Imponerande och tragiska Korea

26 mars 2012

SEOUL: På flygningen från London i natt släckte jag lampan någonstans över Finska Viken och öppnade fönstret över öknarna en bit norr om Peking.

Efter landning på den imponerande Incheon-flygplatsen har vi nu kom in till den pulserande jättestaden och anläggningen där Nuclear Security Summit snart tar sin mer officiella början.

Korea är ett land som vi har både nära och goda förbindelser med.

Själv har jag varit här mer officiellt på besök både som statsminister 1993 och som utrikesminister 2009, men även i övrigt är strömmen av besökare betydande. 

I maj i år kommer Kungen och Drottningen med två statsråd hit på ett officiellt statsbesök för att ytterligare fördjupa förbindelserna. 

Och president Lee Myung-bak har också besökt Sverige.

Med Korea har EU nyligen slutit ett omfattande och viktigt frihandelsavtal, och därmed kommer de redan nu betydande ekonomiska förbindelser att stärkas ytterligare.

En del av vår närvaro här vår del i den militärkommission NNSC som i någon formell mening har att övervaka vapenvilan efter Korea-krigets slut 1953. 

Ett besök uppe vid grundlinjen vid Panmunjeon är en lika bisarr som upplysande upplevelse.

Den nordkoreanska staten – folkrepublik, heter det – är världens mest slutna, mest repressiva och mest misslyckade stat. Det handlar om en tragedi av nästan omätliga dimensioner.

I dagarna ser jag att man publicerat en studie som visar att medellivslängden i Nordkorea är ca tio år kortare än vad den är i Sydkorea. Det är ett mycket konkret resultat av vad den kommunistiska politiken har burit här.

Och jag minns från tidigare att det numera också finns en betydande skillnad i medellivslängd. Svälten och bristen på livsmedel har gjort att människor berövats sina möjligheter att växa och leva fullt ut.

Tragedin har blivit allt tydligare under de senaste decennierna.

Vid mitten av 1970-talet var det kommunistiska Nordkorea ett samhälle mindre slutet och med en bättre utveckling än det kinesiska, som då ju var i slutet på den destruktiva Mao-eran. Och skillnaden gentemot Sydkorea var heller inte så dramatisk.

Den stora svältkatastrofen i Nordkorea i slutet av 1990-talet tillhör en av vår tids största tragedier inte minst eftersom den var ett direkt resultat av felaktiga och farliga politiska beslut.

Man beräknar att mer än en miljon människor dog, och det i ett land med en befolkning kring 25 miljoner människor. Åtskilliga miljoner fler drabbades hårt av undernäring under en längre tid med alla de konsekvenser detta får. Inte minst barn drabbades hårt.

Det nordkoreanska systemet bygger på en extrem militarisering under kommunistpartiets hårda kontroll. Man räknar med att de militära satsningarna upphör till 25-30% av den samlade ekonomin under den officiella ”militären först”-politiken.

Hur länge detta kommer att kunna fortsätta är självfallet en avgörande fråga inte minst här i Seoul ett stenkast – nåja, i alla fall ett artilleriskott – från skiljelinjen.

Sedan unge Kim Jong Eun i slutet av förra året tog över ledningen har han gjort ett 30-tal offentliga besök och framträdanden, och ca 20 av dessa har varit relaterade till olika militära funktioner eller installationer. I detta har självfallet legat en signal.

Ekonomin stapplar sig fram också med hjälp av internationell nödhjälp. Men tydligt är att det sedan svälten finns tendenser till en ”gerillaekonomi” där människor gör vad de kan för att överleva, och där staten försöker begränsa och dämpa detta så mycket man kan. Rädslan för att förlora kontrollen är massiv.

Just nu har man annonserat att man i strid med FN:s säkerhetsråd kommer att försöka att skjuta upp en satellit i början av april. Två tidigare försök har misslyckats.

Men satsningarna både på kärnvapen och robotutveckling är betydande. Ett misslyckat och ett bättre kärnvapenprov har ju genomförts under senare år. Vad detta kostar i en ekonomi på svältens rand kan man föreställa sig.

Den koreanska halvön är hårt militariserad och en av de  platser där en omfattande militär konflikt fortfarande är en akut möjlighet. Den amerikanska militära närvaron här i Sydkorea är en viktig balanserande faktor.

Mitt besök här i dag och i morgon handlar om kärnsäkerhet, men lite hoppas jag kunna diskutera också dessa viktiga frågor. 

Kontrasten mellan det framgångsrika och imponerande Sydkorea och det tragiskt misslyckade Nordkorea – och de slutsatser som skall dras av detta – är mycket påfallande.

 


Till kärnsäkerhetstoppmötet

25 mars 2012

LONDON HEATHROW: Efter några timmar i vårsolen i Bryssel mellanlandar jag nu här, och sätter mig strax på den långa flygningen bort till Seoul i Korea och kärnsäkerhetstoppmötet där.

Det var i april 2010 i Washington på det första toppmötet kring dessa frågor som ett stort antal länder utfäste sig att vidta konkreta åtgärder för att förstöra eller säkra kontrollen över uran eller plutonium som annars kunde komma på avvägar.

I mångt och mycket var det risker associerade med vad som kallas nukleär terrorism som ledde fram till detta, men i grunden fanns också president Obamas vision om en värld för kärnvapnen successivt reducerades för att en dag kanske försvinna helt.

I dagens värld räknar man med att det fortfarande finns ca 1440 ton höganrikat uran och ca 500 ton upparbetat plutonium som innebär risker i dessa avseenden. 

Ca 60% av dessa mängder har direkt med olika typer av militära vapenprogram att göra, men därtill kommer användning för bränsle i ubåtar och ett antal ryska isbrytare. 

Endast ett par procent anses höra hemma i olika civila program, men det är kring delar av dessa som det funnits frågetecken om säkerheten.

Under de två år som gått har ett stort antal länder fört olika kvantiteter av främst höganrikat uran från dessa till USA eller Ryssland för att förstöras i de anläggningar för dessa ändamål som man har i dessa länder. 

Dessa har ju också en betydande funktion när det gäller de minskningar av deras arsenaler av kärnvapen som nu sker.

Till mycket stor del handlar det om höganrikat uran som funnits i olika forskningsreaktorer eller reaktorer för produktion av isotoper för medicinska ändamål. 

Eftersom detta uran ju kan användas för tillverkning av olika former av kärnladdningar förstörs det nu och ersätts i de fall där detta behövs mer låganrikat uran som inte har dessa risker.

Och samma gäller i förekommande fall plutonium som ju mer direkt har sitt motiv i vapenprogram av olika slag.

Jag såg t ex i nyheterna just nu att den sista transporten av höganrikat uran från Ukraina just passerat gränsen till Ryssland. Just Ukraina diskuterades i Washington för två år sedan, och det är viktigt att arbetet där nu kunnat avslutas i tid för mötet i morgon kväll och tisdag.

Och i Seoul kommer vi säkert att kunna notera flera andra exempel på denna typ av transporter. Av säkerhetsskäl brukar de ju inte offentliggöras i förväg.

Att Sverige var med i Washington och tillhör länderna i Seoul har sin bakgrund i vår kompetens och vårt kunnande i dessa frågor. 

Vi har ju ett betydande nukleärt kunnande i Sverige såväl från tidigare militära program – även om det var ett bra tag sedan – som från vår satsning på kärnkraft. 

I Västerås finns en betydande fabrik för tillverkning av kärnbränsle, och vid Oskarshamn har vi kanske världens bästa anläggning för säker förvaring av använt kärnbränsle.

Sedan några år tillbaka har vi inte längre någon forskningsreaktor, men det pågår ett arbete med att skapa underlag för ett beslut om vi skall bygga en ny sådan eller inte.

Vi har ju också – och det tänkte jag berätta om på mötet på tisdag – varit mycket aktiva i arbetet med att på olika sätt förbättra kärnsäkerheten i det f d Östeuropa. 


Snart mot Seoul

25 mars 2012

BRYSSEL: Sista dagen här på Brussels Forum, och nu handlar det mesta om vad diskussionerna i de olika primärvalen säger om USA:s utrikespolitik efter presidentvalet i november.

Förmodligen inte särskilt mycket, men en del av retoriken leder onekligen till frågetecken. 

Och inte minst på denna sida om Atlanten. På sina håll har det ju blivit populärt att uttala sig om Europa i lätt nedsättande ordalag.

I går eftermiddagen var det Afghanistan som stod i fokus med en panel bestående av USA:s särskilda sändebud Marc Grossman och mig själv.

Medan mycket av den offentliga debatten fokuserar på utvecklingen fram till 2014 försökte jag förskjuta fokus till de avgörande utmaningarna under tiden därefter.

Och den diskussionen fortsatte på en middag där utvecklingen i Pakistan var central. Frågeställningarna kring den kommer utan tvekan att öka i betydelse framöver.

Men snart sätter jag mig på flygplan som i morgon eftermiddag lokal tid kommer att ta mig till Seoul i Korea för toppmötet om nukleär säkerhet där under måndag kväll och tisdag.

Jag ser att många redan är på plats där.

President Obama har hunnit med ett besök vid den demilitariserade zonen och kikat i det slutna Nordkorea där man just nu förbereder en raketuppskjutning i strid med beslut av FN:s säkerhetsråd.

Och han har också hunnit med en överläggning med Turkiets premiärminister Erdogan inte minst efter dennes resa till Teheran efter mötet i Seoul.

Men de flesta kommer säkert att anlända under morgondagen. 

Nu blir det någon timmas väntan i vårvädret i Bryssel – men det hade varit trevligare att vars hemma i Stockholm.

 


Från Bryssel till Bryssel

23 mars 2012

BRYSSEL: Dagens utrikesministermöte förlöpte i stort sett som vi hade förutsett, med en mycket bred enighet om vår politik oavsett det gällde Sahel-området, Vitryssland eller Syrien.

Vi fortsatte sedan med en arbetslunch med Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu. Och det var faktiskt den första arbetslunchen av det slaget någonsin.

Syrien stod alldeles självklart i centrum för lunchdiskussionen. Nästa möte med den grupp av länder som är engagerade när det gäller Syrien kommer ju att äga rum i Istanbul söndagen efter den kommande.

Vi var eniga om att det krävs en politisk process och en politisk lösning för att förhindra att landet och regionen sjunker ner i en sekteristisk konflikt med omfattande konsekvenser.

Att ytterligare militarisera konfrontationen i Syrien skulle med all sannolikhet göra situationen betydligt värre och betydligt mer svårlöst.

Efter ministermötets slut hade jag också möjlighet till ett längre möte med FN:s representant i Cypern-konflikten Alexander Downer. 

Jag har talat många gånger – inte minst i direkta kontakter med de bägge parterna – om vikten av att återförena den sedan 1963 och 1974 delade ön, och processen av förhandlingar befinner sig nu i en kritisk fas, och inte minst mot den bakgrunden var det värdefullt att ta del av Downers bedömningar. Han utför ett viktigt arbete.

Men sedan var det dags att bege sig iväg till diskussionerna på årliga Brussels Forum. Jag anlände när Nato:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen stod i talarstolen.

Sedan fortsatte diskussionen med Iran som självklart ämne. Finlands utrikesminister Erkki Tuomiojas och min mycket tydliga artikel i den frågan i internationell press nyligen har lett till åtskilliga – oftast synnerligen positiva – kommentarer.

Och senare i kväll skall tag delta i en paneldiskussion om hur USA och Europa ser på de olika utmaningarna i Asien. 

Här förblir jag också under lördagen och söndagen innan det är dags att bege sig av till Korea.

Som jag påpekat på twitter finns det möjlighet för de som är intresserade att följa diskussionerna här i Bryssel på nätet.


Dagar framöver i Bryssel

22 mars 2012

BRYSSEL: Efter arbetsdag i Stockholm som började med regeringssammanträde och på eftermiddagen fortsatte med möte med det s k strategiska råd vi inrättat för lite bredare diskussioner landade jag så i kväll här i Bryssel.

Och här kommer jag att förbli till söndag eftermiddag.

Nordisk-baltisk frukost och därefter sedvanligt utrikesministermöte under större delen av morgondagen. 

Men sedan stannar jag kvar för Brussels Forum och dess olika diskussioner under helgen innan jag söndag eftermiddag börjar att bege mig i riktning Seoul i Korea.

I kväll blev det dock informellt möte med några av mina kollegor inom EPP-kretsen.

Det blev bl a en nyttig genomgång av hur diskussionen ser ut när det gäller Europa-politiken i olika länder. 

På något håll verkar man vilja starta en ny diskussion om vittgående fördragsförändringar i det europeiska samarbetet, men vi var rörande ense om att det viktigaste nu är att få det samarbete vi faktiskt har att leverera.

Att dessutom diskutera de mera långsiktiga möjligheterna är självfallet mycket bra. Men dagens prioriteter förblir dagens prioriteter.

I morgon är det Syrien, Vitryssland och Sahel-området som står på vår formella dagordning.

Kuppen i Mali har nu satt den sköra situationen i betydande delar av Sahel-området i nytt fokus. 

Och från europeisk utgångspunkt är det viktigt vad som händer i dessa länder. Här går kontaktvägar till Europa som ju också kan utnyttjas för människosmuggling, narkotika och terrorism.

Från EU:s sida har vi en mer allmänt formulerad strategi för Sahel-området, men nu handlar det om att också börja ta mer konkreta steg.

Alldeles säkert kommer vi att diskutera situationen i Mali, men mer omedelbart handlar det om att sätta upp en civil EU-operation i Niger för att hjälpa till mer delar av säkerhetsfrågorna där.

Utmaningarna med den skall inte underskattas. 

Men vi befinner oss i en situation där optionen att inte göra någonting alls med största sannolikhet innebär mindre problem än optionen att försöka göra något.


Ett mångfaldens Syrien

21 mars 2012

STOCKHOLM: Arbetsdag hemma fylld med fördragningar och olika möten på det sätt det skall vara.

På EU-nämnden informerade jag om diskussionerna om Syrien, Vitryssland och Sahel-området inför möten med EU:s utrikesministrar i Bryssel med början i morgon kväll.

Och på det sätt som brukar vara fallet hade vi en bra diskussion. I allt väsentligt var vi också eniga bakom den politik som vi nu hoppas skall bli hela EU:s i dessa frågor.

Senare på eftermiddagen samlade jag de riksdagsledamöter från olika partier som på ett eller annat sätt har sina rötter i Syrien för en diskussion om de olika utmaningar vi står inför.

Vi har ju en större grupp medborgare med rötter i Syrien än vad som torde vara fallet i något annat EU-land.

Vi var alla eniga om att Syrien behöver en snabb övergång till demokrati, men det finns samtidigt en påtaglig oro för konsekvenserna av utdragna stridigheter och den radikalisering som en sådan kan leda till.

Det ligger alldeles självklart i Sveriges intresse att ett kommande nytt Syrien kan fortsätta att respektera den mångfald som olika kulturella, religiösa och nationella traditioner innebär.

Och det gäller inte minst de kristna som ju uppgår till ca 10% av landets befolkning. Men också kurder, alawiter och andra minoriteter måste känna att deras rättigheter fullt ut kommer att respekteras.

Det här är viktiga frågor i de kontakter som vi från UD:s sida har med de olika delarna av den syriska oppositionen.

Och betydelsen av dem underströks ytterligare av dagens möte.


Med Syrien i centrum

20 mars 2012

STOCKHOLM: Tillbaka hemma igen efter utflykten för att diskutera utvecklingen i södra Kaukasus nere i södra Tyskland.

Och där hade våren självfallet kommit lite längre än här i Sverige.

Samtidigt fortsätter självfallet situationen i Syrien att kräva åtskillig uppmärksamhet.

Efter det som hänt de senaste dagarna i Damaskus värderar vi på nytt säkerhetssituationen för våra anställda där, och har i det sammanhanget nära samråd inte minst med Köpenhamn och Oslo.

Det har nu kallats till ett nytt möte med Friends of Syria i Istanbul söndagen efter den kommande, så det blir till att justera programmet för den helgen också.

Men alldeles självklart är det viktigt att vi har möjlighet att samlas och se vad som kan göras ytterligare för att försöka att stoppa dödandet och bereda vägen för en politisk lösning.

Och nu verkar det dessutom finnas vissa förutsättningar för att få FN:s säkerhetsråd att anta en resolution om Syrien.

Onsdagen blir en arbetsdag här i Stockholm, och därtill en tämligen hektisk sådan.

Efter lunch har jag samråd med riksdagens EU-nämnd om de olika ärenden som kommer upp till avgörande vid vårt utrikesministermöte i Bryssel torsdag kväll och fredag.

Åter med Syrien i centrum.