Årets olika utmaningar

TRAKAI: De livliga diskussionerna mellan tänkare och tyckare från bägge sidor av Atlanten har fortsatt här under dagen.

En del av diskussionerna har förvisso följt rätt etablerade spår.

Från amerikansk sida kommer de återkommande klagomålen om bristande europeisk vilja att satsa tillräckligt på försvaret.

Och från europeisk sida finns en oro för att USA i sin strävan efter ”nation building at home” vänder sig bort från de svåra freds- och stabilitetsuppgifter som vi står inför i norra Afrika och västra Asien.

Men här finns också element av hälsosam självkritik.

Mot amerikansk tro att ett allt större beroende av drönare räcker för att lösa problem.

Och mot europeisk tendens att tro att ständigt allt mer av sanktioner kan fungera som substitut för verkligt agerande.

Så gick diskussionen vidare kring förberedelser för toppmötet med det Östliga Partnerskapet i Vilnius i höst.

Utmaningarna är betydande, och det kommer att kräv as betydande gemensamma ansträngningar.

Det fanns i diskussionen en icke obetydlig oro för att utvecklingen i Ukraina skall gå i vitrysk riktning, och för att utvecklingen i Georgien skall gå i ukrainsk riktning.

Europeiskt engagemang är en nödvändig förutsättning för att möta dessa risker. Om det sedan är tillräckligt är dock en senare och mer komplicerad fråga.

Så sprida vi åter tillbaka till olika delar av Europa och USA efter detta års ”snötoppmöte”

Hemma väntar förhoppningsvis en lite lugnare helg.

Men denna veckas besök i både Tallinn och Vilnius, liksom diskussioner med min lettiske kollega på mötet här har varit en viktig del av början på det nya året.

8 kommentarer till Årets olika utmaningar

  1. spanaren skriver:

    Vi borde kanske överväga att betala vår egen
    ”hemförsäkring” innan vi bekymrar oss om hur
    utvecklingen kommer att gå i fd Sovjetunionen
    även om en upprepning av historien 1920-1940
    inte kan uteslutas.

    http://nyheter24.se/blogg/6mannen/2013/01/12/att-lata-andra-betala-premien-for-hemforsakringen/

  2. Kerstin Broste skriver:

    Det finns obehagliga likheter i Mali med vad som händer i Libyen och Syrien. I Syrien och Libyen kallas ”krigarna” oppositionella och i Mali terrorister även om det kanske är sponsrade av samma sida. I Israelisk press talas nu om att Syrien har upparbetad uran på samma sätt som före Irak invasionen. Afrika och Mellanöstern med sina rikedomar verkar ha en stark dragningskraft på väst. Kanske en nykolonialistisk era är på gång.

  3. Per Fredö skriver:

    http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=35

    Ännu en intressant artikel om hur ryssarna ser på sin nation samt vad Putin vill lära både en ryska allmänheten samt främst den nya generationen.

    Kommer han att lyckas?
    Hur kommer det i så fall påverka europeiska strävanden att sprida demokratin österut inom ramen för bland annat ÖPP?
    Kan vi räkna med fortsatta geopolitiska konflikter för lång tid framöver?

  4. spanaren skriver:

    Dagens svenska utrikes/säkerhetspolitik förs inom ramen
    för ”den nya världsordningen/globaliseringen” som Fukuyama
    beskrev som historiens slut och en värld dominerad av
    ”västdemokratin”.

    Det finns ett alternativ som beskrivits av Huntington i boken
    ”The clash of civilisations” som idag ligger nära vad Putin
    och hans möjlige utrikes/säkerhetspolitiske rådgivare
    Alexander Dugin talar om.
    Den första järnridån mellan ortodoxa och katolska kristenheten
    fälldes år 1054 och denna civilisationsgräns har inte flyttats
    sedan dess……

    http://www.foreignaffairs.com/articles/48950/samuel-p-huntington/the-clash-of-civilizations

    Per Fredö,

    Mycket intressant artikel som händelsevis i mycket
    överensstämmer med vad undertecknad tidigare skrivit här på CB Blogg om dagens Ryssland.

  5. metusalem skriver:

    Spanaren är en av få som numera funderar omkring vår säkerhetspolitik. Men eftersom Folk och Försvar står för dörren kanske några ytterligare begrundar vad som kan hända framöver.

    Rätt samstämmigt har våra politiska och militära ledare konstaterat att vi klarar oss en vecka. Och sedan? Jag förmodar att det är den gamla tanken att sedan kommer NATO till vår hjälp. Vore det inte klokt att föra en bred diskussion om hur framtiden skall gestalta sig.

    Vår svenska vana att borra huvudet djupare i sanden har ju ”tjänat oss väl”. Sedan början av 1800-talet, jovisst. Men finns det inte möjligen en känsla av att på något sätt betala för den trygghet vi anser oss ha (via Nato)? En fråga som jag hoppas FoF kan ta i lite konstruktivt denna gång.

  6. spanaren skriver:

    LÄSTIPS!

    I anslutning till vad utrikesministern skriver och tidigare inlägg
    i denna tråd rekommenderas en bok om dagens Ryssland av
    den ryskamerikanska journalisten Anna Arutunyan som
    medverkar i bla USA Today med titeln:

    TSAR PUTIN

    I debatten verkar många inte ägna en tanke åt varför
    Sverige behöver ett militärt försvar och var hoten kommer
    ifrån -idag som på Alexander Nevskys tid….

    Metusalem,

    Fogh-Rasmussen har talat klarspråk om Sverige och NATO
    men som vanligt hör våra styrande med huvudena djupt
    nersänkta i sanden ingenting….

    En mycket livlig debatt förs nu inte bara på militärbloggarna
    utan även på bla SvD.se men här på CB blogg är ointresset
    påfallande – varför?

  7. Per Fredö skriver:

    Det kalla kriget är över. Vi behöver inte räkna med några nya världskrig på vår kontinent.

    Inte ens dagens Putin, som otvivelaktigt genomför en modernisering av den ryska militärmakten, skullar våga sig på till fler interventioner, en av typ Georgien.

    Ett angrepp på vårt land, vilket i så fall skulle inkludera både de baltiska länderna samt de nordiska länderna, är helt enkelt uteslutet.

    Den bedömningen ligger också bakom de politiska beslut, som vår säkerhetspolitik utgår fr..

    Vad skulle Ryssland egentligen vinna på ett sådant begränsat krig?

    Den frågan kan jag inte se att förespråkrarna för en väsentlig svensk militär upprustning har något svar på.
    Int heller vilka kostnaderna skulle bli, hur finansieringen ska ske och inom vilken tidsram, som denna målsättning skulle vara infriad.

    Detta hindrar naturligtvis inte att vi i samverkan med övriga skandinaviska länder, de baltiska staterna, EU samt inte att förglömma Nato,som ännu är vårt skydd, ska har en god försvarskapacitet.

    Likaså är stormakternas tillgång till kärnvapen något som gör att
    ett land, som Ryssland inte skulle våga starta ett krig.

    Det viktia är att att understödja en utveckling i Ryssland, som innebär att även detta land successivt blir ett mer öppet samhälle med demokratiska strukturer.

    Detta kan mycket väl komma under den tid Putin är president.

    Det finns en växande intern position, som trots allt innebär att hans maktställning kommer att försvagas.
    Likaså kan vi se framför oss en växande internationell handel, vilken även Ryssland måste delta i.
    Det förstår faktiskt också Putin.

    Putin i likhet med andra aktoritära ledare söker nu trygga sin egen maktställning så som exempelvis Ostrovkosky har beskrivit.

    Däremot har vi nu konflikter som den i Syrien och som nu sannolikt även Ryssland vill få stopp på.

    Det kräver förnyadd konsultationer mellan Ryssland, USA samt FN.

    Det krävs då någon slags lösning, som också inkluderar Assadregimen.

    Alternativtet föefallet bli ett fortsatt krig, som kan pågå betydligt längre än vad de flesta har räknat med.

    Men tyvärr verkar möjligheterna till ett fredsavtal avlägsna.

    Det är den typen av konflikter vi lever med, medan svårigheterna nå fredsavtal har visat sig bli allt svårare.

  8. observer61 skriver:

    Är den tilltagande förföljelsen av kristna ett problem för EU, Carl Bildt eller Sverige?

    För ärkebiskopen förefaller detta inte vara värt ett vitten. Har någon hört om broderskapsrörelsen har uppmärksammat detta?

    En länk på lista på länder som uppmärksammas.

    http://www.open-doors.se/world_watch_list_2013

%d bloggare gillar detta: