Vem vann egentligen?

ÖVER CENTRALASIEN: Innan det amerikanska valresultatet blivit tillräckligt klart lyfte jag från Bangkok, och har i skrivande stund i strålande väder just passerat över välbekanta Mazar-e-Sharif i nordligaste Afghanistan.

Det landets framtid har jag ju anledning att ägna betydande uppmärksamhet.

För några decennier sedan var konflikten i Laos och Vietnam som dominerade uppmärksamheten. Det vi kallar Vietnam-kriget var ju en konflikt som mer eller mindre omfattade hela den regionen.

Över Laos fällde USA mer än två miljoner ton bomber mellan 1964 och 1975 – mer än som fälldes över hela Europa under andra världskriget.

En tredjedel av dessa bomber exploderade inte, och den börda dessa innebär tynger landet svårt. Omkring 20.000 personer har förlorat livet eller skadats allvarligt av dem sedan kriget tog slut för mer än 35 år sedan.

Röjning av dessa bomber är en förutsättning för meningsfylld verksamhet i betydande delar av landet. Men det är ett långsamt, svårt och dyrt arbete.

När jag frågade hur lång tid det skulle ta att med nuvarande rake röja det som måste göras fick jag svaret att det skulle ta cirka ett sekel.

Vietnam-kriget är fortfarande något av ett trauma för USA. Både rent mänskligt, och när det gäller mer grundläggande politiska frågor.

Det var en produkt av det kalla kriget i ett försök att stoppa kommunismens fortsatta utbredning i regionen. I bakgrunden fanns den s k domino-teori som utgick från att om Sydvietnam dukade under skulle det ena landet efter det andra i regionen falla.

USA förlorade kriget i grunden därför att man politiskt inte klarade av att fullfölja det.

Fredsavtalet 1973 följdes av en ”decent interval” tills kongressen gjorde klart att man inte var beredd till vare sig flyg- eller finansiellt understöd till regimen i Saigon, och därmed i praktiken gav grönt ljus till den nordvietnamesiska armén att erövra staden i april 1975.

Och med detta – och med den nordvietnamesiska arméns hjälp – föll också regimerna i Vientiane och Pnom Penh.

I Kambodja installerades den röda khmerernas närmast unika terrorregim. Den hade väl inledningsvis sina stöttrupper också i vårt land, men dess mord av en betydande del av landets befolkning gick efter ett tag inte att förneka.

I Laos kunde Pathet Lao-styrkorna i augusti rycka in i ett Vientiane som vid det laget var nästan folktomt.

De som kunde hade flytt, och det sägs att ca en tiondel av landets befolkning flydde inför utsikten av det maktövertagande som på allvar skedde när den s k folkrepubliken proklamerades i december det året.

Kortsiktigt föreföll det som om domino-teorins förespråkare inte hade alldeles fel.

Den tidigare sydvietnamesiska befrielsefronten FNL försvann snabbt, och Sydvietnam underkastades med kraft Hanois makt i alla avseenden. Snart sökte sig båtflyktingar i tiotusental ut på havet ihop om att kunna undkomma.

Men i ett längre perspektiv är bilden mer brokig. Regionen i övrigt valde tydligt en annan väg. Thailand förblev ett västligt land på väg mot demokrati, och nyckellandet Indonesien kom ju sedan att slå in på en tydlig demokratisk kurs.

Och till det kom den spektakulära ekonomiska framgången för dessa länder. Framgången för det som skulle komma att kallas de asiatiska tigrarna – allt öppnare marknadsekonomier – i kombination med den sovjetiska stödmaktens kollaps skapade en helt ny situation för de kommunistiska regimerna.

Gradvis har de tvingats att liberalisera i alla fall ekonomiskt och öppna upp gentemot världen i övrigt. Nu är gemenskapen i ASEAN med regimer de förr skulle sett som tydliga fiender både nödvändig och naturlig.

De styrande kommunistpartierna i Vientiane och Hanoi är fortfarande hårda i sina försök till kontroll av samhällena.

Men man har en allt tydligare känsla av att det inte är den förkättrade USA-imperialismen som längre är hotet, utan snarare det allt starkare trycket från den allt starkare grannen i norr.

Om det talas det dock mest man till man och i försiktigt små bokstäver. Man vet hur kartan ser ut.

USA förlorade kriget i Vietnam, och på landsbygden i Laos lever man fortfarande med krigets bittra och tunga arv.

Men regionen blev inte alls kommunistisk och sovjetisk på det sätt som det ju var krigets avsikt att förhindra.

Den kommunistiska modellen bröt samman, liberalisering var vägen till ekonomisk framgång och demokratin har stärkts i regioner i dess helhet.

I Laos vajar fortfarande partiets röda fana med hammaren och skäran, och kontrollen är påtaglig.

Ändå är det tydligt även här att utvecklingens pil visar en annan riktning.

USA förlorade kriget, men vem som verkligen vann freden är en helt annan sak.

4 kommentarer till Vem vann egentligen?

  1. florimond77 skriver:

    Ja, det var många tänkvärda tankar. Om man åtminstone lärde sig av felen. Hade Bush, mannen som aldrig läste en historiebok, hade bemödat sig av att lära av historen hade det aldrig blivit något krig i Irak/Afghanistan. Två ytterligare misslyckade krigsoperationer. Nu borde det vara bevisat att man vinner inget gott, varken fred eller demokrati, genom att bomba fram det varför man hoppas att Obama har förstånd nog att stoppa Israels eventuella krig mot Iran.
    Hade ingen invasion skett i Irak hade vi idag sett sett Sadam Hussein störtas genom den arabiska våren. Ett scenario som givit folket en hel del mer credit än USAs förödmjukande krig.

  2. Kachina skriver:

    Det man vinner är en förändring. Denna förändring leder oftas till demokrati i tidigare religiöst och poltiskt ”låsta” länder.

    Tyskland vann inte kriget, men de vann freden, …blev jag 1974 upplyst om av en krigsinvalid i Frankfurt.

  3. florimond77 skriver:

    En dyr förändring i männsikoliv och lidanden. Det finns förändringar som kostar mindre.

  4. Kachina skriver:

    Ja de finns, men det handlar om att förändra människans sätt att tänka. Något som ser sig närmast ogörlig. Vi tänker inte annars än de gjorde på faraonernas tid.

%d bloggare gillar detta: