Mot stjärnorna

24 januari 2013

SANTIAGO: Från kyla i Stockholm och snöslask i Paris har jag nu landat i det södra halvklotets sommar och sol.

Det är inte så att Chile ligger direkt nästgårds från Sverige, men det hindrar inte att det är ett land som vi har både nära och viktiga förbindelser med.

Delvis har det att göra med de mänskliga band som kom att formas av flyktingar efter militärkuppen 1973 – i dag anses ca 45.000 personer i vårt land ha sin bakgrund här – men delvis har det också att göra med att Chile är ett land i Latinamerika som i största allmänhet känns aningen mer nordeuropeiskt.

Till detta kommer självfallet en mycket framgångsrik både politisk och ekonomisk utveckling efter avvecklingen av militärdiktaturen 1990. På många sätt har Chile kommit att bli modellandet i Latinamerika.

Av olika skäl var jag här ett antal gånger under 1980-talet – det handlade inte minst om stöd till demokratiseringsprocessen.

Och på samma sätt som Fredrik Reinfeldt varit här på framgångsrikt officiellt besök var jag som statsminister här på officiellt besök.

Chiles förste demokratiske president efter diktaturen Patricio Aylwyn kom också på ett mycket viktigt besök till oss. Jag minns väl hur han fyllde Konserthuset i Stockholm och talade inför alla dem som i vårt land fått en fristad under de svåra åren.

Så när jag nu träffar utrikesminister Alfredo Moreno kan vi vara konstatera att de bilaterala förbindelserna mellan våra bägge länder är så goda man gärna kan begära.

Efter mötet med utrikesminister Moreno flyger jag dock tillsammans med Catherine Ashton ca två timmar upp till Antofagasta i de allra nordligaste delarna av landet.

Här finns inte bara den gruvindustri som ju är så betydelsefull inte bara för landet utan också för världen, utan också stora European Southern Observatory.

Härifrån – högt uppe i öknen – kan man bättre än från någon annan plats på jorden blicka ut i universum.

Och det är det vi tänkte försöka göra i kväll tillsammans med astronomerna vid det jättelika observatoriet i Paranal.

Tyvärr hinner vi dock knappast med att besöka gruvorna där uppe.

Chile är ju världens största producent av koppar, och här finns såväl den relativt nyöppnade gruva Escondida, som i dag är världens största, som den jättelika Chuquicamata som ju stått för världens största produktion.

Den chilenska ekonomin har utvecklats mycket väl under de senaste decennierna.

Andelen fattiga har t ex pressats tillbaka från ca 40% till ca 14%. Förra året växte ekonomin med ca 5% och i år väntas en nästan lika hög siffra.

En tydligt liberal ekonomisk politik har varit en viktig faktor bakom denna framgång, men också den starkt ökade efterfrågan på råvaror som drivits främst av expansionen i Kina och som vi ju tydligt ser effekterna av också i vårt eget land.

Kina konsumerar i dag ca 40% av världens kopparproduktion, och därmed är det ju naturligt att Chile på samma sätt som blivit fallet med åtskilliga andra latinamerikanska ekonomier fått Kina som sin viktigaste handelspartner.

Men viktigt för Chile är självfallet att inte vara bara en råvaruproducent, utan att utveckla en ekonomi på bredare bas.

Man har ett omfattande nätverk av väl fungerande frihandelsavtal, och det i förening med den ekonomiska politiken har ju lett ett stort antal inte minst svenska företag att etablera sig här och bidra till landets utveckling.

Efter Brasilien och Mexico är Chile den största marknaden för svensk export i Latinamerika.

Men nu är det närmast Antofagasta och universum som står på mitt program.

I morgon förmiddag – efter mycket tidig start från Paranal – är jag tillbaks här i Santiago för mötet mellan EU:s och Latinamerikas och Karibiens utrikesministrar.


Vart går Storbritannien?

23 januari 2013

STOCKHOLM: Alldeles strax bär det av till Arlanda och de olika flygningar som om sisådär 20 timmar kommer att ha fört mig till Chiles huvudstad Santiago och sol och sammanträden där.

Där möts först utrikesministrar och därefter stats- och regeringschefer från EU och Latinamerika och Karibien.

Utrikesministermöte huvudsakligen på fredagen, och därefter toppmöte under lördagen och söndagen.

Innan dess hoppas jag under torsdagskvällen kunna göra ett besök vid de stora astronomiska observatorier som europeiska nationer – däribland Sverige – uppfört i de höga öknarna i norra Chile.

Ingenstans på jordens yta ser man lika långt och lika klart ut i universum som från dessa.

Och kanske kan det då och då behövas lite mer galaktiska perspektiv på de frågor i övrigt som tenderar att uppfylla dagarna.

Vi får se.

I dag höll så Storbritanniens premiärminister David Cameron sitt tal om sin EU-politik.

Det var – och det var glädjande – ett tal som med kraft och konsekvens argumenterade för det europeiska samarbetets betydelse.

Men kompromissen med mer negativa krafter, som ju härjat tämligen fritt i den brittiska debatten under avsevärd tid, har nu blivit att han eftersträvar någon form av omförhandling och därefter ett ställningstagande till dess resultat i en folkomröstning under nästa mandatperiod.

Och därmed ger han sig in på ett vågspel med osäker utgång.

Det är självfallet Storbritannien självt som skall avgöra vad som ligger i dess intresse, men vårt intresse av ett öppet och starkt EU innebär ju att vi har ett starkt intresse av att också Storbritannien är med.

I detta ligger självfallet också att vi har ett intresse av att nationella intressen blir tydligt tillgodosedda i det europeiska samarbetet.

David Cameron var mycket tydlig med att den gemensamma marknaden är ett starkt brittiskt intresse, och att man vill både bredda och fördjupa denna.

Och i detta har vi alldeles tydligt samma intressen.

Kruxet är dock att det är denna gemensamma marknad och den gemensamma handelspolitiken som står för huvuddelen av gemensamt beslutsfattande, gemensamma institutioner och gemensamma regler inom EU.

Och den som börjar att erodera dessa riskerar också att börja att erodera den gemensamma marknaden.

I talet sägs åtskilligt om flexibilitet och olika hastigheter för olika länder i det europeiska samarbetet.

Och delar av detta har vi ju redan i dag.

Men om det som i dag är undantag i morgon upphöjs till regel riskerar vi att hamna i en situation där allt förr eller senare sätts i fråga.

Ett EU i 28 olika hastigheter – för att driva saken till sin spets – är ju faktiskt inget EU alls.

Det återstår under kommande år att se vad London verkligen vill i dessa frågor. På den punkten är talet föga klart, och det är i nuvarande läge nog mycket klokt.

Och därefter återstår att se vad av detta som är möjligt. Börjar det plockas russin ur kakan kommer nog åtskilliga plockare att anmäla sig, och strax finns nog inte mycket av russin kvar alls.

Med talet i dag har debatten i dessa frågor bara börjat. Vart den kommer att föra hän kan ingen i dag veta.

Att vi verkligen vill att Storbritannien skall fortsätta att vara med behöver knappast understrykas särskilt.

Men samtidigt är vårt intresse av ett starkt och sammanhållet EU, med fungerande gemensamma institutioner och ett fungerande gemensamt regelverk, mycket tydligt.

Och i detta står vi tillsammans med den alldeles överväldigande majoriteten av EU:s medlemsstater.

Det är ju på det sättet som EU kan bidra till att ge stabilitet och bättre möjligheter till ekonomisk utveckling.


Diskussion Afghanistan – destination Chile

22 januari 2013

STOCKHOLM: Arbetsdag i Stockholm också med uppföljning av den senaste tidens olika resor och kontakter.

Och besök av Ashraf Ghani från Afghanistan med diskussion av de olika utmaningar landet står inför.

Avgörande – det var vi ense om – var hur presidentvalet 2014 skulle skötas och hanteras. Det är den politiska övergången som är avgörande för landets stabilitet framöver.

På den mer renodlat säkerhetssidan är situationen nog bättre än vad de flesta hade förväntat sig. Och han berättade om samtalen i Washington nyligen om hur arbetet på dessa områden skall föras vidare.

Landets problem under kommande år är vida mer politiskt än militärt till sin natur.

Och om man klarar den utmaningen kommer det därefter till betydande delar att bli ekonomiskt.

Ett fattigt och förstört land med en snabbt växande och ung befolkning är en betydande utmaning i sig.

Men nu handlar det om att få alla avgörande delar av det afghanska samhället att acceptera den politiska process med valet i april 2014 i centrum som skall producera en efterträdare till president Karzai.

Och den uppgiften handlar om vida mer än valets teknikaliteter.

Perfekt blir det so oder so inte. Afghanistan är ju ett land där gissningarna om antalet invånare går rätt rejält isär.

Men det gäller att undvika en upprepning av den situation 2009 som ju nästan höll på att riva isär landet.

Och kring den utmaningen resonerade vi någon timma innan andra uppgifter kallade oss bägge.

Nu sitter han på planet tillbaka till Kabul. Sannolikt är det där vi ses härnäst.

Men det var uppföljning också i en rad andra frågor.

Och diskussioner inför kommande. I dag är det val till knesset i Israel och i morgon är det parlamentsval i Israel.

Morgondagen bjuder på besök av Litauens nya utrikesminister Linus Linkevičius. Vi sågs ju i Vilnius nyligen, men detta är hand första besök utanför den närmare baltiska kretsen.

Det finns mycket att diskutera – inte minst arbetet inför Litauens ordförandeskap i EU under andra halvåret i år.

Senare i morgon är det så dags att anträda den långa resan till Chile, Santiago och sommaren.

Då har Storbritanniens premiärminister David Cameron hunnit med att hålla sitt omdiskuterade tal om sin EU-politik.

Och Fredrik Reinfeldt har hunnit anlända till Davos-mötet där diskussion med såväl David Cameron som andra om de europeiska framtidsfrågorna står på hans dagordning.


Framsteg för Arktiska Rådet

21 januari 2013

TROMSÖ: Strax lyfter vi härifrån efter att ha tagit avgörande steg för att öppna Arktiska Rådets permanenta sekretariat här och framgångsrika samtal i olika arktiska frågor.

Den stora konferensen Arctic Frontiers samlar både politiker, diplomater och vetenskapsmän för breda bedömningar av utvecklingen i Arkis.

Men här fanns också ledande företrädare för det norska försvaret som konstaterade ett gott klimat också för militärt samarbete i regionen. Och från norsk utgångspunkt handlar det först och främst om Ryssland.

Vi gick också lunch och en tur med den norska kustvaktens imponerande fartyg Svalbard. Och utnyttjade den också till föredragningar om olika rön i polarforskningen.

Klimatfrågan och dess effekter här uppe i Arktis har självfallet varit i fokus, men också den ekonomiska utvecklingen. Det handlar om eneriresurser, mineraler och inte minst fisk.

Och jag sade att jag skulle tro att vi kommer att se en mycket dynamisk utveckling inte minst vad gäller utvinning av mineraler. Just nu påbörjas och diskuteras ju mycket stora projekt i norra Canada och på Grönland.

Viktigt också i det avseendet är att fullt ut ta tillvara på ursprungsbefolkningarnas rättigheter.

Efter en konstruktiv dag med konstruktiva samtal med min norske kollega Espen Bart Eide också i andra frågor återvänder jag nu till Stockholm.


Arctic Frontiers 2013

20 januari 2013

TROMSÖ: Efter dagens mycket givande diskussion med inte minst Uffe Elleman Jensen i bygdegården i Knäred – om freden, Europa och framtiden – har jag nu landat här uppe i nordligaste Norge.

Här i Norge dominerar självfallet terrordramat i Algeriet, och utrikesminister Espen Bart Eide har av lätt insedda skäl inte möjlighet att komma till kvällens middag som planerat.

I morgon hoppas han dock kunna vara på plats.

Då blir det stor diskussion om de olika utmaningar som Arktis och det arktiska samarbetet står inför.

Och på eftermiddagen tar vi viktiga steg för att etablera det permanenta sekretariat som Arktiska Rådet kommer att få här i Tromsö.

Att etablera detta har varit en av de viktiga uppgifterna för det svenska ordförandeskap som ju kommer att pågå fram till det stora ministermötet i Kiruna i maj.

Då är det Canada som övertar stafettpinnen.

Konferensen här blir en bred genomgång med medverkan av såväl politiska företrädare som forskare, näringsliv och olika intresseorganisationer.

Miljöfrågor kommer självfallet att vara viktiga, men också ekonomisk utveckling och ursrungsfolkens rättigheter i detta och i andra avseenden.

Inte minst dessa frågor betonas ju starkt av det inkommande canadeniska ordförandeskapet.

Efter morgondagen här återvänder jag så sent hem till Stockholm.

Och resten av den kommande veckan?

Ja, detta år kommer jag inte att finnas på World Economic Forum i Davos på det sätt som ofta varit fallet.

I stället styr jag onsdag eftermiddag iväg mot Santiago de Chile för att närvara vid toppmötet där mellan EU:s länder och de latinamerikanska och karibiska länderna.

Kontrasten mellan vintern i Tromsö och sommaren i Santiago kommer sannolikt att vara betydande.

Men nu är det vackra Tromsö som gäller!


Freden i Knäred

20 januari 2013

KNÄRED: Historiker förefaller att ha svårigheter att komma fram till en klar slutsats om vilka som är de två europeiska länder som fört flest krig mot varandra genom historien.

Sverige och Danmark tillhör avgjort finalisterna i den kampen, och jag skulle tro att Frankrike och England är den andra finalisten.

Efter det att Sverige 1523 definitivt brutit sig ur Kalmar-unionen räknar vi med i alla fall elva krig mellan våra bägge länder, och innan dess fanns det också åtskilliga som måste räknas.

Så jag skulle inte vara förvånad om det faktiskt är så att Danmark och Sverige är de EU-länder med den mest intensiva historien av krig mellan sig.

Men nu är det annorlunda. Kanske var det först med skandinavismen på 1800-talet som isen definitivt tinade mellan länderna, och sedan dess har vi ju växt samman med det nordiska samarbete, inom EU och bro över Öresund.

I dag är vi familj.

Och det är i den andan vi i dag här i Knäred firar den fred som slöts den i januari 1613 mellan Gustav II Adolf och Christian IV.

Med den avslutades efter två år av krig och två månader av diplomatisk kraftmätning det s k Kalmar-krig som skulle bli den sista av tvekamperna mellan det starka gamla danska riket och det då ännu långt svagare svenska.

Krigen därefter måste ses också i ett större sammanhang och hade också andra aktörer.

Det var en fred där i allt väsentligt Danmark drog det längsta strået, men där Axel Oxenstierna lyckades med den diplomatiska bedrift som blev det som kallats Älvsborgs lösen.

Men det var också en fred där Sverige tvingades ge upp Karl IX:s ambitioner att etablera den svenska makten uppe vid Ishavet mellan Tys- och Varangerfjordarna, och där man fick acceptera att Danmarks monark i sitt stora vapen fick föra också Sveriges tre kronor.

Och så är det ju – i bägge dessa avseenden – ännu i denna dag.

Här i Knäred inleds nu firandet av detta minne, och jag skall samtala om detta med bl a Danmarks f d utrikesminister Uffe Elleman Jensen.

Hit kommer också några av de framträdande ambassadörer vi har som har sina rötter i dessa sydhalländska bygder.

Sven Olof Pettersson är vår ambassadör i Canberra i Australien, och Torbjörn Pettersson har varit vår framgångsrika sådan i Kabul i Afghanistan. Och till listan av ambassadörstalanger från denna bygd kan läggas Lars Danielsson i Seoul i Korea.

När Axel Oxenstierna tillträtt som rikskansler två år före denna fred hade han i en PM sammanfattat sin syn på Sveriges läge och utmaningar.

Främst stod de utrikespolitiska. ”Alla våra grannar är våra fiender” – med det konstaterandet inledde han sin PM.

På några decennier skulle förhållandena i Norden ändras radikalt.

Den skickliga statsledningen i Stockholm byggde steg för steg en ny position för Sverige, medan den imponerande Christian IV:s utrikespolitik steg för steg havererade.

När förhandlare åter möttes vid Knäred 1624 kunde krig undvikas, men nu hade förhållandena förskjutits, och nu var det för första gången Danmark som fick göra eftergifter.

Det var en vändpunkt i Nordens historia.

Och vid det berömda mötet mellan monarkerna i Ulvsbäcks prästgård strax invid Markaryd misslyckades de att komma överens inför de stora kraftmätningar som tornade upp sig på kontinenten.

Ensam med sin armé steg Gustav II Adolf 1630 iland i norra Tyskland, och kastade Sverige in i det trettioåriga krig som skulle pågå till den stora europeiska freden 1648, och som inledde den s k stormaktstiden i Sveriges historia.

Christian IV hade byggt sina fästningsstäder – Halmstad och Kristianstad bland dessa – för att skydde sitt rike mot Sverige.

Men det hjälpte föga när de svenska arméerna anföll från Tyskland och till slut t o m tågade över Bältens is och dikterade den fred i Roskilde 1658 som gav dagens gräns mellan våra bägge länder.

1613 var Sverige ett land vars alla grannar var våra fiender.

Jag lärde mig en gång historien om mitt Halland inte minst som en gränsbygd där människor gång på gång drabbats av arméer, rövartåg, utskrivningar, fästningsbyggen och förstörelse.

S k bondefreder i gränsbygderna hade visat att det inte bara handlade om hat mellan folken, men missämjans kostnader var hög för de som bodde i dessa gränsbygder.

Trehundra år senare verkar allt detta avlägset.

Vi har lärt oss att i alla fall utrikespolitikens allra mest grundläggande uppgift är att se till att alla våra grannar är våra vänner, och i tider av accelererande globalisering är det ju detta som är något av kärnan i den Europeiska Unionen och dess politik.

Norden är nu för oss ett gemensamt hem, och vi ser på de tre kronorna i Danmarks vapen inte som någonting som skiljer oss åt, utan som påminner om allt det som förenar.

Fortfarande brottas både Sverige och Danmark från tid till annan med frågan hur vi skall förhålla oss till kontinentens numera mest politisks och ekonomiska dragkamper.

Men förhoppningsvis har vi lärt oss läxan från misslyckandet i Ulvsbäcks prästgård och inser att gemensamt engagemang med det övriga Europa är den viktiga vägen till fred för våra länder.

Så när vi i dag träffas i Knäred kan vi tryggt konstatera att vi lärt oss historiens läxor, tagit oss ur den mardröm Axel Oxenstierna övertog och gemensamt bygger vår framtid.

Fram mot kvällen flyger jag så vidare från Halmstad upp till Tromsö i nordligaste Norge.

Och där skall jag samtala om framtiden i de arktiska områden som ju faktiskt också diskuterades i de förhandlingar som ledde fram till freden här för 400 år sedan.


Vid Donau

19 januari 2013

BRATISLAVA: Lördag vid Donau som sakta och mäktigt flyter fram genom betydande delar av Europa.

Den gamla järnridå jag minns så väl finns inte längre. Det går snabbt på nya motorvägen från Wiens flygplats till Bratislava.

Och i kväll blir det stor fest i regi av Slovakiens utrikesminister Miroslav Lajcak. Och här samlas då åtskilliga företrädare för denna del av Europa.

För mig är det en möjlighet till kontakter med dem och med de olika frågeställningar som just nu är aktuella i denna del av vårt Europa.

I morgon är det t ex folkomröstning i Österrike om värnpliktens vara eller inte vara, och debattens vågor går synnerligen höga.

En del av denna handlar om teknik och pengar, men i grunden är det ofta djupare frågeställningar som kommer upp till ytan.

Vad är säkerhetspolitik för ett av Nato-stater så gott som omringad land som fortfarande vill beteckna sig som neutral?

Och hur klarar man de uppgifter som kan ställas med försvarssatsningarna som är mindre än hälften av de vi ju gör i Sverige?

Omröstningen är inte bindande, men sannolikt kommer den i alla fall att bli politiskt avgörande.

I Tjeckien stundar snart den andra och avgörande omgången i valet av ny president. Min kollega och vän Karl Schwarzenberg är en av de två kandidaterna.

Också här bubblar historien fram.

Karl kommer från en av de förnämsta böhmiska adelsfamiljerna med en lång historia av framträdande positioner också i det gamla habsburgska imperiet.

Familjen tvingades av kommunisterna lämna Tjeckoslovakien, och Karl Schwarzenberg blev en av de ledande förkämparna för mänskliga rättigheter för länderna bakom järnridån.

Det var så jag lärde känna honom när vi träffades första gången i Wien i slutet av 1980-talet. Få visste så mycket om det som höll på att hända bakom järnridån som han.

Och när Vaclav Havel blev det åter fria Tjeckoslovakiens president blev Karl Schwarzenberg en av hans närmaste medarbetare.

Men mot honom riktas nu en mer inskränkt nationalisms förgiftade pilar.

Det antyds att han inte är tillräckligt tjeckisk, och att han vägrar att se enbart svart och vitt i t ex diskussionen om fördrivningen av landets sudettyska befolkning 1945.

För mig är Karl Schwarzenberg som en av de kollegor jag genom åren satt allra mest värde på.

Hans med djup historisk bildning kryddade observationer och synpunkter har gett honom en särskild ställning i kretsen av Europas utrikesministrar.

Valet av president är självfallet den Tjeckiska Republikens eget. Möjligen kommer det att säga oss andra en del om denna.

Också kring detta misstänker jag att vi kommer att samtala i kväll.

På samma sätt som vi har starka band mellan våra länder i Norden är banden mellan länderna här nere mycket påtagliga.

Historien förenar mer än vad den skiljer, och framtiden förenar än mer.