Från Nato till Levanten

STOCKHOLM: Dagen börjar med att snön vräker ner över huvudstaden. Vackert igen.

Gårdagen dominerades av överläggningarna med Nato:s Anders Fogh Rasmussen som ju var på besök i både Sälen och Stockholm innan han återvände till Bryssel och uppgifterna där.

Både i sitt anförande i Sälen och i de överläggningar han hade i Stockholm med Fredrik Reinfeldt betonade han det goda samarbetet mellan Nato och Sverige.

Och det finns inom Nato ett större förtroende för Sveriges förmågor i olika avseenden än vad som ibland ges uttryck för i den svenska debatten.

Frågan om ett svenskt medlemskap i Nato står som bekant inte på den omedelbara politiska dagordningen i Sverige, men det finns ett solitt politiskt stöd för det nära partnerskap som vi ju nu har och successivt bygger ut.

På middagen diskutera vi en del om detta liksom om olika politiska utmaningar vi står inför i Europa under de kommande åren.

Pressen på försvarsbudgetar i alla länder gör det naturligt att diskussionen om samarbete i olika former har blivit mer intensiv såväl inom Norden som inom EU och Nato.

Det Karin Enström och jag skrev på DN Debatt i söndags om nordiskt samarbete fick ett mycket positivt gensvar inte minst i Finland. Viktigt som detta är skall vi dock inte bortse från de gränser som finns för vad detta kan åstadkomma.

Och vi kommer att diskutera detta mer inom de kommande dagarna.

I dag kommer situationen i Syrien och i den bredare regionen – det vi brukar kalla Levanten – att dominera min dag.

Vi har dragit samman både internationella och svenska experter för att med stor öppenhet diskutera de framtida utmaningar som ju kommer att komma.

Det är svårt att på kort sikt vara optimistisk om utvecklingen. Och allvaret i de utmaningar vi kommer att ställas inför kan knappast underskattas.

Men också situationen i Mali kommer att kräva fortsatt uppmärksamhet.

Det har kallats ett extra utrikesministermöte i EU i ärendet på torsdag, men i det kommer jag inte att ha möjlighet att delta.

Formerna för sammankallandes av möten som dessa tror jag vi måste diskutera närmare – ett mycket stort antal europeiska länder har faktiskt regeringssammanträde på torsdagar.

FN:s säkerhetsråd diskuterade situationen i går, och även där finns ju stödet för den omedelbara franska insats som blev nödvändig.

Men utmaningarna skall inte underskattas.

Nu tillförs också styrkor från olika afrikanska länder för att föröka att stabilisera situationen, men i grunden är det en politisk snarare än en militär lösning som måste eftersträvas.

5 kommentarer till Från Nato till Levanten

  1. Per Fredö skriver:

    Det var ändå ett intressant besked, som kom från försvarsminister Karin Engsträm, visserligen nedtonat, att moderaterna är för svensk medlemskap i Nato.

    Nu får vi emellertid återigen höra att denna fråga inte står på den politiska dagordningen. Det saknas nämigen ett brett politisk stöd för ett medlemskap.

    Karin Engsröm refererade för sin del till att det vara fråga om svenska folket.

    Förvisso ligger det något i detta, ett svensk folk,, som länge indoktrineras med att vi klarar oss själva detta utan att veta något om det skydd vi ändå hade från främst USA under det kalla krigets dagar.

    Men vi måste också ha politiska blockerare. Partier som vänsterpartiet, sverigedemokraterna kan man bortse från.

    Vad kristdemokraterna och centerpartiet tycker är åtminstone för mig obekant.
    Att dessa partier ställer upp på ett medlemskap är naturligtvis önskvärt inte minst när vi nu har en alliansregering.

    Det helt avgörande för ett positivt beslut blir ändå socialdemokraternas ställningstagande till ett medlemskap.

    Om vi verkligen befann oss i ett krisläge så är det nog ingen tvekan om att socialdemokraterna skulle byta nuvarande aktiva partnerskap mot ett medlemskap.

    Detta parti har dock en vänsterfalang att ta hänsyn till.
    Den präglas sedan länge av stark antiamerikanism, vilket betyder att partiets säkerhetspolitiska realister, sådana finns förvisso, att aktivt arbeta för ett medlemskap i Nato..

    Något motsvarande hände när socialdemokraterna svängde i sin inställning till EU.

    Anders Fogh Rassmussen betonade också att inget land längre kan bära sina egna militära kostnader utan att dela kostnaderna med andra länder.

    Det gäller även oss och därför menar jag var DN-artikeln mycket positiv.
    Sedan är det en annan sak att gå från ord till handling. Och spkeptiker har naturligtvis omedelbart visat på sina iknsikter.

    Men också andra länder, och dit måste nu även USA räknas, tvingas att kraftigt beskära sina militära utgifter,

    Som Anders Fogh Rasmusssen också sade på Folk och Försvars konferens i Sälen,,Nato eftersträvar ingen konfronttion med Ryssland utan ser tvärtom framför sig ett Ryssland, som väljer vägen mot mer av vidgade kontakter med sin omvärld

    Det är ändå åt det hållet det lutar även om ryssarna bedriver sin geopolitiskt präglade konfrontationsplitik.
    Det är den som måste bekämpas och det med andra medel än de militära.

  2. metusalem skriver:

    Per Fredö har här gjort en fin sammanfattning av ett svårt ämne. Vår säkerhetspolitik har plågat vårt land allt sedan Nato bildades, och vi bestämde att Sverige skulle avstå från medlemskap. Varför? Vi är ju ändå med i allt väsentligt. På klingande Dalmål gav socialdemokraternas talesman sin förklaring, som jag givetvis inte fattade finessen i.

    Faktum kvarstår, svenska folket är fortsatt skeptiskt till Nato. Vi som skulle uppskatta ett legaliserande av ett 60-årigt förhållande får böja oss för politiska realiteter. Samverkan i Norden är modeordet för dagen. Jättebra, men vore ännu bättre under det paraply där Norge-Danmark, Island och Baltikum tycks trivas förträffligt.

  3. claudius49 skriver:

    Carl Bildt, finns det NÅGOT skäl till varför Sverige alltjämt ska tveka och vela inför ett RIKTIGT medlemsskap i NATO? (Om NATO vill ha oss med, förstås.)

    När nu NATOs generalsekrteterare mycket tydligt har förklarat att ett Sverige utan medlemsskap står naket och hjälplöst vid ett eventuellt angrepp utifrån, så inser ju alla eventuella angripare att det nu är mycket billigt att angripa oss (men det har dom förstås känt till underhand sedan länge).

  4. metusalem skriver:

    Jag hörde från Sälen att Hans Wallmark kommenterade att vare sig norska eller danska sossar tycks vantrivas under Natoparaplyet. Vad skiljer dem från svenska partisyskon?

  5. Frågan om att Sverige, som enda land i EU, motsätter sig att eventuella syriska krigsförbrytare skall ställas inför ICC, är intressant. Jag drar vissa paralleller till de allierades krav på ”Unconditional surrender” av nazityskland. Detta ultimatum påstås ju ha förorsakat låsningar som kanske t.o.m. förlängde kriget. Är det möjligen för att undvika liknande låsningar som Sverige har gjort det ställningstagande i fallet Syrien och ICC? I så fall är det ju klokt.

%d bloggare gillar detta: