Stockholm, Bryssel och München

STOCKHOLM: Det var sent i måndags kväll som jag efter diverse förseningar lyckades ta mig hem igen efter de intressanta dagarna med Latinamerika i Chile.

Och här väntade då två arbetsdagar innan det bär av igen.

Rapporter från världens olika hörn som måste gås igenom. Riksdagsfrågor som måste besvaras. Frågor som måste diskuteras med kollegor i regeringen. Förslag som måste förankras politiskt. Kommande aktiviteter som måste förberedas.

Så det blir bråda dagar om allt skall hinnas med.

På andra sidan Atlanten går nu John Kerry snabbt igenom senatens olika processer för att under någon av de närmaste dagarna kunna ta över som USA:s utrikesminister.

Och Hillary Clinton närmar sig den mer avkopplande tid som hon mitt i allt sitt engagemang ju också sett fram emot.

Relationerna till USA tillhör de frågor som står på agendan när EU:s utrikesministrar träffas i Bryssel i morgon. Det är ju bara när vi är på samma våglängd som EU och USA har någon möjlighet till inflytande över avgörande utmaningar.

Till den årliga stora säkerhetskonferensen i München, som inleds på fredag, kommer i år vicepresidenten Joe Biden, och det kommer att ge möjlighet att diskutera en del av dessa utmaningar.

Till München kommer i sedvanlig ordning också Rysslands Sergej Lavrov, och det ger möjlighet att med honom ta upp frågor som måste hanteras. Frågor kring det arktiska samarbetet är ju viktiga för oss bägge.

I går orienterade sändebudet Lakhdar Brahimi FN:s säkerhetsråd i New York om den allt allvarligare situationen i Syrien. I avsaknaden av en politisk process beskrev han hur landet bit för bit håller på att förstöras.

Självfallet kommer också den utmaningen att stå på vår agenda i Bryssel i morgon, och i München kommer jag också att träffa Lakhdar Brahimi för diskussion om möjliga vägar framåt.

Vi står inför viktiga vägval. Det finns de som snarast vill se på olika möjligheter att försöka att accelerera en militär lösning av konflikten. Men jag tillhör dem som snarare vill diskutera olika möjligheter för att komma närmare en politisk lösning.

Ingen av dessa vägar är någon självklar eller enkel väg till framgång. Men min fruktan är att den mer militära vägen kommer att leda till sådan söndring och splittring att landet och regionen inte kommer att kunna repareras för lång tid framöver.

Och konsekvenserna av det kommer att bli mycket allvarliga.

Vi står ju dessutom i en mer krävande situation inte bara i Sahel-regionen med Mali i centrum just nu utan också i delar av Nordafrikas.

De franska trupperna och Mali:s armé rycker nu fram och säkrar också Timbuktu. Det är självfallet alldeles utomordentligt och har vårt starka stöd.

Men jihadister mobiliserar samtidigt, och gör det över regionen i dess helhet. Terrorattacken i Algeriet var ett exempel på detta. Att vi med viss styrka fått uppmana många att lämna Benghazi i Libyen är ett annat exempel på denna utveckling.

Och jag fruktar att vi kommer att få se fler under den kommande tiden.

Stabilitetsinsatser i hela denna region, av olika slag, kommer att bli nödvändiga under en betydande tid framöver. Frågan är om vi har förmåga och instrument tillräckligt för det som kan komma att krävas.

Också det kommer att tillhöra torsdagens frågor i Bryssel.

Mitt i allt detta ser vi en allt mer oroande utveckling i Egypten med ett stort antal döda i de konfrontationer som skett och med en närmast total politisk låsning mellan president Morsi och det muslimska brödraskapet å den ena sidan och den mer sekulära oppositionen å den andra.

Och detta sker samtidigt som ekonomins möjligheter till återhämtning gradvis förstörs genom den ökade politiska osäkerheten. Att många egyptier upplever att de fått det påtagligt sämre sedan revolutionen kommer självfallet inte att göra situationen enklare.

Så de utmaningar vi står inför i vårt närområde är mycket betydande. De kräver noggranna europeiska överväganden, och de kräver nära samråd över Atlanten.

Och det är dessa frågor som kommer att stå i centrum för mig under de närmaste dagarna i Stockholm, Bryssel och münchen.

4 kommentarer till Stockholm, Bryssel och München

  1. karrman skriver:

    Positivt att Timbuktu är återtaget. Var ett kulturellt centrum under medeltiden när Mali var centrum för handeln genom Sahara.

    Förefaller också som att tuaregerna börjat samarbeta med fransmännen och vänt jihadisterna ryggen. Hoppas att fransmännen lyckas integrera tuaregerna politiskt med övriga Mali.

    Frågan vilket stöd en fundamentalistisk tolkning av Islam kan få i Västafrika? Det säger sig själv att en muslimsk rörelse som vill förbjuda musik aldrig kommer att vinna folklig anklang i det musikälskande Västafrika.

  2. Per Fredö skriver:

    http://www.svd.se/kultur/understrecket/naturrikedomar-bakom-kongos-tragiska-ode_7869952.svd

    Kongo har både politiker och media negligerad i årtionden.
    Syrien är ett helvete. Kongo har varit det i betydligt större omfattning och mycket återstår att lösa där.

  3. Bo W. Höglund skriver:

    Fredö har säkert rätt om både Kongo och Syrien – man undrar dock om det i Sveriges intresse mera ligger att avhjälpa de mindre helveten som finns på andra sidan östersjön.
    Helvetena är säkert mindre där, både till grad och art, men möjligheterna att vara till nytta borde ju vara desto större beroende på de geografiska/logistiska avstånden och gäller det att ingripa med kraft bör vi komma ihåg att vi inte kan försvara Gotland mer än en vecka!

  4. […] OBS! [2010-06-02: Ändrat till "nyast överst"-ordning] —- 2013-01-30 (under ”Stockholm, Bryssel och München”) […]

%d bloggare gillar detta: