Till kärnsäkerhetstoppmötet

LONDON HEATHROW: Efter några timmar i vårsolen i Bryssel mellanlandar jag nu här, och sätter mig strax på den långa flygningen bort till Seoul i Korea och kärnsäkerhetstoppmötet där.

Det var i april 2010 i Washington på det första toppmötet kring dessa frågor som ett stort antal länder utfäste sig att vidta konkreta åtgärder för att förstöra eller säkra kontrollen över uran eller plutonium som annars kunde komma på avvägar.

I mångt och mycket var det risker associerade med vad som kallas nukleär terrorism som ledde fram till detta, men i grunden fanns också president Obamas vision om en värld för kärnvapnen successivt reducerades för att en dag kanske försvinna helt.

I dagens värld räknar man med att det fortfarande finns ca 1440 ton höganrikat uran och ca 500 ton upparbetat plutonium som innebär risker i dessa avseenden. 

Ca 60% av dessa mängder har direkt med olika typer av militära vapenprogram att göra, men därtill kommer användning för bränsle i ubåtar och ett antal ryska isbrytare. 

Endast ett par procent anses höra hemma i olika civila program, men det är kring delar av dessa som det funnits frågetecken om säkerheten.

Under de två år som gått har ett stort antal länder fört olika kvantiteter av främst höganrikat uran från dessa till USA eller Ryssland för att förstöras i de anläggningar för dessa ändamål som man har i dessa länder. 

Dessa har ju också en betydande funktion när det gäller de minskningar av deras arsenaler av kärnvapen som nu sker.

Till mycket stor del handlar det om höganrikat uran som funnits i olika forskningsreaktorer eller reaktorer för produktion av isotoper för medicinska ändamål. 

Eftersom detta uran ju kan användas för tillverkning av olika former av kärnladdningar förstörs det nu och ersätts i de fall där detta behövs mer låganrikat uran som inte har dessa risker.

Och samma gäller i förekommande fall plutonium som ju mer direkt har sitt motiv i vapenprogram av olika slag.

Jag såg t ex i nyheterna just nu att den sista transporten av höganrikat uran från Ukraina just passerat gränsen till Ryssland. Just Ukraina diskuterades i Washington för två år sedan, och det är viktigt att arbetet där nu kunnat avslutas i tid för mötet i morgon kväll och tisdag.

Och i Seoul kommer vi säkert att kunna notera flera andra exempel på denna typ av transporter. Av säkerhetsskäl brukar de ju inte offentliggöras i förväg.

Att Sverige var med i Washington och tillhör länderna i Seoul har sin bakgrund i vår kompetens och vårt kunnande i dessa frågor. 

Vi har ju ett betydande nukleärt kunnande i Sverige såväl från tidigare militära program – även om det var ett bra tag sedan – som från vår satsning på kärnkraft. 

I Västerås finns en betydande fabrik för tillverkning av kärnbränsle, och vid Oskarshamn har vi kanske världens bästa anläggning för säker förvaring av använt kärnbränsle.

Sedan några år tillbaka har vi inte längre någon forskningsreaktor, men det pågår ett arbete med att skapa underlag för ett beslut om vi skall bygga en ny sådan eller inte.

Vi har ju också – och det tänkte jag berätta om på mötet på tisdag – varit mycket aktiva i arbetet med att på olika sätt förbättra kärnsäkerheten i det f d Östeuropa.