Nödvändig insats i Mali

12 januari 2013

STOCKHOLM: Under det senaste året har vi haft anledning att i än högre grad rikta uppmärksamheten mot utvecklingen i Sahel-regionen.

Och allra främst har det handlat om situationen i Mali sedan en kombinationen av separatistiska och al Qaeda-relaterade grupper tagit över kontrollen över landets norra delar.

Med stöd av viktiga resolutioner av FN:s säkerhetsråd förbereds insatser också från EU:s sida för att göra det möjligt att återupprätta landets territoriella integritet.

Kanske var det dessa förberedelser som gjorde att de grupper som behärskar landets norra delar beslutade sig för att gå till en offensiv som Mali:s regeringstrupper uppenbarligen hade svårigheter att möta.

I detta läge var det naturligt att Frankrike positivt besvarade den begäran om mer omedelbar militär hjälp som man fick.

Franska insatser under gårdagen bidrog till att tvinga rebellerna på reträtt och avvärjde därmed den omedelbara krisen.

Det var positivt.

Också från andra afrikanska länder lämnas nu konkret militärt bistånd till Mali, och de samlade operationerna har stöd av den Afrikanska Unionen.

Krisen i Mali går med detta in i ett nytt skede, och vi har all anledning att se på möjligheterna att få EU:s stöd till Mali på plats så fort som möjligt.

Situationen i landet står redan på dagordningen för årets första utrikesministermöte i EU i slutet på månaden, och den diskussionen kommer att bli än viktigare efter de senaste dygnens tydliga tillspetsning.


Årets olika utmaningar

11 januari 2013

TRAKAI: De livliga diskussionerna mellan tänkare och tyckare från bägge sidor av Atlanten har fortsatt här under dagen.

En del av diskussionerna har förvisso följt rätt etablerade spår.

Från amerikansk sida kommer de återkommande klagomålen om bristande europeisk vilja att satsa tillräckligt på försvaret.

Och från europeisk sida finns en oro för att USA i sin strävan efter ”nation building at home” vänder sig bort från de svåra freds- och stabilitetsuppgifter som vi står inför i norra Afrika och västra Asien.

Men här finns också element av hälsosam självkritik.

Mot amerikansk tro att ett allt större beroende av drönare räcker för att lösa problem.

Och mot europeisk tendens att tro att ständigt allt mer av sanktioner kan fungera som substitut för verkligt agerande.

Så gick diskussionen vidare kring förberedelser för toppmötet med det Östliga Partnerskapet i Vilnius i höst.

Utmaningarna är betydande, och det kommer att kräv as betydande gemensamma ansträngningar.

Det fanns i diskussionen en icke obetydlig oro för att utvecklingen i Ukraina skall gå i vitrysk riktning, och för att utvecklingen i Georgien skall gå i ukrainsk riktning.

Europeiskt engagemang är en nödvändig förutsättning för att möta dessa risker. Om det sedan är tillräckligt är dock en senare och mer komplicerad fråga.

Så sprida vi åter tillbaka till olika delar av Europa och USA efter detta års ”snötoppmöte”

Hemma väntar förhoppningsvis en lite lugnare helg.

Men denna veckas besök i både Tallinn och Vilnius, liksom diskussioner med min lettiske kollega på mötet här har varit en viktig del av början på det nya året.


Sedvanlig snö i Trakai

10 januari 2013

TRAKAI: Dessa möten med utsikt över den gamla borgen en bit utanför Vilnius i Litauen har nu börjat att bli något av en tradition.

Jag tror att jag vid det här laget har varit med om de flesta – och alltid funnit att de är av värde.

Snow Summit är den mer informella beteckningen på dessa möten, och lagom till det startade hade snön också börjat falla i rikliga mängder över bygden.

Så brukar det faktiskt vara.

Av speciell betydelse denna gång var självfallet att kunna sitta ner med min nya litauiske kollega Linas Linkevičius.

Vi har redan hunnit talas vid per telefon, men nu mindes vi bägge också hur vi träffades redan i början av 1999-talet i en politisk situation i Europa som var påtagligt annorlunda än den vi har att hantera i dag.

Men även i dag har vi utmaningar, och det är de som står i centrum för diskussionerna här.

Under andra halvåret i år kommer Litauen att inneha det roterande ordförandeskapet i EU, och till de stora uppgifterna då hör det toppmöte i det Östliga Partnerskapet som kommer att äga rum i Vilnius.

På ett eller annat sätt blir det ett viktigt möte, och vi kommer att ha anledning att diskutera förberedelserna för det vid åtskilliga tillfällen framöver.

Att vi kommer att ge Litauen allt det stöd vi kan i dess ordförandeskap är en självklarhet.

Diskussionerna kommer att fortsätta här i vackra Trakai under morgondagen med en lika rik som utmanande agenda.

Och sedan hoppas jag kunna se min litauiske kollega i Stockholm innan vi i slutet av den kommande månaden också träffas i Gdansk i Polen inte så långt härifrån.

Att bygga ut samarbetet i vår egen del av Europa är viktigt.


Tillbaka från Tallinn

09 januari 2013

STOCKHOLM: Efter dagen i Tallinn tog jag på kvällen planet hem för att vara med på årets första regeringssammanträde i morgon.

Men vi hade en bra planeringsdag och kväll i går.

En dag mitt i veckan i januari är båtarna inte lika belagda som de annars kan vara, så det va idealiska förhållanden för vår del.

Och på förmiddagen och över lunch fortsatte vi våra diskussioner i den förnämliga svenska ambassaden.

Sedan gav jag mig dock iväg för att tillbringa en timme med president Toomas Hendrik Ilves.

Till våra samtalsämnen hörde om det inte skulle vara möjligt att knyta t ex Estland, Finland, Danmark och Sverige samman när det gäller olika utvecklingar vad gäller användningen av ICT-teknologier.

Vi ligger alla långt framme i ett globalt perspektiv, men skulle sannolikt kunna bli ännu bättre om vi samarbeta mera.

Men också det europeiska samarbetet tillhörde våra samtalsämnen.

I Estland är man nöjd med sina erfarenheter av införandes av den gemensamma Euro-valutan, och det är naturligt att man nu noga följer utvecklingen i det södra grannlandet Lettland när man där skall ta ställning till samma steg.

Och medan Estland kanske under 1990-talet hade drag av ”brittisk” syn på mer omfattande EU-integration är det nu tydligt att detta ändrats till en snarast pådrivande inställning.

För det lilla landet ligger det självfallet en trygghet i ett fast vidare samarbete. Och samma sak gäller alldeles ju för oss.

Också säkerhetspolitiken hann vi med att diskutera.

Estland tillhör ju ett av de få länder i Nato som lever upp till kravet att satsa 2% av sin BNP på försvaret, och det avser man att fortsätta med.

Och man vill på olika sätt fördjupa sin integration med Nato och dess länder i dessa frågor.

Det finns inget intresse av ett bistånd från t ex oss som på sina håll inom Nato skulle kunna tas som en förevändning för att minska Nato-stödet.

Och den synen på dessa frågor delar jag. En sådan utveckling skulle ju i det stora perspektivet vara till nackdel också för oss.

Det är t ex viktigt att det är Nato-länder som fortsätter att på roterande basis ha ett ansvar för luftförsvar över de tre baltiska staterna.

Men detta till trots har vi självfallet ett alldeles utomordentligt samarbete när det gäller olika utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.

Utrikesminister Urmas Paet kommer till Sverige bara om några dagar för att delta i försvarskonferensen i Sälen, om några veckor kommer president Ilves också över för olika evenemang och samtal.

Den nära dialog vi har i mängder av olika frågor är viktig för våra bägge länder.

Också ekonomiskt är relationen viktig. Ericsson har t ex en fjärdedel av sin totala produktion i Estland, och det är betydligt mycket mer än vad man har i Sverige.

I morgon torsdag blir det så först regeringssammanträde, men tämligen omgående därefter flyger jag till Vilnius i Litauen.

Och beger mig där direkt till charmiga och historiska Trakai en liten bit utanför den litauiska huvudstaden för ett dygn av informella diskussioner.

Dit kommer då också mina kollegor från bl a Lettland, Slovakien, Rumänien och Georgien.

Så även det har alla förutsättningar att bli både intressant och nyttigt.


På Östersjön

08 januari 2013

PÅ ÖSTERSJÖN: Vinterhavet ligger lugnt och isfritt när vi rör oss över Östersjön i riktning mot den andra huvudstad som ligger närmast Stockholm, nämligen Tallinn.

Vi lämnade Sverige vid Söderarms historiska fyrplats, och sedan blev det en kort angöring i Mariehamn på Åland innan färden fortsätter genom natten mot Finska Viken och inseglingen mot Tallinn.

Jag har mina egna minnen av denna förbindelseled över haven mellan våra bägge länder.

Jag var med på den allra första turen med det som då hette Estline på det fartyg som då hette Nord Estonia och om jag inte missminner mig var det 1990.

Det var en mycket minnesvärd upplevelse när vi gled in i Tallinns hamn.

Efter decennier av isolering hade åter öppnats en förbindelse med det Sverige som ju på grund av ockupationens brutala realitet hade kommit att bli många esters hem.

Känslorna var många.

Och sedan dess har det också varit andra upplevelser.

I dag domineras den expanderande färjetrafiken på Östersjön av företaget Tallink som sattes upp av ett par estniska entreprenörer just när företagande åter hade blivit en möjlighet i Estland.

Man dominerar nu trafiken mellan Sverige och Finland, mellan Sverige och Estland och har nu också en påtagligt efterfrågad trafik mellan Sverige och Lettland.

Och fartygen har genom åren blivit allt större.

Utvecklingen har varit påtagligt imponerande, och speglar styrkan såväl i de mänskliga kontakterna som i de ekonomiska förbindelserna.

Skälet till resan nu är en planeringskonferens med min stab som vi förenar med överläggningar i Tallinn innan det i morgon blir dags att vända hem igen.

Och det är en både effektiv och behaglig form för överläggningar av detta slag.

I morgon har vi först fortsatta överläggningar på Sveriges fina ambassad i Tallinn.

Därefter träffar jag president Ilves för överläggningar ute i hans vackra residens. Min kollega Urmas Paet befinner sig dock i dag på ett sedan länge inplanerat besök i Jordanien.

Innan vi lämnade Stockholm var det andra möten för att försöka få ordning på den närmaste tiden.

Uppe i Rosenbad satt Fredrik Reinfeldt och jag och ägnade viss tid åt att gå igenom den närmaste tidens ömsesidiga uppgifter och utmaningar.

Europafrågorna kommer av lätt insedda skäl att dominera.

I går satt jag på motsvarande sätt en del med Karin Enström och gick igenom en del av vår gemensamma säkerhetspolitiska agenda framöver.

Och även här finns det ju viktiga uppgifter framöver.

Samtalen i Tallinn kommer att ge ytterligare en möjlighet att diskutera delar av detta.

Sedan är det dags att återvända till Stockholm och det nya årets första regeringssammanträde på torsdag.


Också om Iran

07 januari 2013

STOCKHOLM: Arbetsdag bakom skrivbordet, i telefon och med kontakter med regeringskollegor i olika ärenden.

Vår ambassadör i Iran Peter Tejler var på besök vilket gav anledning till en mer ingående diskussion om läget i Iran och olika utmaningar politiken står inför när det gäller detta land.

Situationen när det gäller mänskliga rättigheter är fortsatt allvarlig med omfattande användning också av dödsstraff.

Och vi tillhör de länder som är allra tydligast i kritiken av landet på denna punkt. Vi har ju t ex varit pådrivande i FN:s råd för mänskliga rättigheter när det gäller detta.

Det avser vi fortsatt att vara.

Samtidigt tillhör vi dem som är tydliga när det gäller att söka en diplomatisk uppgörelse med Iran i den nukleära frågan.

Finns viljan från bägge sidor är det min bedömning att en sådan är fullt möjlig.

Sanktionspolitiken strävar ju efter att understödja de diplomatiska ansträngningarna. Vi hoppas att de också har den effekten, även om man nog skall vara på det klara med att den allena inte räcker.

Det är i konstruktiv diplomati den verkliga nyckeln med all sannolikhet sitter.

Det finns samtidigt en oro för att sanktionspolitiken snarare stärker regimen. Historiskt är det ju väl bekant hur regimer lyckats utnyttja externa sanktioner på just detta sätt.

Till sommar blir det presidentval i Iran, och även om landet förvisso inte är en demokrati är dess politiska system inte monolitiskt och innehåller åtskilliga drag av konkurrens och kamp mellan olika grupperingar.

Och det finns ju redan nu tydliga tecken på att kampen inför sommaren har intensifierats. Vilka effekter detta kan få på de övriga områden av politiken som vi har anledning att intressera oss för kan vi bara spekulera om.

Ett möjligt antagande är dock att situationen i Syrien i Teheran just nu ses som ett betydligt större hot och bekymmer än vad som hänger samman med den nukleära frågan.


Första riktiga veckan

06 januari 2013

STOCKHOLM: Söndagskvällar handlar ju dessutom om att få en blick över den kommande veckans olika arbetsuppgifter.

Nu återsamlas Sverige mer på allvar efter helgerna, och det gäller också dess regering och dess regeringskansli.

Och det kommer att prägla en del av mitt arbete under de närmaste dagarna.

För att bättre planera vårens arbete tar jag mitt kansli på planeringsresa till Tallinn i början på veckan.

Möjligen kan det glädja några av kvittojournalistikens ledande aktivister, och det må väl i så fall vara.

Och självfallet passerar vi på att förutom eget arbete ha kontakter och samtal också där.

Jag träffar t ex president Ilves för att med honom diskutera det kommande årets olika gemensamma utmaningar.

På torsdag är det så regeringssammanträde i mer full besättning efter helgerna.

Men senare den dagen beger jag mig till Vilnius i Litauen för sedvanligt ”Snow Summit” och informella diskussioner.

Mitt planerade fokus denna vecka ligger således dels på vår egen planering inför vintern och våren och dels kontakter i närområdet i olika frågor.

Men utvecklingen i Syrien och de områden som ju dominerat åtskilliga av mina samtal under de senaste dygnen kommer att kräva fortsatt uppmärksamhet.

President Assads TV-sända tal i går var en propagandaföreställning avsedd att mobilisera det stöd för den vacklande regimen som möjligen återstår att mobilisera.

Och oavsett utsikterna för detta innebar det utan tvekan ett bakslag för försöken att få till stånd en snar politisk övergång i landet för att förhindra ytterligare lidande, förstörelse och död.


Turkiet inför det nya året

06 januari 2013

STOCKHOLM: Det var nyttiga dygn i Izmir med möjlighet att diskutera olika aspekter på såväl Turkiets utveckling, som på relationerna till EU och utvecklingen i den vidare regionen.

Jag återvänder med intrycket av en möjlighet till ny dynamik i Turkiets interna utveckling efter en fas där det varit mindre av detta.

Arbetet med en ny konstitution har nu accelererats med förhoppningen att man skall kunna klara av detta under årets första tre månader.

Arbetet bedrevs i en kommitté där samtliga parlamentets partier strävar efter enighet. Det gör att det går långsamt framåt, men det är ju i grunden samma filosofi som vi har i vårt eget land när det gäller grundlagsfrågor.

Just nu är man inne i en fas när man skall definiera skyddet med medborgerliga fri- och rättigheter, och det säger sig självt att det är centralt i ljuset av de olika utmaningar man står inför.

Här finns dessutom en del olika perspektiv mellan de olika partierna. På sina håll finns det ju fortfarande en auktoritär sekulär tradition, och därtill kommer att kampen mot terrorismen har lett till definitioner av sådan som sträcker sig påtagligt långt.

Avgörande är självfallet att man kommer fram till lösningar i överensstämmelse med europeiska principer.

Och här spelar självfallet EU-processen en mycket viktig roll.

Skulle man misslyckas att komma fram till enighet kan författningsfrågan hamna i ett nytt läge med ett förslag från AK-partiet och en folkomröstning.

Viktigt är dock att den författning som tydligare skall markera landets europeisering och demokratisering har en bred och stabil politisk bas.

Samtidigt har den kurdiska frågan efter ett år av upptrappade strider från framför allt PKK i norra Irak och omfattande arresteringar av aktivister av olika slag kommit in ett nytt läge.

Regeringen har inlett direkta överläggningar med den fängslade PKK-ledaren Öcalan på ett sätt som tidigare var alldeles otänkbart.

Syftet anges vara att komma fram till ett slut på väpnade strider som i grunden alla förlorar på, men det säger sig självt att även mer politiska frågeställningar måste vara med i dessa samtal.

Processer som dessa är alltid svåra och sällan rätlinjiga.

En tidigare fas av då ytterligt hemliga samtal bröts ju genom åtgärder som sannolikt kan föras tillbaka på en mer militant del av organisationen. Mönstret känns dessvärre igen.

Men även om man inte skall ha överdrivna förhoppningar handlar det nu om en ny och viktig fas med nya möjligheter.

Samtidigt lever landet med en regional miljö som just påtagligt komplicerad.

Sannolikheten för att situationen i Syrien kommer till en snar och harmonisk lösning måste nog dessvärre betraktas som liten, och det kommer att innebära successivt ökade utmaningar för Turkiet.

Också relationerna till såväl Irak och Iran har av olika skäl blivit mer komplicerade. Södra Kaukasus har jag skrivit om här strax före jul, och till detta kommer självfallet den fortfarande olösta Cypern-frågan.

Landets ekonomiska utveckling är dock imponerande.

Det siktas på en tillväxt kring 5% om året under det kommande decennier, vilket får anses vara ambitiöst, men i så fall kommer att leda till ett mycket förändrat Turkiet när man kommer fram till replikens 100-årsjubileum 2023.

Men raden av stora container-fartyg på väg in och ut ut den hamn i Izmir som nu dessutom står inför en radikal expansion talade sitt tydliga språk.

Detta bidrar ju till den europeiska ekonomiska dynamiken på ett sätt som det ju är tämligen uppenbart att vi behöver.

Vår förhoppning är att vi under detta år skall Kinna gå en ny dynamik i relationerna mellan EU och Turkiet. Jag vet att den ambitionen är stark både hos det irländska ordförandeskapet just nu och hos kommissionen.

Och Sverige kommer självfallet att göra vad vi kan fö att göra detta möjligt.

Vi har ett mycket starkt både politiskt och ekonomiskt intresse av ett Turkiet som fortsätter på de europeiska reformernas och demokratiseringens väg.

Därför är det viktigt att vi steg för steg kan föra också anslutningsförhandlingarna framåt.

Och inte minst i ljuset av de växande utmaningarna i den vidare regionen har vi ju från EU:s sida ett behov av en än starkare strategisk relation med Turkiet.


Trilateral också i Efesus

05 januari 2013

IZMIR: Efter både bilaterala och trilaterala överläggningar talade Brasiliens Antonio Patriota och jag i dag inför Turkiets ambassadörer, och på det följde sedan en inte ointressant stund också med frågor.

Vad jag hade förberett att säga finns tillgängligt för den intresserade på UD:s hemsida.

Det var i New York vi tre utrikesministrar träffades på detta sätt första gången.

Sverige har ju redan utmärkta och viktiga förbindelser med både Turkiet och Brasilien, med också politiska dialoger av betydande värde.

Men vi har funnit att diskussioner i detta format har ett betydande mervärde.

Det var därför vi i New York beslöt att träffas här i Izmir, och här har vi diskuterat hur vår dialog skall byggas vidare.

Inriktningen är nu att vi träffas nästa gång i Brasilien, men innan dess skall vi ha en möjlighet till möten också på andra nivåer för att vidareutveckla dialogen.

I dag diskuterade vi såväl utvecklingen i Latinamerika som den i nästan varje avseende oroande situationen i Mellersta Östern.

På eftermiddagen gjorde vi så utflykt först till en f d grekisk by och sedan till de imponerande ruinerna efter anrika Efesus strax söder om Izmir.

Ruinerna efter denna stad från antiken – ursprungligen grekisk, men sedan under sin blomstring sannolikt det romerska rikets nästa största stad – sträcker sig över ett stort område.

Ändå är det bara knappt en fjärdedel av det gamla stadsområdet som man hitintills haft möjlighet att gräva ut.

Antonio Patriota har nu efter sitt något längre besök i Turkiet inlett sin återresa till Brasilien.

Vi kommer att träffas relativt snart igen i samband med toppmötet i Santiago de Chile mellan EU och Latinamerika mot slutet av denna månad.

Och för min del blir det en del ytterligare diskussioner här innan det i morgon är dags att återvända till Stockholm.


Trilateral med potential

04 januari 2013

ISMIR: Efter en dag med besök i olika delar av denna ekonomiskt dynamiska och historiskt fascinerande stad har vi så i kväll inlett de mer politiska samtalen.

Brasiliens Antonio Patriota anlände efter sina dygn med olika frågor i Istanbul och Ahmet Davutoglu anlände tillsammans med ett hundratal turkiska ambassadörer från när och fjärran.

Vi strålade samman i det historiska guvernörshuset här och började med en gemensam längre TV-intervju som fokuserade på varför våra tre länder har en så bra dialog.

Jo, vi kommer förvisso till detta med olika bakgrund och ibland olika perspektiv, men finner det lätt att tala med varandra och finna positioner som är gemensamma.

Och i den andan fortsatte vi tre utrikesministrar med en gemensam mycket informell middag.

Ofrånkomligt i denna del av världen – och kanske speciellt med Ahmet Davutoglu och mig själv – var en diskussion om den mångfasetterade historien från Sarajevo och Skopje över Thessalonki och Izmir/Smyrna till än mer komplicerade regioner.

Innan dess hanns det dock med en bilateral överläggning med Antonio Patriota om såväl det goda samarbetet mellan Sverige och Brasilien som förberedelserna för toppmötet mellan EU och Latinamerika i Santiago de Chile om några veckor.

I morgon börjar vi med att gemensamt tala inför och diskutera med Turkiets ambassadörer från olika delar av världen.

Och därefter blir det gemensamt besök vid historiska Efesus.


Framme i kvällen

03 januari 2013

IZMIR: I mörkret fram mot kvällen landade jag här, och nu väntar en morgondag som först fokuserar på utvecklingen i denna historiskt mångfacetterade region, och som därefter går över i den utrikespolitiska dialogen med främst min turkiske och min brasilianske kollega.

Hit anländer då också från Ankara samtliga Turkiets ambassadörer från olika delar av världen för att fortsätta de överläggningar de inledde i Ankara i går.

Men nu är det kväll, och efter måltid med vår ambassadör i Turkiet Håkan Åkesson och hans medarbetare tror jag att vi också drar konsekvenserna av detta förhållande.


Till Izmir och Smyrna

02 januari 2013

STOCKHOLM: I alla fall en liten försiktig början på året i dag med några timmar vid Gustaf Adolfs torg för att gå igenom ärenden, tala med en del kollegor och planera en del verksamhet framöver.

Men att säga att det var hög aktivitet i det svenska regeringskansliet denna dag vore att våldföra sig en aning på sanningen.

Det är först i nästa vecka som helglugnet upphör mer på allvar.

Jag hade i alla fall möjlighet till bra samtal med mina kollegor i Tallinn och Riga och gå igenom olika frågor vi gemensamt står inför under den närmaste tiden.

Nästa vecka kommer jag ju att vara på besök i olika sammanhang i först Tallinn i samband med ett eget planeringsmöte som vi utlokaliserat till vår närmaste andra huvudstad och sedan i Vilnius i samband med traditionella Snow Summit i Trakai.

Och jag hade också möjlighet att med Stefan Füle gå igenom olika aktuella gemensamma frågor.

Vi har ju haft anledning att ha kontakt under helgerna också om den olyckliga utvecklingen i Skopje och dess konsekvenser.

I morgon eftermiddag bär det så av till Izmir i Turkiet för ett par dagar där med olika överläggningar.

Historiskt kanske mer känd som Smyrna är det ju en stad med en rik, fascinerande och delvis också djupt tragisk historia.

En gång en mångkulturell levantisk handelsstad att jämföra med Alexandria och Beirut är den efter tragedin 1922 i dag en starkt expansiv industristad i den starkt expanderande turkiska ekonomin.

Dit anländer jag i morgon kväll och lämnar sedan någon gång under förmiddagen på söndagen.

Och det är åtskilligt som skall hinnas med under den tiden.


Gott Nytt År!

01 januari 2013

STOCKHOLM: Till tonerna av Strauss musik från Wien inleds i dag lite stillsamt det nya året.

Året som gick hade sina både minus och plus på det sätt som brukar vara fallet.

Ser man det ur perspektivet Sveriges utrikespolitik låg på pluskontot tydligt hur vi tydligare satte friheten på nätet på den globala agendan, hur vi firade Raoul Wallenbergs gärning och hur vi började ta nya steg i det nordiska också säkerhetspolitiska samarbetet.

På minussidan mer generellt är det specifikt den fortgående tragedin i Syrien som dominerar och mer generellt utvecklingen i den delen av världen.

En förstärkt bekymmersam trend när det gäller öppenhet och mänskliga rättigheter i de östligare delarna av vårt Europa måste nog också läggas till bilden.

Noterbart denna nyårshelg är att den under de senaste åren sedvanliga störtflöden av tvärsäkra uttalanden om eurosamarbetets eller t o m EU:s snara undergång lyser med sin frånvaro.

Ett och annat återfall finns förvisso, men det förefaller som om det finns en sakta ökad förvissning om det europeiska samarbetets styrka och förmåga att klara också dessa utmaningar.

Och att det är viktigt för Sverige behöver jag inte understryka särskilt. Vår utveckling är ju i så många avseenden beroende av detta samarbetes framtid.

Frågor kring detta kommer att fortsätta att vara viktiga under detta år.

Det är ju med betydande bekymmer vi följer den tilltagande insulära brittiska debatten om landets framtida orientering.

Vi strävar ju efter ett så brett europeiskt samarbete som möjligt, och ett Storbritannien som sakta driver iväg ut i Atlanten skulle försvaga oss alla.

Men ju mer av tendenser i den riktningen vi ser, desto större intresse har vi av att fördjupa samarbetet med de andra länder som då kommer att bli av än större betydelse för det europeiska samarbetets utveckling.

2013 blir året som leder oss fram till det 2014 som dels ju är också det europeiska valåret med ny ledning för EU-samarbetet i dess helhet och dels blir året då det kommer att finnas anledning att reflektera över utvecklingen under seklet sedan den stora katastrofen 2014.

Vi kommer att ha anledning att diskutera hur det andra steget i utvecklingen av den gemensamma europeiska utrikestjänsten EAS skall gestaltas, och tillsammans med Polen, Italien och Spanien har vi ju också initierat en diskussion om en samlad europeisk global strategi för att ge vår politik en tydligare riktning under kommande år.

I november i år samlas EU och det Östliga Partnerskapets länder till toppmöte i Vilnius, och det kommer på det ena eller andra sättet självfallet att bli en betydelsefull händelse. Utmaningarna är som bekant betydande.

Men skulle det vara möjligt att tills dess bli färdig med djupgående frihandels- och associationsavtal med Moldavien och Georgien, och dessutom bli möjligt att underteckna motsvarande avtal med Ukraina, skulle det vara en betydande framgång.

Innan vi kommit så långt kommer vi dock i maj att ha lämnat över ordförandeskapet i Arktiska Rådet till Canada, och förhoppningsvis kommer det vid ministermötet i Kiruna att vara möjligt att ta några viktiga steg framåt i samarbetet.

Och kanske kan detta möte också sätta mer av globalt fokus på de allt viktigare, men i den praktiska politiken ofta marginaliserade, klimatfrågorna. Utvecklingen är minst sagt oroande.

Att utvecklingen i hela området mellan Nilen och Indus är starkt oroande har jag dessvärre tvingats konstatera vid åtskilliga tillfällen. Och 2013 ser ut att bli ett år då problemen riskerar att fördjupas än mer.

Regimen Assad i Damaskus är redan historia, men vad vi ser är en utveckling mot olika stridande grupperingar som i avsaknaden av en politisk överenskommelse om en politisk övergång riskerar att föröda landet och regionen än mer.

Det krävs ingen större talang för att se hur spänningar bygger upp inom stora delar av detta område.

Och en central uppgift under det kommande året för europeisk diplomati måste bli att försöka förhindra att de leder till än mer av öppna konflikter. Risken för att det inte kommer att lyckas fullt ut skall dock inte underskattas.

Utrikespolitiken börjar alltid i det egna närområdet, och på flera sätt kommer det att vara i fokus under det kommande året.

Arktis-samarbetet är ett, men också Östersjö-frågorna i vid bemärkelse och därtill det intensifierade nordiska och nordeuropeiska samarbete vi söker.

Under året har Sverige ordförandeskapet i Nordiska Ministerrådet och därtill i det mer informella utrikespolitiska samarbetet inom såväl den nordiska som den nordisk-baltiska kretsen.

Sakta drar så arbetet igång igen efter helgerna.

På fredag och lördag kommer jag att befinna mig i Izmir i Turkiet för att tillsammans med min kollega från Brasilien Antonio Patriota bl a tala inför den årliga sammandragningen av Turkiets ambassadörer.

Och självfallet blir det också bilaterala överläggningar med min turkiske kollega Ahmet Davutoglu.

Det finns, milt uttryckt, mycket att tala om i den delen av Europa och världen.

Veckan därefter är det i olika sammanhang först Tallinn och sedan Vilnius som står på min agenda, och i det senare fallet inte minst överläggningar med den nya regering som trätt till i Litauen.

Ett Gott Nytt År till alla!