Johnny Munkhammar

VID MEDELHAVET: Det är många som i dag känner djup sorg och saknad efter budet om att Johnny Munkhammar gått bort.

Utanför riksdagshuset i Stockholm vajar flaggorna på halv stång.

Johnny var en mångsidigt begåvad, ständigt engagerad och alltid entusiasmerande individ som visste vad han trodde på och som ständigt såg det som viktigt att försöka övertyga andra.

En genuin liberal, en sällsynt intellektuell och en varm människa.

Saknaden är stor.

3 kommentarer till Johnny Munkhammar

  1. gruelse skriver:

    Mina kondoleanser går till Johnnys familj.

    Johnny Munkhammar var också en debattör med ofta välskrivna inlägg. Uppenbarligen var han en stor anhängare av nyliberalism, EU och euro, vilket framskymtar i följande debattartikel i SvD 120522 ” En opålitlig statsmakt bakom grekiska krisen”. http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/en-opalitlig-statsmakt-bakom-grekiska-krisen_7220197.svd#disqus_thread

    I den antyder han att nyliberalismen och euron som konstruktion inte kan ligga bakom krisen i Grekland när skriver:

    ”Andra skyller problemen på ”nyliberalism”. Då måste definitionen av nyliberalism vara offentliga monopol, höga offentliga utgifter, regleringar och byråkrati. Enligt OECD, Världsbanken, World Economic Forum – alla samstämmiga bedömare – är Grekland ett av de minst ekonomiskt fria länderna i Europa. För detta har Grekland kritiserats i tre decennier.

    Men är inte allt eurons fel? Grekland skulle inte ha varit med i euron från början. EU-ledarnas kompromissande med de egna eurokraven – och Greklands fusk – lade grunden för problemen. Euron har aldrig varit ”felkonstruerad”; EU följde bara inte den egna konstruktionens krav.”

    Jag håller dock inte med. Tvärtom, nyliberalismen har en stor del i vad som har hänt med krisen i Grekland, samt att euron, där finanspolitiken fortfarande är nationell, är en felkonstruktion.

    Nyliberalism innebär bland annat fri rörlighet över eventuella nationsgränser av varor, tjänster, människor och kapital, samt avregleringar och privatiseringar av viktiga samhällsfunktioner och naturresurser. Nyliberalismen används, dels för att utplåna nationalstaterna, dels för att kanalisera makten till ett fåtal global finansaktörer som tar sig ansvaret att kontrollera kapitalflödena. I förlängningen hägrar hos dessa finansaktörer också kontrollen av jordens råvarutillgångar och förädlingen av desamma.

    Tidigare, före den finansiella avregleringen och nyliberalismens härjningar, var finansmarknaden och bankväsendet en nationell angelägenhet. Kapitalet kunde inte fritt flöda över nationsgränsen. Numera har bankerna inom västvärlden uppmuntrats till att ha verksamheter i många länder för att underlätta flödena av kapital och värdepapper. De nationella finansmarknaderna i västvärlden är uppslukade av den globala avreglerade finansmarknaden. På den agerar multinationella storbanker och globala finansinstitut utom räckhåll för nationalstaternas politiker, i enlighet med nyliberalistisk ideologi.

    Men den avreglerade globala finansmarknaden är ett instabilt system, eftersom dess struktur i huvudsak är ett positivt återkopplat reglersystem. Sådana system leder till kaos vid en liten störning. (Denna kunskap är allmänt känd hos tekniker men uppenbarligen föga känd hos ekonomer. Sedan finns det aktörer som gör stora vinster vid kaosartade finansiella förlopp och därför vill ha instabilitet i systemet.) Lehman Brothers-konkursen var en sådan störning, som orsakade den globala finanskrisen hösten 2008, och som har lett till nuvarande skuldkris, som drabbar PIIGS-länderna hårt, däribland Grekland.

    I och med att bankernas verksamhet är samhällsviktig – de hanterar bl.a. privatpersoners sparade pengar – vill politiker och privatpersoner inte att banker ska gå i konkurs. Bankerna har således fått en mycket gynnsam affärsposition. De kan ägna sig åt lukrativt högriskbeteende, dvs. låna ut så mycket pengar som möjligt utan att tänka så mycket på kreditvärdigheten. Allt för att maximera vinsterna. Bankerna vet ju att staten går in med skattebetalarnas pengar om bankerna riskerar att gå i konkurs till följd av eventuella kreditförluster.

    Det är främst kontinentaleuropeiska multinationella storbankers ohejdade utlåning till PIIGS-länderna som ligger bakom de kreditfinansierade konsumtions-, tillgångs- och fastighetsbubblorna i dessa länder.

    Bubblorna har kunnat blåsas upp tack vare att euron med sin lågräntepolitik gjorde kreditfinansierad konsumtion och bostadsspekulation förmånlig. Under bubbelblåsarfasen kunde också dessa länder vissa upp glädjande tillväxtsiffror som imponerade på de tillväxtfanatiska nyliberalerna.

    Bubblorna (till sin struktur ett positivt återkopplat reglersystem) imploderade till slut, med kreditförluster och hos storbankerna som följd. Skuldkrisen hos PIIGS-länderna blev ett faktum. I fallet Grekland är det i huvudsak franska och tyska storbanker som har blåst upp den grekiska konsumtionsbubblan. De 100 miljarder kronor som Anders Borg har lånat ut till IMF till 0,1 % ränta, har gått till att rädda dessa banker.

    Det spelar ingen roll om statsfinanserna var välskötta som i Spanien eller misskötta som i Grekland, utan det är nyliberalismen, den ekonomiska globaliseringen och euron som ligger bakom skuldkrisen.

    Det är mot bakgrund av ovan beskrivna sammanhang man ska se de ekonomiska räddningspaket som ges till Grekland. Räddningspaketen är i första hand till för de banker, som har lånat ut till den grekiska konsumtionsbubblan, så att dessa inte riskerar konkurs eller alltför stora förluster.

  2. Bo W. Höglund skriver:

    Jag vill här citera min gamle chef vid ett liknande tillfälle – ”Det är alltid de bästa som dör först, pratbubblorna (han sade något annat) lever kvar alldeles för länge!”

    Även de som bara var beundrande läsare saknar honom!

  3. pimpe skriver:

    Fånga Julien Assange på väg till flygplatsen i England, ta honom till Sverige och läxa upp honom för sexbrotten – och överlämna honom till USA. Varför göra honom besviken? :)

%d bloggare gillar detta: