Egemen Bagis, och som vanligt hade vi öppna och konstruktiva samtal också om frågor som är påtagligt krävande.

De samtalen fortsatte så under mer informella former under kvällens middag med också några av de ledande företrädarna i utrikesfrågor för riksdagen.

Men situationen i och kring Mali har krävt allt mer av min uppmärksamhet.

Sent på eftermiddagen informerade jag först riksdagens utrikesutskott och sedan dess EU-nämnd om läget i landet och förberedelserna för det extraordinära mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel i morgon.

Och med undantag för Sverigedemokraterna, som är mot så gott som allt som har med omvärlden att göra, var det tydligt stöd för EU:s planerade utbildningsmission för Malis säkerhetsstyrkor och Sveriges medverkan i denna.

Vi diskuterade också den franska insatsen och vårt uttalade stöd för denna.

Samtidigt är vi medvetna om komplexiteten i den samlade situationen i landet. EU:s Sahel-strategi från mars 2011 kommer att kräva vårt engagemang och våra insatser under betydande tid framöver.

Nyheten om terrorattacken mot BP:s och Statoil:s gasanläggning i Algeriet kom så under eftermiddagen, och underströk ytterligare det stora allvaret i den samlade situationen i området.

Jag var omedelbart i kontakt med min norske kollega Espen Bart Eide, uttryckte vår solidaritet och vår fulla beredskap att ge den hjälp som vi möjligen kan ge i denna svåra situation inte minst för de norska medborgare som nu tagits gisslan.

Tidigare hade jag understrukit för utrikesutskott och EU-nämnd att de terroristiska islamister som nu attackerat i Mali, och mött motstånd, inte ser sina aktiviteter bara inom Mali:s gränser.

Det är en utomordentligt allvarlig situation vi står inför.

Och alldeles säkert kommer dessa frågor att uppta en betydande del av också min morgondag.

Anledningen till att jag inte kommer att kunna vara i Bryssel i morgon är att jag och Karin Enström får besök av Finlands utrikes- och försvarsministrar Erkki Tuomioja och Carl Haglund.

Vi hade en informell middagsdiskussion i Helsingfors i höstas, och kom överens om att fortsätta i Stockholm.

Då var det vår gemensamma medverkan tillsammans med Norge i luftövervakningsövning i Island som stod i centrum, och fullföljandet av den frågan kommer vi med all säkerhet att diskutera även i morgon.

Men säkert kommer diskussionen också att spänna sig över vidare fält.

Innan vi kommer att välkomna dem till Stockholm har vi dock regerinssammanträde, där den aktuella utrikespolitiska situationen inte minst i ljuset av utvecklingen i Mali och Algeriet kommer upp, och därefter en interpellationsdebatt i riksdagen om situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran.

Så det kommer nog inte att bli många lediga sekunder i morgon heller…


Finns vägar framåt i Syrien?

15 januari 2013

STOCKHOLM: Detta var dagen då vi samlat internationella och svenska Syrien-experter till en dagslång diskussion om möjliga vägar framåt i en situation som ter sig allt mer desperat.

Tyvärr finns inga snabba lösningar och dessvärre heller knappast några enkla vägar. Vi står inför utomordentligt svåra utmaningar.

Snart två år efter det att den kris som lett till krig inleddes i Syrien var det ingen som såg någon snar lösning.

Regimen är starkare än vad många föreställer sig, men kommer ändå aldrig att kunna vinna. Men inte heller oppositionens möjligheter att vinna ter sig i det överblickbara perspektivet särskilt påfallande.

Experter med konkret erfarenhet inifrån Syrien beskrev en situation med tilltagande lidande och förstörelse som kan pågå ett bra tag.

Det är inte svårt att nå enighet om att vi måste göra vad vi kan för att ändra på detta och få ett slut. Men inte lika lätt att se den enkla vägen till detta.

Experter uttalade starka tvivel på möjligheten att på ett avgörande sätt och i ett kortare perspektiv förskjuta den militära maktbalansen till oppositionens fördel.

Men samtidigt måste man konstatera att förhandlingsviljan på ömse sidor nu är tämligen begränsad.

Experter med bred erfarenhet inifrån landet var övertygade om att enighet i FN:s säkerhetsråd skulle kunna få stor politisk betydelse. Ett momentum till förmån för en politisk lösning skulle då möjligen kunna skapas.

Genève-plattformen från juli förra året förblir viktig, men behöver sannolikt förstärkas på ett antal punkter. Om detta skedde skulle det möjligen gå att få den stadfäst i en enig resolution av FN:s säkerhetsråd.

Det skulle kräva en vilja till kompromiss från alla sidor. Men andra alternativ som skulle kunna leda framåt hade de olika deltagarna i dagens diskussioner tyvärr svårt att se.

Skall denna väg vara möjlig fordras att vi nu prioriterar att nå denna enighet i FN:s säkerhetsråd. Skulle det vara möjligt kommer alla andra frågor upp – men skulle det inte gå kommer knappast någonting annat heller att fungera.

I dagens svenska debatt finns det de som vill att vi i stället skall prioritera att säkerhetsrådet nu hänvisar frågan om Syrien till den internationella brottsmålsdomstolen ICC.

Förutsättningarna för framgång med detta just nu är ytterligt små, och detta skulle sannolikt försvåra arbetet med att uppnå den enighet som är möjlig att uppnå.

Jag minns hur vi när vi arbetade med att få stopp på kriget i Bosnien gav absolut prioritet åt just det.

Därefter blev det möjligt att ta itu med frågan om att kräva ansvar för dem som gjort sig skyldiga till avgörande övergrepp.

Det var och är oerhört viktigt. Mer än 15 år efter det bosniska krigets slut pågår processerna vid ICTY i Haag fortfarande.

Om det kommer att gå så i Syrien eller ej är i dagsläget svårt att veta. Ju längre konflikten pågår desto svårare blir en lösning.

Men dagens många timmar av diskussioner kom i alla fall till slut att handla om möjligheten att nå fram denna väg.

Det finns ingen garanti för att den lyckas. Möjligen är sannolikheten för att den misslyckas mindre än för övriga vägar vi diskuterade.

Och i besvärliga lägen har politiken att försöka hantera också besvärliga alternativ.


Från Nato till Levanten

15 januari 2013

STOCKHOLM: Dagen börjar med att snön vräker ner över huvudstaden. Vackert igen.

Gårdagen dominerades av överläggningarna med Nato:s Anders Fogh Rasmussen som ju var på besök i både Sälen och Stockholm innan han återvände till Bryssel och uppgifterna där.

Både i sitt anförande i Sälen och i de överläggningar han hade i Stockholm med Fredrik Reinfeldt betonade han det goda samarbetet mellan Nato och Sverige.

Och det finns inom Nato ett större förtroende för Sveriges förmågor i olika avseenden än vad som ibland ges uttryck för i den svenska debatten.

Frågan om ett svenskt medlemskap i Nato står som bekant inte på den omedelbara politiska dagordningen i Sverige, men det finns ett solitt politiskt stöd för det nära partnerskap som vi ju nu har och successivt bygger ut.

På middagen diskutera vi en del om detta liksom om olika politiska utmaningar vi står inför i Europa under de kommande åren.

Pressen på försvarsbudgetar i alla länder gör det naturligt att diskussionen om samarbete i olika former har blivit mer intensiv såväl inom Norden som inom EU och Nato.

Det Karin Enström och jag skrev på DN Debatt i söndags om nordiskt samarbete fick ett mycket positivt gensvar inte minst i Finland. Viktigt som detta är skall vi dock inte bortse från de gränser som finns för vad detta kan åstadkomma.

Och vi kommer att diskutera detta mer inom de kommande dagarna.

I dag kommer situationen i Syrien och i den bredare regionen – det vi brukar kalla Levanten – att dominera min dag.

Vi har dragit samman både internationella och svenska experter för att med stor öppenhet diskutera de framtida utmaningar som ju kommer att komma.

Det är svårt att på kort sikt vara optimistisk om utvecklingen. Och allvaret i de utmaningar vi kommer att ställas inför kan knappast underskattas.

Men också situationen i Mali kommer att kräva fortsatt uppmärksamhet.

Det har kallats ett extra utrikesministermöte i EU i ärendet på torsdag, men i det kommer jag inte att ha möjlighet att delta.

Formerna för sammankallandes av möten som dessa tror jag vi måste diskutera närmare – ett mycket stort antal europeiska länder har faktiskt regeringssammanträde på torsdagar.

FN:s säkerhetsråd diskuterade situationen i går, och även där finns ju stödet för den omedelbara franska insats som blev nödvändig.

Men utmaningarna skall inte underskattas.

Nu tillförs också styrkor från olika afrikanska länder för att föröka att stabilisera situationen, men i grunden är det en politisk snarare än en militär lösning som måste eftersträvas.


Mali, Nato, Norden, Turkiet och Syrien…

13 januari 2013

STOCKHOLM: Situationen i och kring Mali har lett till en del samtal under helgen, men i huvudsak har det varit möjligt att koncentrera sig på de mer långsiktiga uppgifterna.

Säkerhetspolitiken i allmänhet och Norden i synnerhet kommer att tillhöra de frågor som är i fokus under den kommande veckan.

I morgon besöker Nato:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen Sverige för att först besöka Folk och Försvars konferens i Sälen och därefter ha överläggningar i Stockholm med bl a statsministern och mig.

Sverige är ju, vilket inte minst var tydligt på Nato:s toppmöte i Chicago förra året, en viktig partnernation till Nato i olika avseenden, och vi har bägge ett intresse av detta samarbete i en rad olika avseenden.

Till morgondagens samtalsämnen kommer alldeles säkert situationen i Afghanistan att höra.

USA har ju signalerat en relativ snabb neddragning av sina styrkor i landet, men den viktiga uppgift vi står inför är ju att diskutera vilka bidrag vi kan ge efter det att ISAF:s uppgift avslutats under 2013.

Den diskussionen sker mellan Afghanistan och Nato, men det säger sig självt att vi har ett intresse av denna inte minst som underlag för de egna ställningstaganden vi står inför.

Till hösten skall riksdagen ta ställning till sista steget i vårt eget avslutande av ISAF-uppdraget i Afghanistan, och då borde vi också ha ett tillräckligt underlag för att ta ställning till vad som kan komma därefter när det gäller hjälp till landets säkerhet.

Men sannolikt kommer vi också att diskutera en del kring det utvidgade försvarssamarbete i Norden som försvarsminister Karin Enström och jag skrev om på DN Debatt i dag.

Och det kommer att bli ytterligare samtal i den frågan under veckan.

Vårt deltagande tillsammans med Norge och Finland på Island i början av nästa år är ju en viktig del av detta.

Och vi kommer att redovisa detta samarbete mer utförligt i en särskild skrivelse till riksdagen under de kommande månaderna.

Till veckans besökare i Stockholm hör också Turkiets EU-minister Egemen Bagis som kommer hit för olika samtal och diskussioner under främst onsdagen.

Jag har ju tidigare – efter mina helgdiskussioner i Izmir – skrivit här om betydelsen av detta år för Turkiet och dess europeiska möjligheter.

Så det kommer att finnas mycket att tala om på onsdag.

Förutom situationen i Mali kommer situationen i Syrien och i den vidare regionen att stå på min agenda under den kommande veckan.

På tisdag samlar vi en del experter för att mer i detalj diskutera olika möjligheter och risker när det gäller Syrien och den vidare regionen.

Om detta varit en lugnare helg hemma kommer detta dock inte att gälla den kommande.

Då blir det på lördag först trevligt besök i Bratislava i Slovakien, och på söndag firande av att det är 400 år sedan freden i Knäred 1613 mellan Danmark och Sverige.

Firandet blir självfallet i samband med ett fredssymposium i just Knäred – och kommer alldeles säkert att ge anledning till olika reflektioner över utvecklingen i vår del av världen i det lite längre perspektivet.

Men redan på söndagskvällen kommer jag att vara i Tromsö i de nordligare delarna av Norge för ett större möte där om de olika arktiska utmaningarna framöver.


Nödvändig insats i Mali

12 januari 2013

STOCKHOLM: Under det senaste året har vi haft anledning att i än högre grad rikta uppmärksamheten mot utvecklingen i Sahel-regionen.

Och allra främst har det handlat om situationen i Mali sedan en kombinationen av separatistiska och al Qaeda-relaterade grupper tagit över kontrollen över landets norra delar.

Med stöd av viktiga resolutioner av FN:s säkerhetsråd förbereds insatser också från EU:s sida för att göra det möjligt att återupprätta landets territoriella integritet.

Kanske var det dessa förberedelser som gjorde att de grupper som behärskar landets norra delar beslutade sig för att gå till en offensiv som Mali:s regeringstrupper uppenbarligen hade svårigheter att möta.

I detta läge var det naturligt att Frankrike positivt besvarade den begäran om mer omedelbar militär hjälp som man fick.

Franska insatser under gårdagen bidrog till att tvinga rebellerna på reträtt och avvärjde därmed den omedelbara krisen.

Det var positivt.

Också från andra afrikanska länder lämnas nu konkret militärt bistånd till Mali, och de samlade operationerna har stöd av den Afrikanska Unionen.

Krisen i Mali går med detta in i ett nytt skede, och vi har all anledning att se på möjligheterna att få EU:s stöd till Mali på plats så fort som möjligt.

Situationen i landet står redan på dagordningen för årets första utrikesministermöte i EU i slutet på månaden, och den diskussionen kommer att bli än viktigare efter de senaste dygnens tydliga tillspetsning.